Titta, en bild!

Jag har gjort något så ovanligt som att uppdatera Om bloggen-sidan och påstår därför inte längre att jag är 34 år. Jag la dessutom till en bild, vilket är bloggens första bild på mig som inte ingår i ett pressklipp.

Och det här inlägget kvalar nog dessutom in som det mest innehållslösa inlägget jag skrivit. Så två nyheter på en dag!

Annonser

Att skriva om sitt barns sjukdom

Frågor som rör hälsa är känsligt. Människor har rätt att hålla uppgifter som rör sjukdomar med mer privat och det gäller även barn. Överlag anser jag därför att man som förälder därför i normalfallet bör vara restriktiv med att skriva om sina barns sjukdomar på nätet.

Samtidigt kan en sådan sak vara svår – omvärlden behöver låta bli att ge det jordnötsallergiska barnet en jordnöt. Den som ofta har barn på sjukhus behöver emellanåt be om hjälp. Den med ett barn med särskilda behov kan behöva att alla i omgivningen vet vad behoven är. Ibland behöver man också emotionellt stöd i överdos.

Det här har varit en balansgång för oss att gå, där man måste väga de olika behoven mot varandra. Sitter man i en ambulans och det andra barnet ska hämtas på förskolan om två timmar tänker jag att det sjuka barnets behov av att ha föräldrarna med sig är betydligt större än barnets behov av att få hålla information om sjukdomen privat, vilket gör att det kan vara väldigt rimligt att be hela facebookbekantskapskretsen om hjälp om det är det man behöver göra för att hitta en barnvakt.

I det andra extremen ligger bilden på febrigt, sovande barn och bildtexten ”Idag är vi hemma och vabbar och äter glass”. Här finns det få eller inga tungt vägande skäl att dela.

När man skriver om ett barns sjukdomar finns det därför två vågskålar. I den ena skålen ligger barnets integritet och rätt att sin hälsa privat. I den andra skålen ligger exempelvis förälderns behov av emotionellt stöd eller praktisk hjälp. För att det ska bli rimligt att lägga upp det på Facebook eller liknande krävs att vågskålarna väger relativt jämt eller att det finns en övervikt för argument att skriva.

För oss, som behövt mobilisera människor vi knappt känner för att få ihop hämtningar av det friska syskonet, känns det som vi har fått det stöd vi behövde för att överleva genom att vara öppna på Facebook. Samtidigt har jag varit öppen med restriktioner – jag har låst ned det mesta till en fjärdedel av mina vänner. Den vägen har jag mer kontroll över vilka som läser och andra kan inte göra tanklösa delningar. Jag har också generellt sett undvikit att dela bilder på sjuka barn, utöver några undantag för bilder på när hon ser relativt pigg och glad ut efter att det varit riktigt jobbigt.

Jag hoppas jag kommer få medhåll om att det var en rimlig bedömning när hon blir större, men det är inget jag kan veta förrän då.

Just eftersom det mesta jag skriver är relativt övervägt (men tyvärr inte allt… jag är en människa som glömmer att starta hjärnan ibland) blir jag ganska ledsen av många forum på nätet, där läget är relativt mycket det motsatta. Föräldrar under riktiga namn spekulerar vitt och brett om sina barns (emellanåt av föräldrarna inbillade) sjukdomar, delar bilder på nakna barn med prickar inför fullkomliga främlingar och allt möjligt annat. Oftast är sådana grupper skapade av privatpersoner. Men i vissa fall, exempelvis Astma- och allergiförbundets facebookgrupp för föräldrar, är det stora föreningar som ligger bakom. Här behöver verkligen föräldrar till barn med sjukdomar lära sig att tänka till. Och intresseorganisationer för barn med kroniska sjukdomar behöver ha tydliga policies. Finns det en verklig och genomtänkt anledning att dela väldigt privat information om barnet med tusentals främlingar? Eller går det att lösa på något annat sätt?

Cornelia

Det finns en person jag känner behöver hyllas lite extra när det kommer till det ändrade regelverket. Det är Cornelia. Hon har varit en sammanhållande och drivande kraft för ofrivilligt barnlösa sedan innan jag kom in i bilden. Och hon tuffade på efter att jag har lämnat.

Cornelias styrka är en förmåga att mobilisera människor. Även om jag fixade tekniken och texten för mailbombningen i norr, var det hon som fick människor att skriva under. Det var hon som spred våra artiklar. Underhöll vår Facebook. Fick med nya människor. Hittade sponsorer.

Cornelia regerar. Nu vet ni. 🙂

Vem har rätt att bestämma över en bild på ditt barn?

Du har tagit en bild på ditt barn som du tycker är vansinnigt charmig och du vill dela den på Facebook. Barnet säger nej. Vem bestämmer?

Jag tycker att svaret är enkelt. Barnet bestämmer.

Barn ska ha rätt att ha inflytande över frågor som rör dem själva. Det står i Barnkonventionen bland annat. Huruvida en bild på ett barn ska delas eller inte berör barnet i högre grad än föräldern och är därför något där barnet bör ha en rättighet att säga nej. 

Dessutom är det vansinnigt dålig stil att publicera en bild på någon som säger att den inte vill ha bilden delad. Det är få personer som kommer på tanken att göra så mot sina vänner, men av någon orsak gör föräldrar det ibland mot sina barn. Trots att föräldrar borde vara de som är allra mest måna om sina barns rättigheter och integritet.

Uppemot en tredjedel av alla föräldrar har ingen dialog alls med barnet om att de publicerar bilder. När barnet kommer upp i lite högre ålder och upptäcker att hela ens liv är fotograferat och delat med hundratals andra utan att man vetat om det kan det bli en ganska obehaglig chock.

Barnkonventionen är inte en lag och föräldrar som publicerar söta bilder mot barnets vilja begår inte ett brott. Det som är lagstyrt däremot är att det är olagligt att posta bilder som är kränkande. Vad som är kränkande är en svår fråga och det finns inte några enkla svar. En bild på ett gråtande barn och texten ”Ibland orkar jag bara inte med ungen” skulle jag tro är över gränsen, eftersom det är en bild på en person i en utsatt situation, syftet är att hänga ut personen och det inte finns något annat berättigande syfte. Men det är en gissning från min sida.

I praktiken spelar det väldigt liten roll om föräldern är över eller under gränsen för vad som är olagligt. Små barn kommer av naturliga skäl aldrig anmäla sina föräldrar. Föräldrar är därigenom i praktiken fria att publicera nära nog vad som helst om sina barn, hur kränkande det än är.

Det lägger ett stort ansvar på föräldrarna. Det finns två acceptabla sätt att handskas med det ansvaret enligt mig. Det ena är att låta bli att publicera bilder. Det andra sättet är att se till att barn så snart de är stora nog förstår vad delning av foton innebär och därefter ha en ständig dialog om vilka bilder som är okej och inte. Samt att alltid låta barnet själv bestämma. Jag tror personligen på det senare. Barn kommer förr eller senare ge sig ut i sociala nätverk på egen hand och ju mer man tänkt och diskuterat innan dess desto större är sannolikheten att barnet själv kommer hantera det bra.

Matchen är avgjort – jag vann

Det här är ett inlägg jag borde skrivit för länge sedan. Men nu kommer det.

Jag vann. Vi vann. Norrlandslandstingen har gett sig. Alla landsting ger numer 3 IVF-behandlingar.

Det är många som var med och gjorde det möjligt. Många som kämpade och slet. Men jag tror att jag spelade en avgörande roll, i att formulera och utföra en form av taktik som barnlösa inte kört förut.

Det första var att höja målet. Istället för att kämpa för 3 försök i hela landet ändrade vi kravet till vård efter behov. Att öka skillnaden mellan vad som begärs (och är rimligt) och vad som finns ökade möjligheten att ändra regelverket. Det gamla målet gick från en utopi till en kompromiss.

Det andra var att vi körde så många fronter samtidigt. Jag skrev smått omöjligt många debattartiklar och kan i efterhand inte riktigt fatta hur jag gjorde det parallellt med jobbet (där jag bland annat drev en väldigt framgångsrik förstudie med ett par miljoner i budget…). Samtidigt spökskrev jag riksdagsmotioner åt riksdagsledamöter, vilket gjorde att det kom motioner i riksdagen från ledamöter från flera partier med liknande krav på att gå in och styra upp just behandlingar mot ofrivillig barnlöshet.

Det sista var att analysera varför vi inte hade det vi ville. Det fanns många röster för att ha likvärdig vård i hela landet och att SKL skulle fixa det regelverket. Det fanns många landsting som skulle behöva ge mer vård åt ofrivilligt barnlösa den vägen, men många av de landstingen verkade inte blockera satsningar på ett nationellt regelverk. Så även om Kronoberg var lika dåliga som norrlandslandstingen var det inte meningsfullt att sikta in sig på dem – det verkade inte vara de som blockerade. Därför la vi allt krut norrut.

När det sedan till slut blev dags för Norrlandsregionens regionsförbund att förnya regelverket la vi allt vi hade på det enda mötet, med debattartiklar i stora lokaltidningar i stort sett alla landstingen. Och vi gjorde saker som var relativt kontroversiella – som att mailbomba alla politikerna med hundratals mail från enskilda och kräva en ny handläggare för regelverken. Det mötet slutade i att Norrlandstingens regionsförbund vände sig till SKL och bad om ett nationellt regelverk för IVF. Det ledde sedan fram till de nationella riktlinjerna om att alla landsting ska ge tre försök, inklusive alla frys.

Utan Barnlängtan tror jag inte regelverket hade ändrats. Och utan mig hade nog inte Barnlängtan kunnat kraftsamla på det väldigt strategiska sätt vi gjorde. Så yay me. Och yay oss. 🙂

Edit: Och yay Cornelia! Och yay Lina! Och yay Jannica! Och yay Malin! Och yay Evelina! Och yay Wilda Matilda! Och yay Zandra! Och yay Jenny! och yay…! Nu kommer jag ju ha glömt massor med asviktiga personer. Men yay er!

Surrogatmödraskap – problematiskt och förståeligt

Att vara gravid är bland det farligaste en frisk kvinna kan göra. Som kritisk till surrogatmödraskap blir jag därför gång på gång beklämd över de argument som Sveriges kvinnolobby och Kajsa Ekis Ekman gång efter annan för fram. Det finns helt enkelt starka argument mot surrotgatmödraskap som inte utmynnar i att kränka barnlängtande eller ifrågasätta barnens värde. Jag tror vikten av att formulera de kritiska åsikterna på ett sätt som inte blir kränkande är särskilt viktigt när allt fler organisationer ställer sig positiva, såsom RFSU gjorde nu i helgen.

Grunden för barnlängtan hos den som efterfrågar surrogatmödraskap eller andra former av assisterad befruktning är lika stark och lika legitim som för den som lever i en heterosexuell kärnfamilj utan fertilitesproblem. Just eftersom en stark egen önskan att bli förälder är en oerhört viktig grund för föräldraskapet visar sig barn som föds efter assisterad befruktning konsekvent må psykiskt bra. Att vara efterlängtad och önskad är en grund för välmående barn, inte något som äventyrar barns mänskliga rättigheter!

Ur ett barnperspektiv finns det därför inga starka anledningar att vara orolig för surrogatmödraskap. Att säga att surrogatmödraskap är så hemskt ur barnets perspektiv att det borde förbjudas är att säga att dessa barn inte skulle vilja finnas eller att de åtminstone borde ifrågasätta sin egen existens.

Just eftersom barnlängtan är en stark drivkraft och en bra grund för föräldraskap ska staten inte inskränka möjligheten att bilda familj annat än om det finns en väldigt god grund. Därför har vi en skyldighet att på allvar överväga surrogatmödraskap och basera vår lagstiftning på fakta istället för dogmatisk moral. Även om det inte är en mänsklig rättighet att få ett barn är det en mänsklig rättighet att inte hindras av staten från att bilda familj utan extremt goda skäl. Även den som tror att surrogatmödraskap är fel väg att gå bör därför välkomna en grundlig utredning.

I Sverige får en mycket stor andel av alla kvinnor få bestående men av att vara gravida och föda barn. Hur vi än selekterar surrogatmödrar och hur vi än gör kommer livshotande havandeskapsförgiftningar, svåra bristningar, urakuta kejsarsnitt, infektioner, inkontinens och traumatiska förlossningar vara en del av surrogatmödrars vardag.

Det finns inte någon erfarenhet som tyder på att det i någon högre utsträckning finns kvinnor som vill bli surrogatmödrar utan kraftig ekonomisk kompensation. De siffror som finns från t.ex. Storbritannien, USA och Nederländerna visar på upp till 25 barn om året (beräknat utifrån Sveriges befolkningsmängd) utan kravet på nära släkt- eller vänskap. Detta kan jämföras med äggdonation, som är ett betydligt mindre kraftigt ingrepp, där det genomförs runt 140 startade cykler per år och omkring 75 barn föds. (Detta motsvarar betydligt färre än 140 donatorer, eftersom ägg ofta delas mellan två par och varje behandling leder till flera behandlingscykler.) Det är alltså väldigt få barn det handlar om som kan födas efter surrogatmödraskap i Sverige.

Samtidigt kommer hundratals personer varje år efterfråga surrogatmödraskap, vilket bäddar för en väldigt obalanserad marknad. Erfarenheten från Storbritannien visar att en mycket stor andel vänder sig utomlands för surrogatmödraskap och genomför juridiskt dåligt reglerade processer trots att altruistiskt surrogatmödraskap är tillåtet. Svensk erfarenhet från äggdonation visar också att för låga ersättningsnivåer gör att en stor andel fortsätter att tvingas utomlands.

Ingen har kunnat påvisa en modell för ett ersättningssystem som fungerar med den altruistiska tanken. Graviditeter kostar pengar, vilket gör att surrogatmamman behöver en rejäl summa för omkostnader. I Storbritannien rekommenderar organisationen COTS summor mellan 140 000 och 170 000 kronor som skälig kostnadsersättning för altruistiskt surrogatmödraskap, vilket gör processen dyrare än icke-altruistiskt surrogatmödraskap i Indien. Summan som krävs för medelinkomsttagare är alltså en substantiell inkomst för den med låga inkomster. Effekten av det är att det kommer finnas tydliga ekonomiska incitament att bli surrogatmammor för låginkomsttagare, men att ersättningen hålls nere så mycket som möjligt. Samt att det kommer vara billigare att åka utomlands, även efter en svensk lagändring.

Sveriges medicinetiska råd, SMER, har kommit med en i flera delar ogenomtänkt lösning på detta. Endast den som är nära släkt eller vän med den som ska bli förälder ska enligt förslaget få vara surrogatmamma och det ska ske altruistiskt.

Samtliga svenska kliniker som utför äggdonation rekommenderar att ägget alltid ska komma från en för mottagarparet anonym donator. Anledningen till det är erfarenheten att denna typ av behandling kan leda till mycket komplicerade familjekonflikter, vilket blir än mer uttalat i den tänkbara situationen att surrogatmamman ändrar sig under behandlingens gång. Vid en konflikt mellan surrogatmamman och föräldrarna kommer surrogatmamman inte bara hamna i en allmänt svår situation, utan hon hamnar dessutom i en familjefejd där hon inte kan räkna med att ha sina närmaste på sin sida. Altruistiskt surrogatmödraskap där surrogatmamman är nära släkt eller vän med föräldrarna är alltså bland de sämsta tänkbara lösningarna för surrogatmödraskap utifrån vad vi vet om den mest jämförbara situation som idag förekommer i Sverige.

Sammantaget har jag svårt att förstå resonemanget bakom att surrogatmammorna skulle bli mindre utnyttjade för att den ekonomiska kompensationen görs lite mindre. En ersättning som matchar den risk som graviditeten innebär och den skada kvinnan lider vore tvärt om bättre för surrogatmammorna. Det finns så vitt jag vet inget sammanhang där vi i Sverige tillåter att man betalar en utomstående för att utsättas för en så stor risk och lida så stor fysisk skada som en graviditet innebär. ‘Altruistiskt’ surrogatmödraskap känns därigenom för mig snarast som ett koncept för att försvara ett handlande som vi i alla andra sammanhang ser som oacceptabelt. Vi får inte riskera att skada någon annan för livet bara för att vi betalar – inte i arbetslivet och inte för att skapa barn.

Det finns idag många kvinnor som varit surrogatmödrar som säger att det varit en positiv upplevelse för dem. När motståndare till surrogatmödraskap tar på sig rollen att säga att det inte är sant, att de inte egentligen känner som de påstår sig känna, går man in på en väldigt farlig mark. Det är samma typ av resonemang som används av abortmotståndare om kvinnor som inte säger sig ångra sin abort – ett resonemang där kvinnor inte sägs veta sitt eget bästa kring hur de upplevt det som händer deras egen kropp. Det är därför ingen slump att SKL gjort gemensam sak med abortmotståndare. Men kritik mot surrogatmödraskap behöver inte vara beroende av att ingen någonsin upplevt det som positivt. Precis som det finns människor som arbetat på arbetsplatser som varit orimligt riskabla utan att ta skada handlar det om vilken risk som ska vara laglig att utsätta någon annan för. Det kommer gå bra ibland – det kommer bara gå illa för ofta.

Förändringar i systemet kommer leda till förändringar i vilka vägar ofrivilligt barnlösa tar. Underlättas surrogatmödraskap utomlands kommer icke-altruistiskt surrogatmödraskap utomlands bli mer lättillgängligt, snabbare och i flera fall billigare än internationell adoption. En stor grupp som kommer vända sig dit kommer därigenom antagligen vara heteropar som idag adopterar, vilket kommer göra det ännu svårare att hitta familjer till exempelvis barn med särskilda behov. Här måste man verkligen ställa sig frågan om det är en önskvärd samhällsförändring.

Alla tillhör däremot inte grupper som kan välja internationell adoption. Vi behöver därför tänka i andra banor för föräldraskap för den som inte själv kan bära ett barn och som har svårt att adoptera, exempelvis livmodertransplantationer, förbättrat system för inhemska adoptioner, ökade adoptionsbidrag och en lagstiftning som tillåter assisterad befruktning för personer med en vänskapsrelation.

Förskolor versus ungdomar med funktionsnedsättningar

Liljeholmens stadsdelsnämnd har beslutat att man ska skära ned budgeten för all verksamhet, inklusive förskolorna, med 2%. Det får kraftiga effekter för förskolan – allt ifrån nära nog vikariestopp till fler barn per anställd. Det är en nedskärning som förskolorna inte tål.

I torsdags var det ett stort uppbåd arga föräldrar som kom till stadsdelsnämndens öppna frågestund. Även jag var där.

Abit Dundar (Fp) kom tidigt med ett brandtal. Satsningen på demokratiprojekt och stadsodling var två miljoner som borde gå till förskolorna istället för mindre viktiga saker som demokratisatsningar. Föräldrarna jublade.

Lars Svärd (M) kallade demokratiprojekten för flum och sånt som ingen bryr sig om. Pengarna borde istället gå till förskolorna. Föräldrarna klappade händerna.

Så, vad är det som alla föräldrar jublade åt att man borde skära i? Det finns att läsa här.

Bland förslagen finns demokratiutveckling och utveckling av fritidsaktiviteterna för ungdomar med funktionsnedsättningar, för att de ska få samma möjligheter som ungdomar utan funktionsnedsättningar. Det finns arbete med att se till att få bättre statistik över jämställdhet i stadsdelen, för att kunna följa upp om medel fördelas på ett sätt som missgynnar personer baserat på kön (vilket är vanligt i kommuner). Det finns ett projekt för dialog med ungdomar, för att se till att satsningarna som görs på fritidsaktiviteter ska vara det som ungdomar säger sig behöva. Det finns arbete för att vårdnadshavare och andra som möter ungdomar ska kunna arbeta förebyggande mot droger.

Däremot finns inte ett öre budgeterat till att folk ska få odla potatis.

Så, är föräldrarna i Hägersten/Liljeholmen verkligen emot de här satsningarna? Vill man ta pengar från utsatta ungdomar och ungdomar med funktionsnedsättningar för att satsa på förskolorna? Eller är man så aningslös att man applåderar åt saker man inte vet vad de innebär?

Det föreslagna nedskärningarna är orimliga, eftersom det slår mot en verksamhet som saknar de marginalerna. Men de i sammanhanget små pengar som ska gå på demokratiprojekten löser inte problemet – det är 2,6 miljoner av 21 miljoner som saknas. Det som behöver fixas är att Hägersten/Liljeholmen straffas på grund av den snabba befolkningstillväxten. Ska vi bygga ut måste stadsdelarna som ska bygga ut mest kompenseras för de ökade utgifterna i form av alla nyetableringar som måste ske. Och vi föräldrar borde inte acceptera att olika grupper med legitima behov ställs mot varandra.