Det som hänt de senaste veckorna har varit mäktigt. #metoo har exploderat med den kraft som frågan förtjänar och jag tror att vi står mitt i en revolution. Våldtäktskulturen kommer inte få leva i samma tysta acceptans längre.
Som många av er redan vet är jag en av personerna bakom #teknisktfel, det sjätte stora uppropet inom #metoo. Jag följer också många av de efterföljande uppropen, samt att jag hört mycket klokt från de som kom innan.
I det här inlägget tänker jag sammanfatta saker jag upplevt eller sett som kan vara bra att känna till för er som vill starta upprop:
Att nå ut
En av de första sakerna att ta tag i inför att ordna ett upprop är att nå ut. Finns det en separatistisk facebookgrupp för din bransch? Det brukar vara ett superbra ställe att börja! Om den inte finns är det här ett bra tillfälle att starta en.
Att starta en generell grupp är bra av flera skäl. Dels är det en bra grund för #metoo-upprop, men också en grupp som kan leva vidare i framtiden.
Var ett gäng
Det är tungt att driva ett upprop och för att det ska bli bra krävs det i princip att man är några stycken. Försök samla ihop en mindre admingrupp som hjälps åt att stötta varandra, mota troll, hitta intervjupersoner, korrläsa texter, samla människor och allt annat som behövs. Det är väldigt bra om gruppen kan träffas IRL eller åtminstone samverka via telefon.
Facebookgrupper är bra till mycket. De är däremot INTE bra för känslig information.
Standardsättet för många #metoo-upprop är att samla in berättelserna i en facebookgrupp. Det är effektivt, men tyvärr också en farlig metod. De män som är förövare är rädda nu och det på goda grunder. Kulturen som går ut på att alltid skydda förövaren är plötsligt inte där längre och de kan inte längre räkna med att klara sig undan så länge det inte leder till en fällande dom.
Därigenom är risken för att kvinnor blir hotade om de börjar dela berättelser väldigt hög. Det har också förekommit. Ju större en grupp är desto större är sannolikheten att berättelser läcker, eller att fel personer kommer in.
Som initiativtagare tycker jag att man är skyldig att skydda de kvinnor som vill dela sin berättelse. För #teknisktfel är vi två personer som fått läsa berättelserna när de varit kopplade till namn.
Att dela berättelser i en facebook kan också vara starkt och viktigt, men det är i så fall väldigt viktigt att det inte är ett krav för att kunna delta i uppropet. Och att de som gör det är medvetna om risken.
Ett praktiskt och pragmatiskt sätt är att starta en Facebookgrupp, samt uppmana deltagare att lämna berättelser via mail eller ett formulär som sätts upp i Google forms. Att inte ha berättelserna i facebookgruppen innebär också att gruppen kan vara mer synlig och att både gruppen och länken till uppropet kan delas på sociala medier.
Utöver att det skyddar de som delar berättelser är det också mycket mer lätthanterat för admins. Förutom att spridningen blir enklare blir också berättelserna sammanställda och mer lättadministrerade.
Om man av olika skäl ändå vill samla berättelserna enbart i en facebookgrupp är mina råd:
- Håll gruppen hemlig, så att bara den som känner någon kan komma med.
- Var en aktiv moderator för gruppen!
- Tänk igenom hur du ska agera om det kommer in personer som skapar problem, exempelvis personer som är elaka mot personer som delar sina berättelser eller chefer från verksamheter med problem
- Var tydlig mot medlemmarna om att de delar berättelser på egen risk. Berättelserna kan spridas utanför gruppen tillsammans med namn.
Skriv texten först, samla in namn sen
Att enas om texten till uppropet tidigt är viktigt. Det är bra för alla att vara tydliga med det budskap som namnen hör till. Dessutom är det också lättare för de som skriver under att veta vad de skriver under på. Slutligen är risken för konflikt mindre, eftersom man är överens innan mycket är investerat.
Det som är viktigt att enas om är budskapet och eventuella krav. Berättelserna kan däremot absolut samlas in samtidigt med underskrifterna. #teknisktfel gav möjlighet att lämna berättelser samtidigt med underskriften.
Styr ert utspel
#metoo är unikt i att man plötsligt har medier som slåss om uppropen. Jag har aldrig tidigare upplevt att de utspel jag varit inblandad i har varit så eftertraktade.
Därigenom har man en stor möjlighet att ställa krav. Fundera exempelvis på:
- Om ni vill ställa upp i media som initiativtagare, vill ni då berätta era personliga erfarenheter? Berättelsen blir starkare så, men det är också psykiskt tungt att göra.
- Om ni inte vill vara med som initiativtagare, har ni andra som tidningen kan intervjua? Intervjuer med drabbade kommer göras oavsett. Om ni som initiativtagare är med och förmedlar kontakten får ni möjlighet att läsa intervjuerna innan de publiceras.
- Paywall, vill ni ställa krav på att artikeln ska vara läsbar även för personer som inte prenumererar på tidningen?
- Finns det särskilda personer som ni vill ska bli intervjuade/grillade i samband med uppropet? Myndighetschefer, politiker, företag?
- Var vill ni få ert upprop publicerat? Bland tidningarna är dagstidningar de traditionellt tyngsta, men för mindre branscher kan facktidningar vara bättre. TV får stort genomslag, men kräver att initiativtagarna är med.
Erfarenheten är fortfarande att det är vanligt att olika tidningar själva tar kontakt för publicering under insamlingens gång. Om det finns en tydlig kontakt-email på namninsamlingssidan eller liknande underlättar man bland annat för det. I större facebookgrupper finns det ofta någon med kontakter som går att använda. Om det inte går kan man maila redaktionerna för de tidningar man är intresserad av. De som redan publicerat upprop har ofta kontakter de delar med sig av.
Inför intervjuer
Det är många som vill intervjua personer i samband med utspelen. De frågor jag fått är framförallt:
- Vad har du för personlig erfarenhet?
- Varför var det viktigt för dig?/Varför var du med och startade uppropet?
- Hur var det att läsa berättelserna?
- Hur tror du vi ändrar det här?
- Vad är det värsta du upplevt?
- Hur påverkar sexuella trakasserier dig i yrkesrollen?
- Hur ska arbetsgivare göra för att minska problemen?
Kom ihåg att du aldrig är skyldig att svara! Att välja hur mycket man delar om sig själv och styra det är viktigt. Att berätta är själva kraften i hela #metoo. Samtidigt är det tungt att dela. Där tror jag att det är viktigt att själv verkligen tänka igenom sina gränser innan man är med på intervjun. Känner du dig tveksam går det utmärkt att sitta tyst och tänka en stund. Till och med i TV kan man ta längre pauser än man tror.
Vill man inte berätta är det bra att meddela journalisten om det innan. Inför en intervju kom jag överens med journalisten att jag kunde tänka mig att nämna att jag utsatts för händelser på min arbetsplats, men att jag inte vill gå in på detaljer. I intervjun sa jag sedan att jag själv var drabbad, men gick sedan vidare till att själva kärnan i #metoo att det gäller nästan alla kvinnor.
Vi valde också några få budskap vi ville få fram (max 2-3 stycken). Dessa upprepade jag sedan i alla intervjuer jag gjorde.
Efter utspelet
Tänk gärna på vad ni vill göra efter utspelet. Vill ni publicera berättelserna på webben? Skriva en bok? Tänk i så fall på att begära tillstånd till det redan när ni samlar in berättelserna. Starta en dialog med facket? Ha en nätverksgrupp för kvinnor i er bransch?
Just efter uppropet publicerats finns mycket kraft. Lyckas man samla den kan man skapa en rörelse som fortsätter förändra långt in i framtiden.
Det finns oerhört mycket klokskap hos alla fantastiska kvinnor jag fått möta genom samordnandet av #metoo. Funderar du på att starta ett upprop får du gärna pinga mig på facebook, så sätter jag dig gärna i kontakt med andra med mer erfarenhet.
Inte utan min åsikt 