Psykologiskt stöd

Under senaste veckorna har det med jämna mellanrum dykt upp länkar till den här texten Som den som gjorde enkäten och skrev rapporten blir jag väldigt glad av att enkäten hjälper till att skapa engagemang. Tack Cissi och Hedda för att ni uppmärksammar frågan!

Enkäten är ett fantastiskt underlag på många sätt. För ett par veckor sedan drog jag resultatet för en grupp fertilitetsläkare och barnmorskor. Hur mycket man än kan tycka att läkarna borde veta så tror jag inte att de vet hur man utformar ett psykologiskt stöd som faktiskt funkar. Det man kan säga från t.ex. SBUs utvärdering av terapiformer är att kuratorer är en rätt tveksam lösning med dåligt bevisad effekt. Det gör att den vanligaste lösningen som i stort sett alla fertilitetsläkare testat, skicka drabbade till kvinnoklinikens kurator, för det mesta inte hjälper. Och då märker läkarna att stödet inte gör någon nytta och därigenom tror de att de kan skippa stöd och fokusera på att åstadkomma graviditeter.

På ett sätt kan jag förstå det. Privatkliniker har ofta svårt att lyckas remittera patienter till offentligt finansierad terapi. Privat terapi kan bli lika dyrt som IVF och IVF har möjligheten att ”lösa problemet”. Så jag tror inte på girighet eller oomtänksamhet som skäl till bristen på stöd – tvärt om tror jag att det till viss del är missriktad välvilja. Eller kanske rättriktad välvilja? För barn utan terapi är för många bättre än inga barn med terapi.

Det finns däremot effektiva metoder som till och med är rätt billiga. Bland de metoder med bäst stöd är färdighetsorienterad gruppterapi och gruppterapi är betydligt billigare än de flesta andra formerna av terapi. Priset är oerhört centralt, för gruppterapi har en såpass låg kostnad att det inte konkurrerar med fertilitetsbehandlingen i någon väsentlig grad ens om den är privatfinansierad. Att inkludera enskilda kuratorssamtal eller psykologsamtal i avgiften för IVF skulle däremot göra att färre skulle ha råd med den vård som krävs för att få barn. Det skulle dessutom på ett formellare sätt förskjuta ansvaret för inte bara fertilitetsvården utan även psykiatrin från landstingen till patienterna – även i landsting där psykiatrin fungerar och patienterna får psykologiskt stöd för landstingstaxa. I fallet kuratorssamtal skulle dessutom pengarna inte göra någon nytta, utan bara skada.

Så jag tror att man ska tänka sig för både ett och två varv innan man driver att privatklinikerna ska inkludera enskilda psykologsamtal eller kuratorssamtal i prislappen. Det är ett tveeggat svärd som kan göra mer skada än nytta.

Däremot finns det några jag verkligen tycker att man kan anklaga och kräva förändring från. Det är landstingspolitikerna – både för att de sätter barnlösa i den vårdsituation de gör och för att de i många landsting erbjuder en undermålig psykiatri. Det är landstingspolitikernas ansvar att psykologer ska finnas tillgängliga och det är deras ansvar att barnlösa måste betala vården själva.

Som ett sidospår kan jag säga att jag och Jenny var och träffade moderaterna i Stockholm innan sommaren. De lovade att titta på att ta fram en bättre modell för psykologiskt stöd till ofrivilligt barnlösa.

Annonser

Barn till varje pris

Jag har lite svårt att formulera mig om programmet. Det jag kan säga är att jag tycker att personporträtten är fantastiskt fina. Däremot tycker jag det är trist, lite märkligt och väldigt representativt för barnlöshet i media att inte ett enda par som använder egna ägg och spermier får vara med. Det blir vinklat och osynliggörande att återigen inte beröra de problem med vården majoriteten har mer än det jag fick sagt igår. SVT verkar helt enkelt vägra att sakligt beskriva vårdbegränsningarna för ofrivilligt barnlösa heteropar som använder egna ägg och spermier.

Sen tycker jag att det var rätt oförskämt av SVT att introducera mig med att jag skulle ha en åsikt jag inte har. Barn är ingen mänsklig rättighet. Barn kan aldrig vara någon annans rättighet. Vad skulle det betyda? Ska man tvinga fram barn till alla som vill ha? Skulle man kränka misshandlande föräldrars rättigheter om man placerade barn som for illa? Åsikten att barn skulle vara en rättighet blir snabbt bisarr.

Det jag sagt är att det är en rättighet att få vård för ofrivillig barnlöshet utifrån samma principer som gäller för resten av sjukvården, men det är en väldigt annan sak.

Lobbyarbete

Just nu är det full fart framåt igen. Idag ska jag chatta med SVTs tittare efter ”Barn till varje pris?”, där jag är med i panelen. Det verkar som det kommer en kul grej imorgon också.

Jag har också kontakt med en rad riksdagspolitiker och kommer att influera åtminstone 3 riksdagsmotioner i år, men förhoppningsvis blir det fler. Jag och Wilda Matilda ska hjälpas åt att kontakta så många som möjligt.

Sen har jag insett att jag aldrig länkade till resultatet av enkäten som jag och Barnlängtan genomförde i somras och som många av er fina läsare hjälpte till att svara på. Den finns här. Vi släppte den i Almedalen i somras och det var så hektiskt då att jag glömde att blogga. Uppmärksamheten blev jättebra, eftersom TT skickade ut en nyhet om den. Själv tycker jag att det är skrämmande att var femte som inte har råd med vård upplever avsaknad av vilja att leva varje vecka eller oftare. Det var dubbelt så många som bland de som hade råd med vården.

För att komma vidare med lobbyarbetet med Barnlängtan håller jag på att dra ihop en maillista för de som är intresserade av att vara med och påverka politiskt. Anmäl dig gärna. 😉

Bloggtorka

Det har gått lite segt med bloggen på sistone. Jobbet har slukat mycket av min tid och kraft, eftersom jag lite oväntat blev projektledare för ett ganska komplext projekt. Jag både trivs och inte trivs med den rollen. Delar gillar jag väldigt mycket, framförallt de delar som gör att jag har en väldigt stor påverkan på viktiga och strategiska beslut. Det är inom ett område jag kan, så det är rätt lätt att känna att det blir hyfsade beslut. Häromdagen var jag på besök hos en potentiell samarbetspartner, som uppenbarligen tyckte att jag hade så bra koll att de helt oombedda valde att informera mig om hur jag skulle göra för att söka jobb där och försökte locka över mig med att de har bättre kaffe. Sånt är bra för egot.

Däremot hatar jag administrationen. Jag är en bra utredare, men en katastrofal administratör. Jag hatar att fylla i formulär och göra uppskattningar av hur många kontorsplatser potentiella framtida projekt behöver nästa år innan det ens finns en idé om vilka projekten skulle vara.

På den lite tråkigare sidan har jag behövt avgå som vice ordförande för Barnlängtan, eftersom styrelsen valde att lösa ett problem på ett sätt jag inte kunde acceptera. Det var inget jag ville alls och det blev ett väldigt tråkigt avslut.

Så nu står jag lite utan plattform igen, men med tusen idéer på saker som borde göras. Just nu är det allmän motionstid i riksdagen och jag har en hel rad riksdagsledamöter jag redan hade inlett kontakt med, men nu känns det märkligt att fortsätta den kontakten utan föreningen. Det finns en inbjudan till att komma till Socialutskottet, som jag nog är den enda som kan se till att det blir verklighet. Men jag har ingen förening och kan därför inte gå dit. Och de som är kvar i föreningen har inte kompetensen som krävs, bland annat eftersom inbjudan till stor del bygger på enkäten jag genomförde. Helt, helt värdelöst. Det var inte så här det skulle gå.

Så nu velar jag fram och tillbaka kring vad jag ska göra. Svaret är inte så lätt.

Ps. Inlägget är lite editerat i efterhand, eftersom vi nu hittat en bra lösning där vi kan fortsätta samarbeta på ett bra sätt.