Ikväll dricker jag inte champagne

För något år sedan ändrade livsmedelsverket sina rekommendationer angående alkohol och amning. På ett sätt var det väldigt bra. Ett barn får inte i sig någon alkohol att tala om via bröstmjölken och att försöka tjyvutnyttja amning för att få just kvinnor att vara nyktra med spädbarn var fel.

Det betyder inte att det är bra att dricka med spädbarn, varken för pappor eller mammor. Varför är det inte en självklarhet att man är lika nykter när man hanterar ett spädbarn som när man kör bil? Den största risken för plötslig spädbarnsdöd är en trött förälder som somnar med barnet i soffan efter lite vin.

Ett nyfött barn har ingen fallreflex och kan inte ta emot sig om du snubblar. Ett mycket litet barn förtjänar fokuserade föräldrar, för det är ett barn som har sitt liv i dina händer.

Även äldre barn förtjänar föräldrar som är sig själva och är nyktra. Så fram tills min dotter är stor nog för att förstå vad som händer kommer jag vara nykter när jag är med henne. Gränsen för mig går vid mindre än ett glas vin. Vill jag prompt dricka mer får jag ha barnvakt eller låta henne stanna hemma med pappa när jag går ut.

Könsselektiva aborter

För några månader sedan fick jag en fråga:

Kan du förklara för mig varför jag som är förespråkare för fri abort spontant tar ställning emot abort av pojk/flickfoster? Om jag villigt tillstyrker aborter av alla möjliga – och i ärlighetens namn ibland lättvindiga skäl – såsom att en graviditet inte ”passar just nu” pga ex att rätt bostad saknas, att mamman hellre vill göra karriär eller resa först eller inte längre gillar pappan, är det inte väldigt ologiskt att säga nej till abort på grund av kön? Visst, i ett fall väljer man bort hela idén med ett barn och i könsfallet bara ett visst sorts barn, vilket är en form av diskriminering. Men vi accepterar ju att diskriminera funktionshindrade foster – så varför är DET i så fall okej moraliskt? Jag är rädd för att min magkänsla saknar logiskt stöd.

När det gäller frågan om aborter är min slutsats att könsspecifika aborter bör vara tillåtna. Jag tycker att det är helt moraliskt förkastligt, men ett förbud blir ännu värre. Alternativet blir kvinnor som föder oönskade barn som får växa upp med vetskapen om att deras föräldrar hellre hade valt abort. Dessutom blir den gravida kvinnan dubbelt straffad genom abortförbud: dels fysiskt genom oönskade graviditeter och barn och dels kulturellt genom att hon inte uppfyller kravet på en son. Frågan måste därför angripas på rätt nivå, genom att höja kvinnors status och få bort den starka önskan om att föda ett barn av ett specifikt kön. Att göra abort för att man vill ha ett barn av ett specifikt kön handlar i praktiken nästan alltid om önskemål om en son och att skälet till den önskan är kulturellt motiverade ekonomiska system. De största exemplen är Indien och Kina, där det är ekonomiskt lönsammare att få söner än döttrar.

Förbud är sällan rätt väg att gå när det gäller oönskade beteenden som någon gör med sin egen kropp. Det går alltid att framkalla en abort själv, även sent. Skillnaden blir hur farlig metoden som används är.

Hjältar och sexualbrottslingar

Jag vet inte hur många gånger jag fått lyssna på det och jag mår lika illa av det varje gång. Alla dessa män som ska teoretisera om att våldtäktsanklagelserna mot Assange måste vara en internationell konspiration, iscensatt av USA förpestar min miljö på jobbet, bussen, nätet. Den statistiskt troligaste förklaringen är så fullständigt omöjligt att ta till sig att teorier som hör bättre hemma i någon slags B-actionrulle blir troligare.

Varje år utsätts ungefär 60 000 personer för sexualbrott i Sverige och det sker ungefär 220 000 händelser. Knappt 90% av de utsatta är kvinnor. Det sker minst 25 000 våldtäkter varje år, troligen fler.

Varje år föds drygt 50 000 kvinnor. Undra på att alla kvinnor känner någon som utsatts.

Runt hälften av alla sexualbrott utförs av en man som kvinnan känner och 98% av de som utför brotten är män.  Och ändå är det ingen som känner en förövare. Martin skriver klokt om det här.

Utöver det Martin skriver tycker jag att reaktionerna kring Assange är väldigt talande för varför alla känner offren, men ingen känner en förövare. Trots att all erfarenhet visar på att det som hänt är något väldigt vanligt förekommande, trots att vi vet att bara 10-20% av alla sexualbrott anmäls, trots att vi vet att falska anklagelser är oerhört sällsynta och trots att vi vet att förövarna i hög utsträckning är vanliga män så tycks så många tro att det är rimligare att USA iscensatt en komplicerad komplott. Samma personer som i andra sammanhang med stor entusiasm skulle försvara Occams rakkniv.

Andra, som Oscar Swartz, föreslår att vi ändrar brottsrubriceringen istället för verkligheten. Eftersom sexuella övergrepp är en alldaglig händelse borde de inte var kriminaliserade. De tiotusentals kvinnor som vittnar om hur deras liv förstörs och försämras av den ständiga närvaron av sexuella övergrepp i samhället verkar visst inte bekymra honom.

I övrigt tycker jag att Unni Drougges blogginlägg är bra. Prata om det!

Att tvångstestas för HIV

För ett par år sedan höll en av mina IVF-behandlingar på att avbrytas. Jag hade börjat med medicineringen och allt verkade gå bra, ända tills kliniken upptäckte att giltighetsdatumet på mitt HIV-test hade gått ut och att jag inte fick fortsätta utan ett nytt test. Jag fick ta ledigt halva dagen för att ta mig till ett sjukhus som kunde akutanalysera testet och till slut fick vi fortsätta.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag tvingats ta HIV-tester på grund av att jag är ofrivilligt barnlös. När jag räknar på det kommer jag på minst fyra tillfällen, men givet alla blodprov jag tagit kan det säkert vara fler. Det finns ingen sans i det – jag tillhör ingen riskgrupp och sannolikheten att jag skulle få sjukdomen inom det år eller så testet var giltigt måste vara i princip så nära noll man kan komma. Ändå ska testen tas gång på gång. Vissa kliniker är pragmatiska och håller sig till vart tredje år och ställer bara kravet när ägg tas ut för att frysas. Andra vill ta om testet varje år (eller om det nu är ännu oftare) och följer Socialstyrelsens riktlinjer om att giltiga test ska finnas även vid frysförsök.

Även om man vet att man inte är smittad väcker ett test tankar. Vissa blir irrationellt stressade – även om de är säkra på att de inte har HIV. Andra upplever det som ett ifrågasättande av relationen. Det är inte något man borde utsätta personer för bara för att man kan tvinga fram det och ett enda test vid barnlöshetsutredningen borde räcka utmärkt för alla rimliga syften.

Egentligen är det inte något som stör mig särskilt mycket, då det finns andra frågor som är viktigare. Men det säger samtidigt rätt mycket om hur ofrivilligt barnlösa behandlas – jag känner inte till någon annan grupp som tvingas till regelbundna HIV-test utan annan orsak än att man kan tvinga fram det.

Buy puregon online

Att köpa läkemedel online är väldigt enkelt, vilket även gäller för IVF-läkemedel. För några tusenlappar får man nästan samma chans att bli gravid som för en IVF-behandling för 22-32 000 kronor.

Problemet med det är att det är livsfarligt. Det ger en väldigt hög risk att få OHSS, överstimulering, som är ett tillstånd där hormonbalansen rubbas så kraftigt att man kan få vätska i buken, lungor och rent av hjärtat. I värsta fall blir det dödligt. Eftersom man inte tar ut äggen och väljer ett eller två embryon som återplaceras kan det dessutom bli väldigt många foster. Ju fler foster desto större risk för livsfarlig OHSS eller att det går fel  på andra sätt.

Jag tror att farlig OHSS ibland är resultatet av att desperata patienter ökat en dos de fått utskriven för att öka chansen. Jag tror också att nästan alla fall av 4 eller fler foster är resultatet av ägglossningsstimuleringar som görs på egen hand eller där patienten ökar dosen och sedan inte lyder läkaren som sagt att de behöver använda skydd.

Om vården fullt ut skulle inkluderas i den allmänna vården skulle inte samma typ av incitament finnas för att självmedicinera och att göra farliga saker. Därför tror jag att det är en tidsfråga innan vårdbegränsningarna orsakar ett dödsfall i Sverige – om det inte redan har skett.

MSDs konferens

Idag är jag på MSDs konferens för distansstimulerande läkare. Ämnet är hur man hanterar informerade patienter och jag ska prata lite om patientperspektivet.

För en stund sedan lyssnade jag på Brit Stakston, som förespråkar att kliniker ska finnas på Facebook. Jag är skeptisk. Det finns knappt några grupper eller sidor om infertilitet på Facebook på svenska, vilket är anmärkningsvärt givet problemets omfattning. Jag tror att det beror på viljan att vara anonym. Vill man vara anonym klickar man inte gilla så hela bekantskapskretsen ser. Dessutom kallade hon familjeliv-forumtrådar för bloggar, så helt klart underkänd research.

I övrigt är det en intressant kväll. Tesen jag argumenterade för när jag pratade är att läkare behövs mer på nätet, för att ge mer och bättre information. Patienters kunskap är också något att ta till vara och uppskatta istället för att se det som ett hot.