Jag tror också att fler olyckor sker under pappaledigheten.

För några dagar sedan påstod dårpannan Eva Stenberg i Expressen att hemmapappor är livsfarliga för barnen och för att bevisa det hänvisade hon till Anna Carlssons avhandling om barns olycksfallsrisker i hemmet. Den tolkningen har sedan Anna Carlsson bestämt avvisat.

Många av de som skrivit har fokuserat på att det skulle vara felaktigt att påstå att fler olyckor sker när pappor är hemma, eller att det är oetiskt att forska på om det finns en könsskillnad. Problemet med att bygga argumentationen på att det inte ska finnas någon mätbar skillnad är vad som händer om det faktiskt skulle gå att bevisa att det finns en skillnad. Skulle man förbjuda pappor att vara hemma då? Skulle det betyda att Eva Stenberg har rätt?

Jag tror att det är fullt möjligt att det sker fler olyckor under tiden som papporna är föräldralediga. Till att börja med är papporna hemma med barnen när de är lite äldre, vilket gör att barnen är mer kapabla att på egen hand orsaka olyckor. Dels har kvinnor generellt ett kunskapsövertag när det gäller att ta hand om små barn.

Att flickor redan på dagis tränas i att vara omvårdande torde vara bekant för de flesta. Små bebisar placeras gladeligen i famnen på på kvinnor, oavsett om de har erfarenhet eller inte. Redan i tonåren kunde äldre kvinnor börja ge mig goda råd kring hur jag skulle uppfostra mina framtida barn. Föräldragrupperna på barnavårdscentralen startar när barnet är någon månad eller två och där gås grunderna i barnsäkerhet igenom. Detta är på dagtid och ger väldigt begränsade möjligheter att delta för den förälder som inte födde barnet. Om en pappa väl vågar sig med får han finna sig i att befinna sig i ett rum med ett 10-tal kvinnor som inte hyser några större betänkligheter mot att markera att han inte är önskvärd: ”Ta inte illa upp eller så. Det är jättebra att du engagerar dig som pappa och att du är med. Men när man är ny på det här med att amma är det skönt om det bara är andra mammor med. Förstår du vad jag menar?”

Tillsammans är det här omständigheter som gör det svårt för många pappor att komma i kapp – alldeles oavsett om deras hjärnor är anpassade för att jaga bisonoxar eller inte.  Men lösningen är inte att papporna inte är hemma, utan att vi aktivt försöker fylla igen det kunskapsglappet. Mödravården och barnhälsovården behöver se till att utbildningstillfällena är utformade på ett sätt som gör att pappor känner sig välkomna och sker på en tid där de har möjlighet att delta. Att individanpassad information ger bra resultat visade faktiskt Anna Carlssons avhandling på riktigt.

Utöver att kunskapsskillnader mycket väl kan riskera att orsaka olyckor tror jag att det mycket väl kan hämma män när det gäller att ta ut föräldraledighet. Om det är uppenbart att ens partner kan mer är det lätt att ta det som att man själv är en sämre förälder, vilket gör det lättare att överlåta dagar och svårare att stå på sig och våga vara hemma.

Om det skulle finnas en skillnad mellan hur mycket olyckor som sker när de olika föräldrarna är hemma och någon skulle ta fram statistik på den ser jag det inte som ett hot mot idén om att pappor är bra på att ta hand om barn. Kunskap är aldrig ett hot – det handlar bara om att använda den rätt.

Annonser

Obligatorisk pappaledighet!

Om det blir så att Sverige kommer behöva införa obligatorisk mammaledighet i sex veckor tycker jag gott att vi i så fall kan införa en lika lång, obligatorisk ”pappa”-ledighet att gå hand i hand med den.

Ett nyfött barn behöver ofta äta var tredje timme. Däremellan är det inte ovanligt att ätandet tar en halvtimme och lägger man till ett blöjbyte på det blir det drygt två timmar åt gången man får sova. Det är få människor som mår bra under sådana sömnförhållanden. Att få möjlighet att dela på sömnen utan stressen av att den ena personen ska iväg och jobba tidigt på morgonen tror jag leder till mer välmående föräldrar, tryggare barn och mindre konflikter i relationen.

Sömnbrist är en stor riskfaktor för depression och 10-15% av alla kvinnor får en förlossningsdepression. Depression är en allvarlig sjukdom och jag ser den sjukdomsfrekvensen som ett stort jämställdhetsproblem. Ett av de bästa sätten att undvika en sådan depression är att få sova ordentligt och få bra stöd av omgivningen – något som en förlängd ledighet för partnern vid födseln onekligen hjälper till med.

10 dagar är en väldigt kort tid att få vara med i början av sitt barns liv. I Sverige är det ändå förhållandevis lång tid – i många länder är det väsentligt kortare än så. Det är svårt att hinna med att knyta an till barnet och att känna sig redo och att livet är under kontroll innan det är dags att börja jobba. Ju mer partnern hinner knyta an till barnet i början och ju mer det initiala ansvaret delas, desto jämställdare tror jag det framtida föräldraskapet blir.

Även om jag egentligen inte stöjder en obligatorisk ledighet för vare sig mammor eller pappor, ser jag stora poänger med att föräldraförsäkringen ska vara utformad på ett sådant sätt att två personer kan vara hemma under de första 1-2 månaderna. Och även om två fel sällan gör ett rätt så blir det i mitt tycke snarare bättre än sämre om vi gör pappaledighet obligatorisk den också i början i just det här fallet.

Fött barn? Stanna hemma ett tag.

Att mammadirektivet med obligatorisk ledighet är galet tar inte bort det faktum att ett samhälle där mer än en pytteliten minoritet av kvinnorna är tillbaka i arbetslivet inom sex veckor har ett  jämställdhetsproblem. Det är jättejobbigt att föda barn och att inte erkänna det är att inte respektera kvinnors rätt till hälsa. Det är bara i storleksordningen 58% av alla graviditeter som är komplikationsfria. Tiden innan förlossningen är det bara 20% av kvinnorna som jobbar i Sverige och runt 40% är sjukskrivna. Ryggont, sömnproblem, värkar med mer räknas som normalt är inte grund för sjukskrivning under slutet av en graviditet, men det betyder inte att det är möjligt att jobba med de symptomen.

Det är vanligt och inget konstigt alls att förlora upp till en liter blod vid förlossningen, men det betyder inte att det är en behaglig upplevelse som man inte känner av ett tag efteråt. Runt 7% av de som föder vaginalt och 13% av de som föder med kejsarsnitt blöder mer än så. Runt 20% föder genom kejsarsnitt, varav ungefär hälften är akuta, och har alltså genomgått en stor operation. 85% av de som föder vaginalt får någon form av bristningar. 50-70% av alla kvinnor mår psykiskt dåligt veckorna efter en förlossning, med gråtattacker, ångest, oro, sömnproblem och liknande. 10-15% får en förlossningsdepression.

Det är alltså vanligare än inte att man inte mår något vidare efter en förlossning och att det tar tid att återhämta sig. Det är ingen feministisk dygd eller ett främjande av jämställdheten att vara tillbaka på jobbet innan läkningen fått ta sin tid, som jag sett flera debattörer antyda. Det går inte heller att innan förlossningen varit bestämma sig för att man ska må fysiskt bättre och komma i form snabbt. Det kanske man gör – men det är slumpen och inte en jämställd livsåskådning som avgör det.

Så även om EUs mammadirektiv förtjänar kritik för sin normativa effekt tror jag inte det spelar någon egentlig roll för hur länge kvinnor är hemma efter förlossningen i Sverige. Eftersom de närmsta månaderna efter en förlossning måste få vara en fredad zon för kvinnor kan läkningsperiodens längd inte få avgöra kvinnors möjlighet att få toppositioner i samhället. Resultatet av något sådant skulle bli vansinnigt – ska toppositioner endast vara öppna för kvinnor som genomgår okomplicerade vaginala förlossningar? Och hur ska man veta det i förväg?

Att göra frågan om huruvida kvinnor ska vara hemma ett tag efter förlossningen till en politisk fråga istället för en medicinsk tror jag därför är att göra feminismen en björntjänst. Kvinnor har nog med omöjliga krav att brottas med för att behöva ytterligare onåbara ribbor att nå upp till.

Att lagstifta om det goda moderskapet

Många har skrivit om EUs ”mammadirektiv” som röstats igenom i kvinnoutskottet. Det enda som i Sverige fått någon uppmärksamhet är det i vår kontext märkliga förslaget om obligatorisk mammaledighet i 6 veckor efter förlossningen. I ett land med ett generöst system för föräldraledighet och där rätten att vara ledig efter förlossningen ses som en självklarhet slår något sådant fel. Den normativa effekten är att ansvaret för barn är endast kvinnors uppgift – för kvinnor är det lag och för män är det valfritt.

Minimi-tid för mammaledighet och skydd mot uppsägningar under graviditeten och bebistiden är stora steg i rätt riktning för jämställdheten i EU. Att försöka minska skillnaden mellan en lagstadgat rättighet och en faktisk möjlighet att vara hemma under den period som följer närmast efter förlossningen är i sig inte dåligt. Jag har inte hittat något underlag för det, men min gissning är att det kommer skydda betydligt fler kvinnor mot att tvingas tillbaka i arbetslivet för tidigt än vad det kommer hindra kvinnor som skulle må bra av att arbeta från att arbeta.

Då är det tråkigt att förslaget istället för att sätta fokus på det som förslaget antagligen handlade om från början, att skydda kvinnor från att tvingas tillbaka till arbetslivet alltför tidigt och därigenom hamna utanför arbetsmarknaden mer långsiktigt, blir det en dörröppnare för allsköns uttalanden om biologi, stenålder och hur kvinnor ska vara som mödrar för att inte skada sina barn.

Jag skulle föredra ett system där det är arbetsgivarens ansvar att garantera att arbetssituationen under graviditeten och perioden efter förlossningen är säker för den anställda och om säkerheten inte kan garanteras ska det finnas sociala trygghetssystem och föräldra/havandeskapspening. Om kvinnan får komplikationer som kan kopplas till att hon började jobba för tidigt anser jag att arbetsgivaren ska vara skadeståndsskyldig och att det gärna ska råda omvänd bevisbörda – det är upp till arbetsgivaren att bevisa att komplikationerna inte är kopplade till arbetet.

Ett sådant system skulle i princip få samma effekt – näst intill inga kvinnor skulle återgå till arbetet inom sex veckor efter en förlossning. Men det skulle sätta fokus på rätt sak, nämligen kvinnans hälsa och säkerhet, och inte som det nuvarande förslaget lämna öppet för allsköns tolkningar kring att föreställningen kring den självuppoffrande modern ska vara lag.