Cornelia

Det finns en person jag känner behöver hyllas lite extra när det kommer till det ändrade regelverket. Det är Cornelia. Hon har varit en sammanhållande och drivande kraft för ofrivilligt barnlösa sedan innan jag kom in i bilden. Och hon tuffade på efter att jag har lämnat.

Cornelias styrka är en förmåga att mobilisera människor. Även om jag fixade tekniken och texten för mailbombningen i norr, var det hon som fick människor att skriva under. Det var hon som spred våra artiklar. Underhöll vår Facebook. Fick med nya människor. Hittade sponsorer.

Cornelia regerar. Nu vet ni. 🙂

Annonser

Vem har rätt att bestämma över en bild på ditt barn?

Du har tagit en bild på ditt barn som du tycker är vansinnigt charmig och du vill dela den på Facebook. Barnet säger nej. Vem bestämmer?

Jag tycker att svaret är enkelt. Barnet bestämmer.

Barn ska ha rätt att ha inflytande över frågor som rör dem själva. Det står i Barnkonventionen bland annat. Huruvida en bild på ett barn ska delas eller inte berör barnet i högre grad än föräldern och är därför något där barnet bör ha en rättighet att säga nej. 

Dessutom är det vansinnigt dålig stil att publicera en bild på någon som säger att den inte vill ha bilden delad. Det är få personer som kommer på tanken att göra så mot sina vänner, men av någon orsak gör föräldrar det ibland mot sina barn. Trots att föräldrar borde vara de som är allra mest måna om sina barns rättigheter och integritet.

Uppemot en tredjedel av alla föräldrar har ingen dialog alls med barnet om att de publicerar bilder. När barnet kommer upp i lite högre ålder och upptäcker att hela ens liv är fotograferat och delat med hundratals andra utan att man vetat om det kan det bli en ganska obehaglig chock.

Barnkonventionen är inte en lag och föräldrar som publicerar söta bilder mot barnets vilja begår inte ett brott. Det som är lagstyrt däremot är att det är olagligt att posta bilder som är kränkande. Vad som är kränkande är en svår fråga och det finns inte några enkla svar. En bild på ett gråtande barn och texten ”Ibland orkar jag bara inte med ungen” skulle jag tro är över gränsen, eftersom det är en bild på en person i en utsatt situation, syftet är att hänga ut personen och det inte finns något annat berättigande syfte. Men det är en gissning från min sida.

I praktiken spelar det väldigt liten roll om föräldern är över eller under gränsen för vad som är olagligt. Små barn kommer av naturliga skäl aldrig anmäla sina föräldrar. Föräldrar är därigenom i praktiken fria att publicera nära nog vad som helst om sina barn, hur kränkande det än är.

Det lägger ett stort ansvar på föräldrarna. Det finns två acceptabla sätt att handskas med det ansvaret enligt mig. Det ena är att låta bli att publicera bilder. Det andra sättet är att se till att barn så snart de är stora nog förstår vad delning av foton innebär och därefter ha en ständig dialog om vilka bilder som är okej och inte. Samt att alltid låta barnet själv bestämma. Jag tror personligen på det senare. Barn kommer förr eller senare ge sig ut i sociala nätverk på egen hand och ju mer man tänkt och diskuterat innan dess desto större är sannolikheten att barnet själv kommer hantera det bra.

Matchen är avgjort – jag vann

Det här är ett inlägg jag borde skrivit för länge sedan. Men nu kommer det.

Jag vann. Vi vann. Norrlandslandstingen har gett sig. Alla landsting ger numer 3 IVF-behandlingar.

Det är många som var med och gjorde det möjligt. Många som kämpade och slet. Men jag tror att jag spelade en avgörande roll, i att formulera och utföra en form av taktik som barnlösa inte kört förut.

Det första var att höja målet. Istället för att kämpa för 3 försök i hela landet ändrade vi kravet till vård efter behov. Att öka skillnaden mellan vad som begärs (och är rimligt) och vad som finns ökade möjligheten att ändra regelverket. Det gamla målet gick från en utopi till en kompromiss.

Det andra var att vi körde så många fronter samtidigt. Jag skrev smått omöjligt många debattartiklar och kan i efterhand inte riktigt fatta hur jag gjorde det parallellt med jobbet (där jag bland annat drev en väldigt framgångsrik förstudie med ett par miljoner i budget…). Samtidigt spökskrev jag riksdagsmotioner åt riksdagsledamöter, vilket gjorde att det kom motioner i riksdagen från ledamöter från flera partier med liknande krav på att gå in och styra upp just behandlingar mot ofrivillig barnlöshet.

Det sista var att analysera varför vi inte hade det vi ville. Det fanns många röster för att ha likvärdig vård i hela landet och att SKL skulle fixa det regelverket. Det fanns många landsting som skulle behöva ge mer vård åt ofrivilligt barnlösa den vägen, men många av de landstingen verkade inte blockera satsningar på ett nationellt regelverk. Så även om Kronoberg var lika dåliga som norrlandslandstingen var det inte meningsfullt att sikta in sig på dem – det verkade inte vara de som blockerade. Därför la vi allt krut norrut.

När det sedan till slut blev dags för Norrlandsregionens regionsförbund att förnya regelverket la vi allt vi hade på det enda mötet, med debattartiklar i stora lokaltidningar i stort sett alla landstingen. Och vi gjorde saker som var relativt kontroversiella – som att mailbomba alla politikerna med hundratals mail från enskilda och kräva en ny handläggare för regelverken. Det mötet slutade i att Norrlandstingens regionsförbund vände sig till SKL och bad om ett nationellt regelverk för IVF. Det ledde sedan fram till de nationella riktlinjerna om att alla landsting ska ge tre försök, inklusive alla frys.

Utan Barnlängtan tror jag inte regelverket hade ändrats. Och utan mig hade nog inte Barnlängtan kunnat kraftsamla på det väldigt strategiska sätt vi gjorde. Så yay me. Och yay oss. 🙂

Edit: Och yay Cornelia! Och yay Lina! Och yay Jannica! Och yay Malin! Och yay Evelina! Och yay Wilda Matilda! Och yay Zandra! Och yay Jenny! och yay…! Nu kommer jag ju ha glömt massor med asviktiga personer. Men yay er!

Surrogatmödraskap – problematiskt och förståeligt

Att vara gravid är bland det farligaste en frisk kvinna kan göra. Som kritisk till surrogatmödraskap blir jag därför gång på gång beklämd över de argument som Sveriges kvinnolobby och Kajsa Ekis Ekman gång efter annan för fram. Det finns helt enkelt starka argument mot surrotgatmödraskap som inte utmynnar i att kränka barnlängtande eller ifrågasätta barnens värde. Jag tror vikten av att formulera de kritiska åsikterna på ett sätt som inte blir kränkande är särskilt viktigt när allt fler organisationer ställer sig positiva, såsom RFSU gjorde nu i helgen.

Grunden för barnlängtan hos den som efterfrågar surrogatmödraskap eller andra former av assisterad befruktning är lika stark och lika legitim som för den som lever i en heterosexuell kärnfamilj utan fertilitesproblem. Just eftersom en stark egen önskan att bli förälder är en oerhört viktig grund för föräldraskapet visar sig barn som föds efter assisterad befruktning konsekvent må psykiskt bra. Att vara efterlängtad och önskad är en grund för välmående barn, inte något som äventyrar barns mänskliga rättigheter!

Ur ett barnperspektiv finns det därför inga starka anledningar att vara orolig för surrogatmödraskap. Att säga att surrogatmödraskap är så hemskt ur barnets perspektiv att det borde förbjudas är att säga att dessa barn inte skulle vilja finnas eller att de åtminstone borde ifrågasätta sin egen existens.

Just eftersom barnlängtan är en stark drivkraft och en bra grund för föräldraskap ska staten inte inskränka möjligheten att bilda familj annat än om det finns en väldigt god grund. Därför har vi en skyldighet att på allvar överväga surrogatmödraskap och basera vår lagstiftning på fakta istället för dogmatisk moral. Även om det inte är en mänsklig rättighet att få ett barn är det en mänsklig rättighet att inte hindras av staten från att bilda familj utan extremt goda skäl. Även den som tror att surrogatmödraskap är fel väg att gå bör därför välkomna en grundlig utredning.

I Sverige får en mycket stor andel av alla kvinnor få bestående men av att vara gravida och föda barn. Hur vi än selekterar surrogatmödrar och hur vi än gör kommer livshotande havandeskapsförgiftningar, svåra bristningar, urakuta kejsarsnitt, infektioner, inkontinens och traumatiska förlossningar vara en del av surrogatmödrars vardag.

Det finns inte någon erfarenhet som tyder på att det i någon högre utsträckning finns kvinnor som vill bli surrogatmödrar utan kraftig ekonomisk kompensation. De siffror som finns från t.ex. Storbritannien, USA och Nederländerna visar på upp till 25 barn om året (beräknat utifrån Sveriges befolkningsmängd) utan kravet på nära släkt- eller vänskap. Detta kan jämföras med äggdonation, som är ett betydligt mindre kraftigt ingrepp, där det genomförs runt 140 startade cykler per år och omkring 75 barn föds. (Detta motsvarar betydligt färre än 140 donatorer, eftersom ägg ofta delas mellan två par och varje behandling leder till flera behandlingscykler.) Det är alltså väldigt få barn det handlar om som kan födas efter surrogatmödraskap i Sverige.

Samtidigt kommer hundratals personer varje år efterfråga surrogatmödraskap, vilket bäddar för en väldigt obalanserad marknad. Erfarenheten från Storbritannien visar att en mycket stor andel vänder sig utomlands för surrogatmödraskap och genomför juridiskt dåligt reglerade processer trots att altruistiskt surrogatmödraskap är tillåtet. Svensk erfarenhet från äggdonation visar också att för låga ersättningsnivåer gör att en stor andel fortsätter att tvingas utomlands.

Ingen har kunnat påvisa en modell för ett ersättningssystem som fungerar med den altruistiska tanken. Graviditeter kostar pengar, vilket gör att surrogatmamman behöver en rejäl summa för omkostnader. I Storbritannien rekommenderar organisationen COTS summor mellan 140 000 och 170 000 kronor som skälig kostnadsersättning för altruistiskt surrogatmödraskap, vilket gör processen dyrare än icke-altruistiskt surrogatmödraskap i Indien. Summan som krävs för medelinkomsttagare är alltså en substantiell inkomst för den med låga inkomster. Effekten av det är att det kommer finnas tydliga ekonomiska incitament att bli surrogatmammor för låginkomsttagare, men att ersättningen hålls nere så mycket som möjligt. Samt att det kommer vara billigare att åka utomlands, även efter en svensk lagändring.

Sveriges medicinetiska råd, SMER, har kommit med en i flera delar ogenomtänkt lösning på detta. Endast den som är nära släkt eller vän med den som ska bli förälder ska enligt förslaget få vara surrogatmamma och det ska ske altruistiskt.

Samtliga svenska kliniker som utför äggdonation rekommenderar att ägget alltid ska komma från en för mottagarparet anonym donator. Anledningen till det är erfarenheten att denna typ av behandling kan leda till mycket komplicerade familjekonflikter, vilket blir än mer uttalat i den tänkbara situationen att surrogatmamman ändrar sig under behandlingens gång. Vid en konflikt mellan surrogatmamman och föräldrarna kommer surrogatmamman inte bara hamna i en allmänt svår situation, utan hon hamnar dessutom i en familjefejd där hon inte kan räkna med att ha sina närmaste på sin sida. Altruistiskt surrogatmödraskap där surrogatmamman är nära släkt eller vän med föräldrarna är alltså bland de sämsta tänkbara lösningarna för surrogatmödraskap utifrån vad vi vet om den mest jämförbara situation som idag förekommer i Sverige.

Sammantaget har jag svårt att förstå resonemanget bakom att surrogatmammorna skulle bli mindre utnyttjade för att den ekonomiska kompensationen görs lite mindre. En ersättning som matchar den risk som graviditeten innebär och den skada kvinnan lider vore tvärt om bättre för surrogatmammorna. Det finns så vitt jag vet inget sammanhang där vi i Sverige tillåter att man betalar en utomstående för att utsättas för en så stor risk och lida så stor fysisk skada som en graviditet innebär. ‘Altruistiskt’ surrogatmödraskap känns därigenom för mig snarast som ett koncept för att försvara ett handlande som vi i alla andra sammanhang ser som oacceptabelt. Vi får inte riskera att skada någon annan för livet bara för att vi betalar – inte i arbetslivet och inte för att skapa barn.

Det finns idag många kvinnor som varit surrogatmödrar som säger att det varit en positiv upplevelse för dem. När motståndare till surrogatmödraskap tar på sig rollen att säga att det inte är sant, att de inte egentligen känner som de påstår sig känna, går man in på en väldigt farlig mark. Det är samma typ av resonemang som används av abortmotståndare om kvinnor som inte säger sig ångra sin abort – ett resonemang där kvinnor inte sägs veta sitt eget bästa kring hur de upplevt det som händer deras egen kropp. Det är därför ingen slump att SKL gjort gemensam sak med abortmotståndare. Men kritik mot surrogatmödraskap behöver inte vara beroende av att ingen någonsin upplevt det som positivt. Precis som det finns människor som arbetat på arbetsplatser som varit orimligt riskabla utan att ta skada handlar det om vilken risk som ska vara laglig att utsätta någon annan för. Det kommer gå bra ibland – det kommer bara gå illa för ofta.

Förändringar i systemet kommer leda till förändringar i vilka vägar ofrivilligt barnlösa tar. Underlättas surrogatmödraskap utomlands kommer icke-altruistiskt surrogatmödraskap utomlands bli mer lättillgängligt, snabbare och i flera fall billigare än internationell adoption. En stor grupp som kommer vända sig dit kommer därigenom antagligen vara heteropar som idag adopterar, vilket kommer göra det ännu svårare att hitta familjer till exempelvis barn med särskilda behov. Här måste man verkligen ställa sig frågan om det är en önskvärd samhällsförändring.

Alla tillhör däremot inte grupper som kan välja internationell adoption. Vi behöver därför tänka i andra banor för föräldraskap för den som inte själv kan bära ett barn och som har svårt att adoptera, exempelvis livmodertransplantationer, förbättrat system för inhemska adoptioner, ökade adoptionsbidrag och en lagstiftning som tillåter assisterad befruktning för personer med en vänskapsrelation.

Förskolor versus ungdomar med funktionsnedsättningar

Liljeholmens stadsdelsnämnd har beslutat att man ska skära ned budgeten för all verksamhet, inklusive förskolorna, med 2%. Det får kraftiga effekter för förskolan – allt ifrån nära nog vikariestopp till fler barn per anställd. Det är en nedskärning som förskolorna inte tål.

I torsdags var det ett stort uppbåd arga föräldrar som kom till stadsdelsnämndens öppna frågestund. Även jag var där.

Abit Dundar (Fp) kom tidigt med ett brandtal. Satsningen på demokratiprojekt och stadsodling var två miljoner som borde gå till förskolorna istället för mindre viktiga saker som demokratisatsningar. Föräldrarna jublade.

Lars Svärd (M) kallade demokratiprojekten för flum och sånt som ingen bryr sig om. Pengarna borde istället gå till förskolorna. Föräldrarna klappade händerna.

Så, vad är det som alla föräldrar jublade åt att man borde skära i? Det finns att läsa här.

Bland förslagen finns demokratiutveckling och utveckling av fritidsaktiviteterna för ungdomar med funktionsnedsättningar, för att de ska få samma möjligheter som ungdomar utan funktionsnedsättningar. Det finns arbete med att se till att få bättre statistik över jämställdhet i stadsdelen, för att kunna följa upp om medel fördelas på ett sätt som missgynnar personer baserat på kön (vilket är vanligt i kommuner). Det finns ett projekt för dialog med ungdomar, för att se till att satsningarna som görs på fritidsaktiviteter ska vara det som ungdomar säger sig behöva. Det finns arbete för att vårdnadshavare och andra som möter ungdomar ska kunna arbeta förebyggande mot droger.

Däremot finns inte ett öre budgeterat till att folk ska få odla potatis.

Så, är föräldrarna i Hägersten/Liljeholmen verkligen emot de här satsningarna? Vill man ta pengar från utsatta ungdomar och ungdomar med funktionsnedsättningar för att satsa på förskolorna? Eller är man så aningslös att man applåderar åt saker man inte vet vad de innebär?

Det föreslagna nedskärningarna är orimliga, eftersom det slår mot en verksamhet som saknar de marginalerna. Men de i sammanhanget små pengar som ska gå på demokratiprojekten löser inte problemet – det är 2,6 miljoner av 21 miljoner som saknas. Det som behöver fixas är att Hägersten/Liljeholmen straffas på grund av den snabba befolkningstillväxten. Ska vi bygga ut måste stadsdelarna som ska bygga ut mest kompenseras för de ökade utgifterna i form av alla nyetableringar som måste ske. Och vi föräldrar borde inte acceptera att olika grupper med legitima behov ställs mot varandra.

Sömnmetoder

Efter en hel del diskussioner på bland annat Facebook tänkte jag fördjupa mitt tidigare inlägg om avskiljande timeouter, för att gå lite djupare in på olika sömnmetoder. I de forskningssammanställningar och artiklar jag läst har ett antal olika grundvarianter beskrivits:

Extinction/utsläckning: Går i princip ut på att barnet får gråta sig till sömns utan någon tröst alls. Principen bygger på att beteendet att inte somna och att försöka göra annat inte på något sätt ska belönas, vilket ska träna barnet att somna själv. Genom att tränas i att lära sig somna själv ska barnet dessutom lära sig att somna om själv vid nattliga uppvaknanden.

Graduated extinction/gradivs utsläckning: Går ut på att föräldern tittar till barnet med jämna mellanrum, men att barnet får vara ensamt däremellan. Samma princip som ovan, men en humanare tappning.

Graduated extinction/gradvis utsläckning som avbryts vid kraftig gråt/skrik: Samma som ovan, men att föräldern får gå in och agera om barnet blir mycket förtvivlat.

Graduated exctinction with parental precense/gradvis utsläckning med föräldranärvaro: Föräldern ligger inledningsvis bredvid barnet och klappar det och minskar sedan gradvis den fysiska kontakten och närvaron alltefter barnet lär sig att hantera allt mindre kontakt.

Positive routines with faded bedtime/positiva rutiner med tidigareläggning av nattning: Positiva, trevliga rutiner som varje dag signalerar sömn. I början sätts läggningstiden sent och vid en tidpunkt då barnet förväntas vara mycket trött.  Barnet nattas och lämnas sedan när det förväntas vara så trött att det vill ligga kvar och somna. Om barnet inte somnar snabbt tas det upp ur sängen. Läggningstiden flyttas sedan gradvis tidigare och tidigare efter hand som barnet somnar tidigare.

Scheduled awakenings/schemalagda uppvaknanden: Barnet väcks en stund innan den punkt på natten då de självmant vaknar. Barnet kommer in i en rytm att väckas istället för att vakna själv och väckningarna sker gradvis allt mer sällan.

Föräldrautbildning och förebyggande råd: I princip alla sömnmetoder och alla studier inkluderar gemensamma råd. De råden är regelbundenhet, rutiner och att läggningstiden ska vara när barnet är trött, men ännu inte sover.

Samsovning: Genom att sova tillsammans ska barnet automatiskt tröstas/lugnas att somna om.

När det gäller utsläckning och gradvis utsläckning finns starka skäl att ifrågasätta metodernas säkerhet. Det som oroar mig mest är att barn med otrygg anknytning är överrepresenterade bland barn med sömnproblem. Anknytningsforskningen har också visat att den vanligaste formerna av otrygg anknytning i Sverige är undvikande anknytning, där barnet håller saker inom sig och inte signalerar sina behov.  Det vill säga att de barn som inte är trygga nog att signalera sina behov riskerar att behandlas med en metod som går ut på att ignorera deras signaler om att de är förtvivlade. Det är ingen bra åtgärd.

En annan oro kring gråtmetoder rör barns förmåga till självreglering av känslor.  En vuxen människa som tappar en glass blir i normalfallet lite besviken och köper en ny glass eller bestämmer sig för att det inte var så viktigt med glassen. Ett barn på 2-4 år kan istället bli bottenlöst förtvivlat. Det handlar inte om att barnet agerar ut känslorna större och mer dramatiskt, utan att barnet saknar förmågan att trösta sig själv och anpassa känslan utifrån omständigheterna som faktiskt råder. Barnet är alltså totalt förtvivlat på riktigt.

Ju mindre ett barn är desto sämre är regleringsförmågan. När barnet blir äldre lär sig barnet i samspel med sina föräldrar att anpassa känslorna utifrån situationen och vad som hänt. Det här är extremt viktigt för den framtida psykiska hälsan.

Eftersom ett barn som är bottenlöst förtvivlat verkligen är förtvivlat innebär det att stora mängder stresshormon (främst kortisol) blir utlöst. Att det sker vid enstaka tillfällen är inte farligt. Men om det sker ofta och länge finns det starka skäl att tro att det kan påverka hjärnans utveckling rent fysiskt. Hjärnan kan alltså i värsta fall få permanenta skador.

Det finns väldigt lite forskning på långsiktiga effekter av utsläckningsmetoder som inkluderar ignorering och det finns därför inte välgjorda studier som vare sig bevisar eller motbevisar det här. Eftersom argumenten är starka för att det ska kunna vara direkt skadligt finns det all anledning att vara försiktig med sådan forskning också, så jag tror inte att välgjort sådan forskning kommer att komma.

Ingen av de här orosmomenten finns kring väckning, samsovning, utsläckning med föräldranärvaro och positiva rutiner med tidigareläggning av nattning. Dessa metoder saknar helt argument för att de skulle vara skadliga (utöver samsovning och mycket små spädbarn, där risken för plötslig spädbarnsdöd är något ökad).

När det gäller forskning på metodernas effektivitet finns det mer, även om det generellt sett är ganska halvdana studier utifrån vad jag sett. American Academy of Sleep Medicine har slagit fast att positiva rutiner med tidigareläggning av nattning är relativt likvärdigt ur effektivitetssynpunkt med utsläckningsmetoder. Vidare säger de att positiva rutiner med tidigareläggning av nattning motsvarar de  metoder som har absolut bäst stöd för sömnproblem hos vuxna. Grundmomenten i positiva rutiner med tidigareläggning av nattning ingår i de flesta andra metoder och de metoderna visar likartad effekt…

Metoderna är inte några mirakelmetoder. Effektiviteten varierar, det funkar inte för alla barn och det är inte glasklart att det gör sådär dundermycket på lång sikt. Däremot är det väl bevisat att sömnproblem för små barn i hög utsträckning är övergående. När barnen blir äldre förlängs perioderna med djupsömn och sömnproblemen försvinner av sig själva, så länge inte sömnproblemen beror på någon underliggande faktor som kvarstår.

Jag har inte grävt ned mig i samsovning. Samsovning är ett uppenbart personligt val som jag inte anser att utomstående ska döma. Däremot anser jag det tydligt bevisat att samsovning fungerar olika för olika barn. Vissa sover längre och bättre om de får samsova. Andra sover lugnare och bättre om de sover i eget rum. Orsaken till att samsovning ger olika resultat tror jag är att barnen är unika och orsaken till sömnproblemen skiljer. För det lättstörda och trygga barnet är troligen eget rum bättre. För det mindre lättstörda, men trygghetssökande barnet, är troligen samsovning bättre.Svaret på frågan vet däremot föräldrarna bäst själva.

Grunden för att börja göra interventioner mot hur barn sover tycker jag ska vara en helt annan än samma standardmetod för alla. Grunden måste vara att först fundera ordentligt kring varför barnet inte sover. Har barnet ont? Har det andningsuppehåll? Behöver det trygghet? Rädsla? Bara motvilja för att det inte är roligt att sova? Hunger? Felinlärda sömnvanor? Dålig sömnhygien? För mycket dagsömn? För lite dagsömn? Finns det orealistiska förväntningar på hur mycket barnet ska sova?  Listan över orsaker kan göras lång och åtgärderna borde rimligen skilja sig åt baserat på svaren på frågorna…

Dangers of crying it out, Psychology today

Parenting science – problem med CIO

Poster om forskning kring bl.a. risker med CIO

Gullible new parent – Effektivitet av CIO

Gullible new parent – risker med CIO

http://www.aasmnet.org/Resources/PracticeParameters/Review_NightWakingsChildren.pdf

Parenting science, om positiva rutiner och gradvis utsläckning med föräldranärvaro

Omodifierad utsläckning och gradvis utsläckning är de enda av de här varianterna som jag ser som ignorering/timeout på ett oacceptabelt sätt. I övrigt kan man notera att vi inte har haft barn med något som kan kallas sömnrubbningar, så jag har till stor del ett utifrånperspektiv på frågan.

Om ”cry it out” och avskiljande timeouter

År 2009 kom Folkhälsoinstitutet ut med uttalanden om timeouter. Det löd så här:

Begreppen “timeout” och “ignorering” förekommer i flera av de program för föräldrastöd som används i Sverige. Det har sitt ursprung i förhållningssätt som används i anglosaxiska länder. Begreppen har flera olika innebörder. En del är förenliga, och andra klart oförenliga med det sätt att se på barn som finns i Sverige.

– Timeout kan betyda att den vuxne tar hand om ett oroligt barn och går undan med barnet till en lugnare plats. Barnet lämnas således inte ensamt. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
– Timeout kan också betyda att barnet placeras ensamt i en särskild del av rummet (“skamvrå”) och i ett helt annat rum. Detta är ett helt oacceptabla sätt att behandla barn.
– Ignorering kan betyda att den vuxne inte svarar på tilltal från barnet när barnet upprepade gånger ber om något som är olämpligt, trots att föräldern förklarat att det inte går att tillmötesgå barnets önskemål. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
– Ignorering kan också innebär att den vuxen låtsas som om barnet inte finns när barnet gjort något som den vuxne ogillar. Detta är ett helt oacceptabelt sätt att behandla barn.

Att placera barnet ensamt och att inte låtsas om dess reaktioner kallas oacceptabelt. Det är ovanligt hårda ord för att komma från en svensk myndighet. Utöver rent brottsliga handlingar vet jag inte om jag kan komma på något som fördöms så hårt.

Det finns en anledning till att metoder som går ut på att ignorera barns känslor och isolera dem från kontakt med vuxna fördöms som om det vore misshandel. Det är att det utifrån vad vi vet idag om barns utveckling inte är en lämplig metod. Barn är beroende av vuxna som bekräftar deras känslor för att utvecklas och må bra. Långvarig stress, upprepade traumatiska erfarenheter och föräldrar som inte svarar på barnets signaler i tidig ålder skadar anknytningen och leder till risker för väldigt många olika typer av psykiska sjukdomar i vuxen ålder. Skillnaden mellan det här och mycket annat som påstås om barn är att det här är något det finns stort vetenskapligt stöd för. Barn behöver föräldrar som svarar på deras signaler – det är inte ifrågasatt.

Det innebär att det troligen inte kommer gå att peka på välgjord forskning som berör metoder som går ut på att inte svara på barnets signaler. Sådana metoder bör betraktas som oetiska, eftersom allt vi vet idag tyder på att det skadar barnen på riktigt.

Men femminutersmetoden är väl inte en sådan metod? JO, det är den! Hela principen går ut på att barnet ska lämnas ensamt och inte tröstas eller bemötas. Läs gärna barnläkaren Lars H Gustafssons genomgång av varför femminutersmetoden är en oacceptabel form av timeout.

Barnakuten har också ett inlägg om femminutersmetoden. Även detta är skrivet av en barnläkare.

1177 kan man läsa om anknytning. Deras sömnråd för spädbarn är långt ifrån femminutersmetoden. Deras råd om samspel vid skrik och gråt är också tydliga.

Värt att notera är att mycket av det vi vet idag om barns utveckling inte var känt då gråtmetoder utvecklades – femminutersmetoden utvecklades till stor del på 70-talet. Barnaga förbjöds i Sverige 1979. Forskning om anknytningsteori blev stort långt senare. De flesta av de artiklar jag ser som försvarar gråtmetoder är skrivna i USA och Kanada. Där är barnaga fortfarande tillåtet inom visa ramar.