00-talets gråa dimma

00-talet är för mig täckt av en grå dimma. En ständig sorg över barnet som aldrig kom, behandlingarna, komplikationerna och livet som aldrig blev som det skulle.

Sen kom hon, min fantastiska första dotter. Den gråa, ständiga sorgen försvann och ersattes av en glödande röd ilska. En vilja att kämpa för förändring och en kraft som tog mig genom syskonbehandlingarna på ren vrede, nästan utan barnlöshetens sorg.

Sen kom min andra dotter. Lika fantastisk. Livet blev allt mer som det skulle. Ilskan falnade. Allt jag har kvar är minnet av förtvivlan och minnet av ilskan. Men till och med minnet börjar bli svagare.

Jag tror att jag kommer fortsätta att skriva om ofrivillig barnlöshet av och till. Det finns fortfarande ämnen att prata om som jag aldrig berört. Men ilskan är inte kvar och därigenom inte kraften.

Annonser

Facebookmammans försvarstal

Många experter avråder från att dela bilder på barn överhuvudtaget. Jag skriver ofta om hur föräldrar ska vara försiktiga med vad de skriver om sina barn, t.ex. här och här. Utifrån vad jag skriver kan det vara lätt att tro att jag är emot att föräldrar skriver om sina barn på nätet överhuvudtaget, men det är väldigt långt ifrån min verkliga åsikt (vilket den som följer mig på Facebook lätt kan se).

Jag vet hur jag känner mig när någon av mina vänner delar en hyfsat bra bild på mig med en text om att jag är personens ”fina vän” eller liknande. Jag känner inte att min integritet blir kränkt. Tvärt om, jag känner mig glad, stolt och omtyckt.

Jag vet också hur jag känner mig när någon lägger upp och taggar mig i en inte alls särskilt smickrande bild eller kläcker ur sig något plumpt. Då blir jag inte riktigt lika nöjd…

Precis så tror jag det är med barn. De kärleksfulla, smickrande bilderna som är tagna med respekt tror jag kommer tolkas som just det de är. Uttryck för stolthet och kärlek. Få barn kommer ta illa upp för att mamma och pappa är stolta och visar upp en lagom facebookanpassad och smickrande bild av barnen.

Avsaknaden av bilder är inte heller okomplicerad. Just eftersom facebookandet är ett sätt att visa kärlek på ett väldigt öppet sätt så är att inte posta bilder alls även ett ställningstagande med en baksida. Precis som man måste vara beredd på frågan varför man postade så mycket bilder på barnet behöver man vara beredd på den motsatta frågan – ett barn som frågar om avsaknaden av bilder beror på brist på kärlek eller stolthet.

Med det sagt så anser jag att det är oerhört viktigt att ge barnet så mycket självbestämmande som möjligt över vilka bilder som postas och vad som skrivs. Min fyraåring får vara med och titta på bilder vi postar på henne och hon har självklart rätt att säga nej till en bild eller begära att bilder tas bort i efterhand. Vi brukar tillsammans titta igenom bilderna som finns på henne ibland, så får hon själv välja vad hon tycker. Ibland använder hon rätten att ta bort. Ibland ber hon mig ta en bild och dela med mina vänner. Ofta ber hon mig läsa kommentarerna och förklara. På det sättet får vi tillsammans utforma hennes gränser, lära henne om nätvett och diskutera allt ifrån hur internet funkar till vilka jag känner. Det tror jag är en långt bättre väg än kategoriskt säga nej till alla bilder eller att posta drösvis med bilder utan eftertanke.

Råd till dig som bloggar ”anonymt”

Jag älskar bloggar och jag har sett bloggar utgöra ett fullkomligt ovärderligt stöd genom livskriser för väldigt många. Jag har också sett bloggar orsaka personliga katastrofer på olika nivåer. När man bloggar om känsliga ämnen tror jag därför att det är viktigt att göra det med eftertanke, så att bloggandet inte riskerar att få oönskade konsekvenser.

Det första jag tror att man behöver tänka på kring anonymt bloggande är att det är väldigt mycket svårare att vara anonym än många tror. Det är alltså relativt vanligt att en ”anonym” blogg blir identifierad.

Konsekvensen av att en anonym blogg blir identifierad beror helt på vad som skrivs i bloggen. För den som främst använder bloggen som en ventil vid ofrivillig barnlöshet kanske man inte ville att grannen eller kollegorna skulle få veta att man gör IVF, men konsekvensen är inte så allvarlig. Den som använder bloggen för att snacka skit om bästisen eller chefen, berätta om sin egen otrohet eller fundera på att skilja sig från partnern kan däremot få dramatiska konsekvenser om hen får fel läsare.

Samtidigt som det alltid är roligt att se statistiken peka uppåt ska man alltså vara medveten om att ju fler som läser desto större blir risken att någon man inte vill dela sitt inre för hittar bloggen och förstår vem avsändaren är. Här finns en viktig avvägning att göra – försök inte få en blogg som innehåller information som kan skada att växa för mycket om du inte är väldigt säker på vad du gör.

Det som oftast kan få värst konsekvenser är information som inte bara rör en själv, utan även andra. Där är det extra viktigt att tänka några steg extra. Det kanske inte är så lyckat att barnets kompisars föräldrar får reda på att du funderar på om barnet har en neuropsykiatriskt funktionsnedsättning och berättar det vidare för barnets kompis innan du själv pratat med barnet. Eller om partnerns vänner börjar läsa blogginlägget där du klagar på hans avigsidor.

Bloggar har också resulterat i en del oönskade matchningar mellan ägg/spermiedonatorer och mottagare. Det behöver inte bli tokigt, men det kan bli väldigt trassligt.

Några tips för att minska risken för att identifieras av fel person:

  • Välj vilken typ av information du ska dela med dig av. Om informationen på allvar kan skada dig eller dina närstående – låt i första hand bli att skriva. I andra hand kan du lösenordsskydda bloggen, men var medveten om att även information från lösenordsskyddade bloggar kan läcka.
  • Tänk på hur informationen förändras över tid. Det som är okej nu, t.ex. funderingar kring ditt barns hälsa eller neutropsykiatriska funktionsförmåga, kanske inte alls är lika okej att ha på nätet om några år när barnet går i skolan! Mitt uppe i den djupaste barnlösheten är det ofta svårt att tänka på ett eventuellt kommande barns integritet, men även det perspektivet bör man försöka få med om man kan.
  • Var försiktig med ”om mig”-sidor och liknande. Var inte för detaljerad och ändra gärna lite detaljer som får den som känner dig att tänka att det inte kan vara du. Kanske påstå att du bor i en annan stad? Eller ändra din eller barnens ålder?
  • På Facebook bör du vara försiktig med att posta länkar till bloggar som länkar till din blogg. Sannolikheten att dina bekanta klickar sig in på din blogg är skyhög om du länkar till sajter som länkar dit.
  • Var försiktig med att länka till din blogg när du skriver kommentarer på stora bloggar eller forum som många av dina bekanta läser.
  • Tänk på att ditt sätt att skriva och uttrycka dig ofta är något som dina närstående kan känna igen.
  • Har du en sällsynt sjukdom eller ett ovanligt intresse ökar både risken att dina bekanta hittar dig och att de känner igen dig – var då särskilt noggrann med att det du skriver inte ska kunna skada dig eller dina närstående. Att ange vilket land barnet är adopterat från är också riskabelt – det är antalsmässigt relativt få som adopterar från varje land och omgivningen är väldigt google-benägen vid en adoption.
  • Fundera på om din blogg ska vara sökbar. De flesta bloggplattformar ger dig möjlighet att säga åt Google med fler att inte göra bloggen sökbar.
  • Det finns tjänster på nätet som lagrar information från bland annat bloggar och sparar den även efter att bloggen är borttagen, vilket kan göra att information finns kvar även efter att du tagit bort bloggen. Ett exempel är Wayback Machine Sådana tjänster låter oftast bli att lagra bloggar som inte är sökbara.