De ofrivilligt barnlösas dag

Idag är de ofrivilligt barnlösas dag. En dag där många, många ofrivilligt barnlösa berättar om sina upplevelser via bloggar och via Facebook. Jag hade velat skriva något bra, men tyvärr var allt som ville komma lite bitterhet.

Ofrivilligt barnlösa är många. Ofrivilligt barnlösa är också exceptionellt felbehandlade i vården. Men trots orättvisorna, trots att många inte har råd med vård, trots hur mycket hårdare den med dåliga ekonomiska förutsättningar drabbas är det nästan ingen som skriver om orättvisorna.

Som vanligt förundras jag över det. Det är den personliga berättelsen som är status i ofrivilligt barnlösas bloggosfär. Ju mer tragisk, desto mer populär. På ett sätt har det ett stort värde, eftersom identifikation och upplysning är viktigt. Men viljan att förändra politiskt är märkligt svag. Och stödet för de som kämpar för förändring är knappt märkbart. Under tiden jag satt i styrelsen för Barnlängtan tror jag att det var en enda person som mailade med beröm. Jag fick en del personligen riktat till mig själv, men även det var rätt lite. Några få bloggare har utmärkt sig, men tystnaden har förundrat mig. Och personer som vill engagera sig lyser med sin nära totala frånvaro, till den grad att Barnlängtan inte lyckas fylla sin styrelse.

Så det får mig att undra vad ofrivilligt barnlösa egentligen vill. Vill ofrivilligt barnlösa verkligen ha en förändring? Eller är det för mycket att utöver livskrisen dessutom behöva ta in att man dessutom är diskriminerad? Är man helt enkelt för deprimerad för att klara av att mer än sitt eget liv (om ens det)? Är det så att de flesta inte vet hur man gör? Eller vad beror bristen på förändringsvilja på?

—

Och så måste jag säga att Wilda Matilda, initiativtagare till dagen, är ett stort fett undantag. Tack för all energi du gett mig. Och tack för att du klarar att mobilisera och skriva på ett sätt som folk vill läsa (till skillnad från mig.)

Är koppmatning vetenskapligt?

Jag hamnade nyligen i en amningsdiskussion på Facebook och mindes vår första tid på BB. En stor andel av alla BB-mottagningar förespråkar att barn som av någon orsak inte kan helammas första tiden ska koppmatas istället för att få flaska första tiden för att inte störa amningen. Nappflaskor ska göra barnet förvirrat kring sugtekniken och därigenom skapa ”tuttförvirring” där barnet inte ordentligt kan skilja på bröstet och nappflaskan. Detta ska undvikas genom att undvika flaskmatning och istället genomföra koppmatning.

För oss var det ett rent elände och gick inte alls. Koppmatning är krångligt, slaskigt, tidskrävande och inte särskilt kul. Först när vi gav henne nappflaska fick vi dessutom igång amningen, eftersom hon fram tills dess tyckte att hon skulle få maten ihälld direkt i munnen när hon gapade.

Jag har länge undrat om det här med koppmatning verkligen är vettigt, eller om det är ett vansinnespåfund uppfunnet av fanatiska barnmorskor. Amningsinformation och amningsriktlinjer innehöll i stort sett aldrig referenser till vetenskapliga publikationer. När jag läste på om det var det bästa argumentet för koppmatning jag hittade att barn i Afrika inte är tuttförvirrade.

Så ikväll gick jag in en stund på Cochrane och kollade vad som står där:

Is cup feeding a better way to feed babies, rather than giving bottles or feeding with a tube, when mothers are unable to fully breastfeed? We wanted to identify the best way of offering feeds to babies when mothers are unable to breastfeed, or initially have difficulty with breastfeeding. Alternative feeding methods include using a cup, bottle or feeding tube. Four included studies compared cup and bottle feeding: the results of three of these studies demonstrate that infants who were cup fed were more likely to be exclusively breastfed at hospital discharge. However, at three and six months, there was no difference in the number of infants fully or partially breastfeeding, whether initially fed by cup, bottle or feeding tube. The results of one study demonstrated that those infants feed by cup spent approximately ten days longer in hospital. Therefore, based on available evidence, we cannot recommend cup feeding. [Cup feeding versus other forms of supplemental enteral feeding for newborn infants unable to fully breastfeed, 2008]

Även om det med andra ord finns rätt lite underlag så verkar koppmatning inte vara vetenskapligt underbyggt. I de fall sjukhusen hänvisar till någon referens är det till WHO, trots att WHO inte kan sägas förespråka koppmatning när resurser för flaskmatning finns.