Det som saknas är… en clown!

Jag har just hittat årets märkligaste forskningsartikel. En IVF-klinik i Israel har undersökt hur clowner påverkar chansen att få barn efter IVF. I kontrollgruppen, som inte besöktes av clowner, fick 20% barn. I den clownbesökta gruppen fick 36% barn.

Så tricket är alltså att man ska ligga still i en halvtimme efter embryoåterföringen och under den tiden ska det komma in en clown utklädd till kock. Clownen ska sedan göra trick, magi och skämta i 12-15 minuter.

Nästan alla forskningsartiklar om saker som kan öka chanserna brukar leda till desperata IVF-patienter som försöker självmedicinera. Jag ser fram emot att höra exakt hur folk kommer göra för att självmedicinera med clowner.

(Och nej, jag tror inte för fem öre på resultatet. Det kommer krävas många, upprepade studier innan jag ens överväger att göra det… Implantationen sker normalt sett 3 dagar efter embryoåterföringen och att man skrattade i 12 minuter för 3 dagar sedan lär knappast hjälpa till med det.)

Amalah skriver bra om att skrämma ivf-patienter med clowner.

Idag

Idag ska jag och Lina till MSD och prata om Almedalen och ett eventuellt samarbete. Ska bli intressant.

Almedalen är ett lurigt kapitel. Å ena sidan är alla där och är man en organisation med självaktning så organiserar man något där. Å andra sidan är det mycket lättare att få politikers uppmärksamhet vid andra tillfällen. Totalt sett tror jag fördelarna överväger nackdelarna, men det är inte lätt att göra något bra med så små resurser som Barnlängtan har.

Konstiga människor

Det finns en snubbe som verkar helt besatt av att förklara för alla som säger att de vill ha barn eller att de har barn att de är fruktansvärda människor. När jag och Lina skrev debattartikeln i SvD skickade han ett långt mail i vilket han förklarade för mig och Lina att vi sysslade med trakasserier och förföljelse, eftersom vi borde fatta att barnet inte vill komma till oss. Efter debattartikeln om Lilla Ny gick han (antar jag, språket var likt) loss igen med ett liknande resonemang, men denna gång mot föräldrar som inte gillar att deras barn far illa på dagis.

Jag antar att man måste vara svårt psykiskt sjuk för att göra så. Men det finns något obehagligt i att det finns så många, så sjuka män som inte verkar få behandling och istället sysslar med märkliga hot och trakasserier.

Genuspedagogik i förskolan (till sist)

För något år sedan hade jag kunnat skriva ett långt inlägg om genuspedagogik i förskolan. Jag hade skrivit om förskolorna Tittmyran och Björntomten. Hur man använder flera hundra gånger fler ord till flickor än till pojkar. Hur pojkarna får lära sig att springa och klättra. Hur flickorna på förskolan får hjälpa pojkarna att lägga upp maten och fyller i deras meningar, för pojkarna har ett så mycket mindre ordföråd.

Jag hade skrivit om konsekvenserna det får i skolan och sedan i högskolan. Hur en allt större del av de som tar sig vidare till högskolan är kvinnor och att män blir allt mer marginaliserade när det kommer till utbildning och alla andra konsekvenser det får av en förskola som agerar för att skapa skillnad och minska barnens valfrihet kring vilka de vill bli.

Sen hade jag skrivit om sakerna jag hade önskat att förskolan gjorde. Hur jag skulle vilja att personalen filmade sig själva med barnen för att se hur olika de beter sig. Att de skulle uppmuntra alla barn, oavsett kön, att vidga sina vyer lite och bli bättre på de områden där man är svag. Den som är duktig på att rita kanske behöver klättra mer i träd. Den som är duktig på att spela fotboll kanske behöver utveckla sin empati och fantasi. Framförallt ville jag se en pedagogik som ger alla barn ett stabilt självförtroende.

Nu har jag varit på besök på en förskolan i vårt område som har bra omdöme från föräldrarna. Den är byggd för två avdelningar, men nu finns det fyra avdelningar där. 12-14 barn äter lunch tillsammans i ett rum som är cirka 12 kvadrat. Sova middag fick de göra utomhus i sovsäckar under ett regnskydd.

När man har 14 barn på 12 kvadrat som ska äta lunch tillsammans sysslar man antagligen inte med pedagogik av någon sort. Förskolelärarna kommer desperat försöka hålla någon form av lugn och det kommer antagligen vara allt som sker. Det är för trångt, för stökigt för att klara av att tänka på om flickorna hjälper pojkarna att lägga upp maten. Det kommer antagligen vara för stökigt för att fatta om alla barn ens får i sig mat.

Men det var en förskola som ändå fungerar ganska bra. På förskolan Lilla Ny fick barnen inte ens tillräckligt med mat. På förskolan Luma Park fick ett barn sitta ensamt och gråta i 20 minuter för att hen inte ville vara på dagis – mitt under pågående inspektion. Antalet anmälningar av förskolor bara ökar, samtidigt som lika få blir av med sina tillstånd. Allt fler förskolor drivs i privat regi, utan att man har byggt upp verktyg för att hantera företag som sätter vinsten före barnen.

En ojämställd och stereotyp förskola går att kompensera som förälder. Däremot kan jag inte kompensera att varje dag lämna bort mitt barn till en plats där hon får sitta ensam och gråta utan att få tillräckligt mycket mat.

Dagens gärning: Motion till RFSU Stockholm

Idag har jag varit på RFSU Stockholms årsmöte och det gick utmärkt. Jag blev vald till kongressombud inför kongressen i maj och min motion till RFSU Stockholm gick igenom utan några som helst invändningar. Här är motionen för den som vill läsa:

   Ofrivillig barnlöshet

I Stockholm är ofrivilligt barnlösa den största gruppen vårdsökande i åldersspannet 18-42 år och vart 8 par drabbas under något tillfälle. Totalt sett föds över 3 000 barn varje år efter IVF (in vitro fertilisering, provrörsbefuktning) och 200 barn föds efter spermie- eller äggdonation. I Stockholm finns politiskt beslutade regler om vem som får behandlas via IVF. För att få behandling får man inte ha ett gemensamt barn sedan tidigare och man måste vara under 40 år gammal. Om man får behandling får man maximalt 3 försök.

Varje försök ger ungefär 30% sannolikhet att lyckas. Så om man lyckas eller inte på sina tre försök är till stor del beroende på slumpen. I praktiken innebär det att var sjätte par antingen måste betala ytterligare försök själva eller leva utan barn – helt utan medicinsk orsak till att landstinget inte behandlar fler gånger.

Hur många försök som är motiverat borde avgöras av läkare istället för politiker. För de där fler försök är motiverade och har en chans att lyckas bör fler försök ges och för de där metoden inte fungerar bör man avbryta tidigare. Det måste vara en individuell bedömning som läkaren gör tillsammans med patienten.

På samma sätt måste den övre åldersgränsen vara beroende på hur god chans metoden har att lyckas. Som det är nu avgörs det på dagen – hinns det sista momentet med innan födelsedagen får man göra behandlingen. Fyller man år en dag för tidigt får man inte göra den. Så dramatiskt förändras inte chansen över en natt – istället bör kvinnans äggstocksreserv avgöra den övre åldersgränsen.

Ofrivilligt barnlösa hindras från att få mer än ett barn genom de regler som finns idag. Efter det första barnet måste man kunna betala behandlingen själv, privat. Annars får man inte fler barn. Många drömmer om syskon och får leva med en livslång sorg över att det inte blev så, trots att de hade kunnat få de antal barn de önskade om de bara hade fått vård.

IVF-behandlingar är exkluderade från vårdgarantin och kötiden är över ett år. I över 90% av fallen är ingen donation inblandad, vilket gör att den enda orsaken till kötiden är landstinget inte skjuter till resurser. Även om majoriteten av alla som behandlas är under 35 finns ändå en tidsaspekt av behandlingen, där långa kötider risker att leda till att kvinnor kommer till den gräns där fertiliteten börjar avta och chansen att lyckas minskar. Även när det här inte är ett problem med första barnet blir det för många ett problem om de önskar syskon.

Ekonomiska argument är de som oftast förs fram för att motivera vårdbegränsningen, trots att upprepade studier visar att det är lönsamt för samhället att behandla ofrivillig barnlöshet. Samhället får igen pengarna både i form av att nya individer genererar skatteintäkter, men också i form av minskade kostnader för sjukskrivningar och annan vård. 30% av kvinnorna har en depression eller ångestproblem vid första IVF-behandlingen och ju längre tid som går och desto fler försök som görs desto större blir den psykiska ohälsan. Av de par som 5 år efter behandlingen inte fått ett definitivt avslut eller fått barn är majoriteten fortfarande kvar i början av krisbearbetningen. Att inte behandla är därför väldigt dyrt – både i rena pengar och i mänskligt lidande.

Jag yrkar därför på att RFSU Stockholm ska driva följande linje gällande ofrivillig barnlöshet:

  • Antal behandlingar och åldersgränser ska avgöras av läkare utifrån vad som har en chans att lyckas och inte av politiker med politiska motiv.
  • Ofrivilligt barnlösa ska inom möjliga ramar få den vård som krävs för att de ska få de barn de önskar.
  • Behandling mot ofrivillig barnlöshet ska inkluderas i vårdgarantin

Priser för privatpatienter och priser för landstingen

Norrlandstingens avtal med IVF-kliniken i Umeå ligger uppe på nätet. HelloMotti funderade på hur mycket vi privat-ivf:ande blir skinnade av klinikerna idag. IVF-klinken i Umeå skulle ta 42 000 av en privat patient för standard IVF plus ett frys, dvs 25 000 kronor mer än vad landstinget får betala. Det är inte inom gränserna för vad som är i närheten av etiskt försvarbart.


Behandling av ofrivillig barnlöshet 2011 – IVF
Avtal mellan Västerbottens läns landsting och IVF-kliniken Stockholm Aktiebolag
avseende reproduktionsmedicinsk verksamhet / behandlingar.






Pris per behandling

Standard-IVF inklusive en frys 17 056

Dito med distans monitorering 14 496

Dito med distans stimulering 12 792

IVF med ICSI inklusive en frys 20 468

Dito med distans monitorering 17 908

Dito med distans stimulering 16 203

Enskild FET- enskild fertilitetsutredning 5 117

PESA/TESE 6 822

Avbruten IVF/ICI behandling innan äggplockning 1 705

Avbruten IVF/ICI behandling efter äggplockning, innan transfer 5 117

Totalfrys efter äggplockning 13 645

FSH-stimulering 2 727

AID (donatorinsemination i spontan cykel) 4 434

AID (donatorinsemination med CC-stimulering) 4 434

AID (donatorinsemination med FSH-stimulering) 5 458



IVF med donatorsperma 23 878




Äggdonation 35 817

Ersättning till donator, t ex förlorad arbetsinkomst samt läkemedelskostnad

bekostas av landstinget.




Övriga reproduktionsmedicinska vårdtjänster:




Nedfrysning samt förvaring av obefruktade könsceller (ff a spermier) 5 458

Enstaka läkarbesök inklusive ultraljud 852

Enstaka besök hos kurator eller barnmorska/sjuksköterska

Telefonrådgivning av läkare vilken journalföres

HSSG-undersökning 2 557

Nu vet jag…

Om jag vill ha fler läsare ska jag tydligen skriva om att min blogg är tråkig, för då går läsarantalet upp helt utan att någon länkat till mig på ett kul sätt.

På den lite mer ärliga sidan har jag lite bloggångest. Jag bör/får inte skriva om jobbet. Jag vill inte lämna ut privata detaljer under mitt riktiga namn utan att tänka efter väldigt noggrant innan. Jag tycker att mamma- och hembloggande är ointressant (för ärlig talat, bryr sig någon om att jag vill sätta upp utomhusbelysning på baksidan av huset och att jag är insnöad med dottern idag och därför är hemma och dricker kaffe?). Teknikgrejer skulle antagligen få mig att tappa halva läsekretsen. Och ämnet fertilitetspolitik börjar kännas lite uttjatat.

Så vad ska jag skriva om?

Uppenbarhetsrekvistet (eller ”Så här får vi bort förbud mot embryodonation och fertilitetsbehandling av ensamstående”)

Den första januari i år tog uppenbarhetsrekvisitet i Regeringsformen bort, vilket låter som rena grekiskan men jag tror att det är viktigt utifrån mina rätt begränsade kunskaper i juridik.

Lagar, förordningar, föreskrifter etc är rangordnade och ju högre upp i pyramiden de kommer desto tyngre väger de vid en rättslig prövning:

Först kommer grundlagen och därefter andra lagar. Generellt sett så ska lagar inte stå i konflikt mot varandra, men om de gör det brukar det vara den mest specifika lagen som gäller så länge det inte strider mot grundlagen. För ofrivilligt barnlösa innebär det att det först och främst varit lag om genetisk integritet med mera som varit den som bestämt vad som gäller, i andra hand hälso- och sjukvårdslagen och i tredje hand andra lagar. Det är i lagen om genetisk integritet med mera reglerna finns som styr krav på samboskap och på att antingen ägget eller spermierna ska komma från någon i paret.

I lagar, som tas av riksdagen, eller förordningar, som tas av regeringen, står det inget om möjligheten att reglera vård eller förbjuda syskonbehandlingar eller liknande. Däremot står det väldigt mycket i förarbetena (som är utredningarna och den förklarande texten som gäller för lagar). Där står det klart och tydligt att behandling mot ofrivillig barnlöshet ska behandlas som annan vård. Förarbetena väger tyngre vid en domstolsprövning än landstingens beslut och landstingen ska rätta sig efter det som står i förarbetena.

Innan den 1:a januari i år stod det så här i regeringsformen, som är en grundlag:

Finner domstol eller annat offentligt organ att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.

Nu är det ändrat och det står istället så här:

Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens tillkomst.Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag.

Det innebär alltså att förut behövde det vara uppenbart att något bröt mot grundlagen, vilket gjorde att det var svårt att hävda att det var uppenbart att exempelvis förbudet mot embryodonation bröt mot grundlagen. Numer är det upp till en domstol att göra en mycket komplexare bedömning om det är så att en mer specifik lag som inte är grundlag bryter mot grundlagen.

Så kan man hävda att förbudet mot embryodonation bryter mot grundlagen? Jag tror helt klart det, för i regeringsformen står också det här:

Lag eller annan föreskrift får ej meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Resonemanget för att förbjuda embrodonation är väldigt likt det resonemang Österrike använde för att förbjuda äggdonation. Och där har den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna konstaterat att förbudet strider mot europakonventionen. Därför tror jag, som inte på något sätt är jurist, att det skulle vara väldigt lätt att övertyga en domstol om att förbudet mot embryodonation är olagligt.

Det är inte alls orimligt att samma resonemang skulle gå att använda för att få bort förbudet mot fertilitetsbehandling av ensamstående.

Att stämma landstinget

Som ni som följt bloggen vet har jag sett över möjligheterna att stämma landstinget för brott mot diskrimineringslagen. För att göra det har jag kontaktat Pia Engström Lindgren på Borgström och Bodströms advokatbyrå. Pia har varit chefsjurist på Diskrimineringsombudsmannen tidigare och hon har väldigt bra kunskap om diskrimineringslagen.

Idag ringde hon och sa att hon tror att ärendet går att driva. Jag har därför en tid hos henne den tredje mars och förhoppningsvis kan vi starta efter det. Det vore ju grymt om det går att få landstingens vårdbegränsningar fällda i domstol – i så fall kommer alla behandlingar som idag betalas privat inom Sverige behöva bli landstingsfinansierade och alla som har goda chanser att få barn via IVF kommer att få IVF (eller äggdonation utifrån tillgång på donatorer). Inga mer antalsgränser, inga syskonförbud, inga omotiverade åldersgränser… Helt enkelt bra vård åt alla heterosexuella och lesbiska par i behov av IVF eller äggdonation.