Näthat och att kuva feministerna

I mitt förra inlägg publicerade jag ett par kommentarer jag fått angående sexköpslagen. Det finns flera skäl till att jag valde att lägga ut dem på bloggen istället för att bara radera dem.

Det främsta är att jag vill visa hur verkligheten ser ut för kvinnor som sticker ut hakan på nätet. Kommentarerna är inte unika eller ovanligt grova – jag har fått säkert ett hundratal under de 15 år jag hängt på internet. Det finns många typer av inlägg som provocerar, men precis som för Eric verkar det mest provocerande vara när en kvinna påpekar sexuella trakasserier och övertramp. Beskriver någon ett fall av sexuella trakasserier eller övergrepp på nätet kan man ge sig tusan på att det dyker upp en eller flera män som fortsätter övergreppen på nätet.

Jag tror det är avsiktligt och jag tror att det handlar om att tysta de som talar. Jag tror det är män som känner sig träffade, som själva begått den typ av trakasserier som beskrivs, och därför har ett starkt intresse av att de som drabbas inte ska våga öppna munnen i rädsla för mer kränkningar. Därför kommer jag aldrig någonsin låta det stoppa mig. Jag kommer vara den som publicerar personens IP-adress, kontaktar hans ISP och i relevanta fall polisanmäler. Ju fler vi som agerar blir, desto större blir risken med att kränka andra på nätet. Till sist kommer risken bli tillräckligt stor för att göra skillnad.

Reaktioner som talar för sig själva

Eric har varit vänlig att kommentera min blogg och informera om hur sexköpslagen ska se ut. Jag tror hans inlägg talar för sig själva och jag lägger upp dem så här istället för att han ska få glädjen av att få sin IP-adress publicerad:

Författare: Eric (IP: 83.255.48.84, c83-255-48-84.bredband.comhem.se)
E-post: xxx@yyy.se
URL    :
Whois  : http://ws.arin.net/cgi-bin/whois.pl?queryinput=83.255.48.84 http://en.utrace.de/?query=83.255.48.84
Kommentar:
Ska vi ha en sexköpalag för att du ska slippa erbjudanden på krogen, och därmed inskaränka ALLA människors sexuella handlingsfrihet. Du är ta mig fan inte riktigt navlad. Lagar ska inte stiftas av folk vars fitta knastrar som fnöske.

Författare: Eric (IP: 83.255.48.84, c83-255-48-84.bredband.comhem.se)
E-post: xxx@yyy.se
URL    :
Whois  : http://ws.arin.net/cgi-bin/whois.pl?queryinput=83.255.48.84
Kommentar:
Drinkar, taxi och andra mutor är ju fortfarande ok på krogen. Varför inte vara rättfram och ärlig. Gillar du uppmärksamhet och att lura killar får du betala priset.

Själv ragar jag aldrig mer på krogen, utan jag köper sex. Snyggare tjejer, bättre sex, mindre krångel. Marknaden blommar mer än någonsin, din tantmorallag till trots, men det fattar väl inte du?

Typiskt kvinnor som börjat passera strecket att börja motsätta sig den fria sexualiteten bara för att män inte attraheras av er längre. Bitterfittor!

Vem är stakeholder i sexköpsdebatten?

Sexköpslagen trädde i kraft 1999. Då var jag 22 år gammal och hade därför ett antal år på nacken i utelivet.

Jag minns fortfarande alldeles för väl de olika tillfällen då olika män försökt erbjuda mig pengar för sexuella tjänster. Händelseförloppet var nästan alltid det samma. Jag hade nobbat någon jag upplevde som påträngande och obehaglig, för att mötas av ett ”men om du får 500 spänn då?”. Jag minns känslan av att känna mig kränkt och hur mina gränser behandlades som luft. Vreden och förnedringen. Nästan allra värst var reaktionerna från alla som tyckte att det hela var rimligt och okej.

Efter ett par år försvann de här händelserna helt. Delar av det beror säkert på att jag blivit äldre, men delar tror jag också beror på att beteendet blev olagligt. Blir man nobbat av en tjej på krogen får man inte längre erbjuda pengar. Jag är helt övertygad om att samma händelse idag skulle väcka starka reaktioner från omgivningen.

För mig är det viktigt och värdefullt. Det illustrerar också varför sexköpslagen inte bara angår köpare och säljare – den angår alla. Avskaffar vi sexköpslagen kommer det återigen vara tillåtet att erbjuda pengar till dem man träffar på krogen, oavsett hur kränkande den tillfrågade uppfattar frågan.

Jag har hittat en lycklig hora, alltså är alla horor lyckliga.

Jag vet inte hur många gånger jag hört resonemanget från olika sexualliberaler. De har hittat någon, eller några, som trivs med ett liv som prostituerade och eftersom de hittat en eller flera sådana personer är den svenska sexköpslagen fel.

Det där är trasig logik. Det enda existensen av personer som trivs med att vara prostituerade säger är att alla prostituerade inte mår dåligt. Inget mer. Det säger ingenting om huruvida sexköpslagen är bra eller dålig och det säger inget om huruvida prostitution är något vi vill ha i samhället.

På samma sätt är det fel av de som stödjer sexköpslagen att gå in och ifrågasätta de personernas berättelser. De människor som säger att de trivs som prostituerade säger det – låt det stanna där. Att ifrågasätta trovärdigheten hos individer i en utsatt samhällsposition blir bara smaklöst.

Sexköpslagen går att försvara ändå. Det mest grundläggande argumentet för rör tillgång och efterfrågan. I ett samhälle där normen säger att det är okej att köpa sex tyder erfarenheten på att det blir större efterfrågan än vad de som trivs som prostituerade räcker till för. Det gör att det finns en stor efterfrågan och därigenom en stor, lönsam marknad för de som kan få fram sexsäljare. Det blir alltså lönsammare med trafficking och andra former av sexuellt slaveri ju mer efterfrågan ökar.

Det enda svar jag hört på det argumentet från de som vill avskaffa sexköpslagen är att trafficking och prostitution inte är samma sak. Det är helt sant. Prostitution är i någon grad frivilligt, men trafficking är rent slaveri. Men ökad efterfrågan på sex för pengar leder till ökad efterfrågan på sexslavar också. En viss, i min tro väldigt hög, andel av sexköparna kommer inte bry sig om att kolla ifall det är någon som hålls som sexslav eller inte.

Att ökad efterfrågan leder till ökad marknad för trafficking är ett argument som måste bemötas. Ändå verkar de som vill avskaffa sexköpslagen knappt ens förstå argumentet, exempelvis i den här tv-intervjun där CUFs Hanna Wagenius helt saknar argument och börjar blanda in att man kan se sexsäljande som en krydda av sitt sexliv som ett svar på en fråga om trafficking.

Sen handlar också frågan om prostitution om vad man har för vision för samhället. För mig är inte en attraktiv värld en plats där man som arbetssökande på arbetsförmedlingen tvingas söka tjänster som prostituerad på bordell, men uppenbarligen är det så för andra. För mig är det viktigt och värdefullt att människors sexualitet ska få vara privat och utanför vad som ska tvingas ut till prissättning och värdering på en arbetsmarknad. Den rätten att få skyddas är viktigare och mer brännande för mig än vad rätten för de som känner ett behov av att leva ut önskan om att sälja sex för pengar är.

En persons frihet att sälja sex får inte bli alla andras ofrihet att hålla sin sexualitet privat och utan prislapp.

—-

Andra inlägg som inspirerat mig: Marika Lindgren Åsbrink Dreadnallen Niklas Hellgren

Eftersom det här inlägget tydligen är så provocerande att folk inte kan sköta sig har jag stängt av kommentarsfunktionen och raderat personangrepp.

Bättre chef av World of Warcraft

På senaste tiden har det varit ett flertal artiklar i olika tidningar som refererar till en undersökning av Forbes som säger att man blir en bättre chef av World of Warcraft.

Jag kan med en gång säga att jag är partisk. Jag är en inbiten wow-spelare och har varit såväl guildmaster*  som raidleader**. I ledarskapsväg är 25-mannaraider det mest utmanande jag både gjort och sett på nära håll. 25 personer som ska komma överens, göra samma sak och vara motiverade utan att man allt som oftast har andra medier för kommunikation än skriven text. Text som dessutom skrivs på engelska, vilket med lite tur är ett språk som halva raiden pratar flytande.

Att hitta en bra ton, motivera, förklara och hålla ett tillräckligt bra tempo är riktigt, riktigt svårt. Så svårt att jag kan säga att jag inte lyckades så bra som jag hade velat och lämnade över rollen som guildmaster efter ett par månader. I efterhand tror jag dock att jag gjorde ett hyfsat bra jobb i guildledarrollen – jag ledde ett gille med runt 100-talet spelare med bara ett fåtal avhopp. Raidledandet visade tydligt att bra ledarskap inte bara kräver bra ledaregenskaper, utan även sakkompetens som jag i dåläget var lite för orutinerad för att ha. Att förstå tillräckligt mycket av det man leder för att kunna hålla en överblick och förstå helheten är nödvändigt för att kunna leda en grupp mot rätt mål.

World of Warcraft spelas av i storleksordningen 12 miljoner personer, i skiftande åldersgrupper och med skiftande bakgrunder. Mitt första gille, där jag var guildmaster, speglade nog wow-populationen i stort: alla delar av europa och från 12-åringar till mormödrar. Det ställde ett stort krav på de vuxna att faktiskt vara vuxna. En tolvåring agerar inte alltid rätt och kan behöva få saker som kan verka självklara förklarade för sig, såsom att man ska ta hänsyn till andra, att det man ger är saker man får tillbaka och att det i slutänden inte är den som har finast saker som blir mest omtyckt. Råden tas ofta emot med stor tacksamhet; den som inte kan bete sig bra i en grupp hamnar ensam.

Nu är jag medlem i ett vuxnare gille och har en tillbakadragen roll av vanlig medlem. På ett sätt är det väldigt skönt att bara vara med och koppla av, men på ett sätt kan jag sakna allt det min gamla roll gav. Att se unga människor gå från att inte förstå hur de ska göra för att arbeta bra i gruppen till att bli fantastiska lagspelare var utvecklande. Dessutom tror jag att vuxna behövs på internet – både i spelen och på sociala nätverk.

*En guildmaster är ledare för ett gille. Ett gille är som en förening – en grupp man blir medlem i där medlemmarna förväntas samarbeta och skapa en social platform.

*En raidleader leder raider. En raid kan bestå av 10-25 personer som tillsammans ska besegra de tuffaste monstren i spelet. Vanligtvis raidar gillen några gånger i veckan i flera timmar i sträck. Oftast tar det månader innan alla bossar är besegrade och gruppen får oftast börja om från noll varje vecka. Raider ställer ett stort krav på samarbete och tålamod.

Det är ju så dyrt med provrörsbehandlingar.

Det vanligaste argumentet jag hört mot att landstingsfinansiera provrörsbefruktningar fullt ut är att det är så dyrt. De barnlösa måste nöja sig med max ett barn och färre behandlingar än vad som är medicinskt motiverat för att allt annat skulle kosta så orimligt mycket.

Så hur dyrt är det? Slår man upp priset i Södra Regionvårdsnämndens prislista dyker ett pris på 22 118 upp. Till det kommer läkemedel, men de ingår redan i högkostnadsskyddet även för privat IVF. Ett cirkapris för läkemedlen är 10 000. Många privatkliniker erbjuder paketpris för 3 provrörsbehandlingar som motsvarar det som de mindre snåla landstingen ger. Prislappen för det är cirka 45 000, vilket betyder att de bästa landstingen i snitt betalar mindre än 45 000 för varje par.

En botoxbehandling mot fotsvett går på  18 000. Magnetrötgen med kontrastvätska för ett knä går på 7 000. Ett utredningsbesök hos öronkliniken för ett barn kostar 10 000. På ytan kan operationen av mina halsmandlar verka billigare, 14 000 enligt prislistan. Men då tillkommer 2 veckors sjukskrivning, vilket helt garanterat gör halsmandelsoperationen dyrare. Dessutom blev det ett vårddygn på sjukhus för mig för dryga tusenlappen.

En gastric bypass-operation kostar 70 000 bara i operationskostnad, till det kommer sjukhusvård och sjukskrivning. Ett kejsarsnitt kostar 50 000.

En depressionsepisod kostar samhället cirka 51 000 kronor. Bara på depressionskostnaderna är det inte osannolikt att det är billigare att betala IVF än att låta bli.

Sedan ska man inte bara jämföra priset för en provrörsbefruktning med vård, utan även med andra kostnader för samhället. I föräldrapenning betalar samhället runt 350 000 eller så i föräldrapenning för de med en inkomst över taket i föräldrapenning. Till det kostar varje månad massor i förlorade skatteintäkter.

När barnet kommer till förskolan kostar en plats i snitt 112 500 kronor. Fritis kostar 33 200, grundskolan 83 200 och gymnasiet 92 400. Per år.

I förhållande till andra kostnader blir IVF inte särskilt stor och det utgör någon promille eller två av Sveriges vårdbudget. I snitt kostar ett provrörsbarn samhället 250 000* fram till och med födseln. Hälften av det är kostnader som relaterar till behandlingar, andra halvan är graviditet och förlossning. I gengäld genererar varje barn 18 miljoner till Sveriges BNP. Provrörsbefruktningar är därför en vinst för samhället, men ändå vill så många så gärna säga att behandlingarna är för dyra för att vara motiverade.

*Siffrorna i länken är från 2004. De jag anger är siffror som samma forskare angav i dagens DN.

DN idag

I dagens DN var det en helsida om att de strikta reglerna som landstingen satt upp för IVF inte följer lagen och att jag har anmält frågan. Eftersom syskonbehandlingar är lättast, ingen kan påstå att det ligger en medicinsk bedömning bakom regeln som förbjuder det, är det den punkten jag använt för att få tidningarna att skriva om det. Det jag egentligen anmält är att ofrivilligt barnlösa inte får en individuell medicinsk bedömning av sitt behov av behandling, men om jag istället hade tagit exemplen med de slumpmässiga åldersgränserna eller konstiga maxgränserna på antal försök hade det blivit svårare att få någon att skriva om det. Då går det att påstå att det ligger någon slags medicinsk motivering bakom och dessutom hade jag inte kunnat använda mig själv som exempel.

Om ofrivillig barnlöshet skulle behandlas som alla andra sjukdomar skulle väldigt många problem i sjukvården bli lösta. Eftersom de flesta läkare bedömer behovet av behandling som mycket större än det som politikerna i landstingen säger och dessutom generellt sett anser att fler behandlingar är motiverade skulle många, många fler få bedömningen att de kvalificerar för hjälp. Det skulle troligen tvinga fram att landstingen sluter avtal med de privata klinikerna, vilket också skulle vara väldigt positivt.

Ett klargörande av rättsläget som säger att ofrivillig barnlöshet ska behandlas som alla andra sjukdomar känns därför som något som nästan alla ofrivilligt barnlösa skulle vinna på. När jag googlar på hur folk har reagerat på frågan verkar reaktionen märkligt nog vara tvärt om. Nästan alla ofrivilligt barnlösa som skrivit om den har skrivit något om att just deras grupp borde prioriteras på bekostnad av alla andra grupper av ofrivilligt barnlösa. Istället för att anse att man ska ha rätt till det antal behandlingar som är medicinskt motiverade, vilket kan vara avsevärt fler än tre som är det maximala man kan få i något landsting idag, så vill man att alla ska få samma antal behandlingar.

Jag har svårt att förstå den reaktionen. Min tolkning är att man så inne i det nuvarande systemet att man inte ens kan förstå hur världen skulle se ut om alla fick den vård de behövde, vilket är det som lagen säger att vi har rätt till. Det svider dock lite ändå att så många klagar istället för att säga att jag gör något bra.

Följer verkligen ettbarnsregeln lagen?

Att förstå vad lagen säger om hälso- och sjukvård är svårt. Det finns inga absoluta rättigheter angivna för patienter, utan hälso- och sjukvårdslagen ger mer övergripande målbeskrivningar. Enligt den lagen är landstingets skyldighet att erbjuda god vård till sina invånare och verka för en god hälsa hos hela befolkningen.

Varje patient har rätt till en individuell bedömning och anpassad information om sin hälsa och behandlingsalternativ. Ifall det finns flera behandlingsformer som har bra medicinskt stöd har man rätt att välja behandlingsmetod om kostnaden för behandlingen framstår som befogad.

När jag pratade med en jurist och grävt lite i det här för att förstå vad det är som lagen egentligen säger har jag förstått det som att grundprincipen är att man ska få vård om man behöver.

För sjukvården är det dock nödvändigt att göra prioriteringar. För att förstå lite mer om dem har jag läst propositionen om prioriteringar i vården, som behandlar bakgrunden till att lagen ser ut som den gör.

I propositionen står följande att läsa:

”Prioriteringar av enskilda patienter kan aldrig ske efter i förväg fastställda mallar eller kriterier. Varje fall är unikt och måste bedömas utifrån den enskilde patientens behov och de unika förutsättningarna i just den situationen, men med vägledning av genomtänkta etiska grundprinciper. ”

Längre ned i propositionen behandlas barnlöshet specifikt:

Övervägandena om prioriteringar skall enligt den etiska plattform vi slagit fast avse behoven, inte vilken behandlingsmetod som tillämpas i det enskilda fallet. För behandling mot ofrivillig barnlöshet innebär det att det är det medicinska problemet som skall prövas, inte om det skall åtgärdas genom IVF-behandling eller genom t.ex. kirurgiskt ingrepp (ett ingrepp som för övrigt inte ifrågasatts av utredningen). Enligt vår mening kan det för varje tillstånd finnas ett individuellt så betydande medicinskt behov av en åtgärd att hälso- och sjukvården skall tillgodose behovet.

Jag tycker det här är glasklart. Lagens intentioner är att jag ska få en individuell bedömning som behandlar min situation och mitt medicinska behov, oavsett tidigare barn och antal genomgångna behandlingar. Regler i stil med de som landstingen har är därför fel.