På DN Debatt idag är en ganska dåligt skriven debattartikel som föreslår något slags tredelat system för aborter. I artikeln delas aborter in i de som samhället ska assistera med, de som måste betalas privat och de som är förbjudna.
Artikelförfattarna misslyckas fullständigt med att förklara varför 93% av alla aborter, de som sker innan vecka 12, är problematiska. Jag ser dem inte som ett problem på annat sätt än att det är ett medicinskt ingrepp som innebär en risk för kvinnan och en kostnad för samhället som ibland hade gått att undvika.
Embryot eller fostret har under den period där aborter genomförs i Sverige inget medvetande och är ännu ingen individ eller person som kan uppfatta någonting. Därigenom kan embryot inte tillskrivas ett skyddsvärde på samma sätt som en individ. För att vara filosofer agerade de märkligt okunnigt gentemot de hyllmeter litteratur som skrivits om hur man kan resonera kring när en människa kan sägas ha ett egenvärde och ett eget intresse. Att man kan tänka på kommande generationer, människor som man vet kommer att leva efter oss, i klimatdebatten gör inte per automatik att ett embryo får rättigheter. Eftersom grunden för hela systemet som artikeln beskriver bygger på att embryon har ett egenintresse tycker jag inte att artikeln håller logiskt.
De senare aborterna, de 7% som sker efter vecka 12, är oftast de som väcker mest debatt. Jag förstår det. Sena aborter är hemska. De innebär en förlossning och är ofta oerhört påfrestande och smärtsamma både fysiskt och psykiskt för kvinnan (däremot inte för fostret, eftersom fostret inte har ett medvetande). De är också väldigt ofta inte frivilliga.
Genom allt mitt engagemang för ofrivilligt barnlösa har jag hört dussintals, om inte hundratals, berättelser om kvinnor som gjort abort efter vecka 13-14. De som drabbas vill ofta allt annat än att avbryta graviditeten, är i chock och har inte sällan svårt att se hur de någonsin ska kunna vilja leva igen. Allt som går ut på att drabba dem ännu hårdare, ifrågasätta dem mitt i en av deras livs svåraste kriser, är bara vidrigt. Inte nog med att de ska vara förtvivlade över att det inte blir ett barn, de ska dessutom få processen tillkrånglad och utsättas för ”att samhället markerar sin ståndpunkt” (som om nu samhället inte redan gjort det…).
Och vad vinner man på något slags ansökningsförfarande och prövning av aborter, utöver att samma aborter sker men något senare och eventuellt även något osäkrare? När män ska uttala sig om kvinnors kroppar bör de sätta sig in i frågan ordentligt först, för att uttala sig utifrån vad man råkade resonera fram över några glas vin blir bara pinsamt hur många filosofiböcker man än har läst.
Inte utan min åsikt 