Projekt elbåt

Den här bloggen har hamnat lite i träda, eftersom jag hållit på med helt andra saker på sistone. Och mitt senaste projekt finns numera på YouTube! Jag har en segelbåt sedan två år tillbaka som vi håller på att konvertera från en dieselmotor till en elmotor.

Kolla in kanalen: Sputnik seglar: Sputnik ska bli en elbåt

cof

 

För att elkonvertera båten har vi importerat en egen motor från China, designat motorfäste och nedväxling, svetsat och gjort mycket annat.

Eftersom det är något helt annat än fokus för den här bloggen kommer nog inte så många uppdateringar här. Men om du råkar tillhöra de intresserade får du gärna kika in på YouTube!

 

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Storbritannien och surrogatstatistik

Siffror från Storbritannien återkommer ofta i surrogatdebatten, eftersom det är ett land som både ligger nära oss och som har en öppen, reglerad och ”altruistisk” surrogatverksamhet.

Så hur ser siffrorna egentligen ut för Storbritannien? Hur många använder inhemskt, välkontrollerat och altruistiskt surrogatmödraskap?

Brittiska myndigheter är duktiga på att publicera data öppet. Human fertilisation and embryology authority, HFEA, samlar in data för all IVF och insemination för surrogatmödraskap. Det är lag på att rapportera och de har uppföljning mot alla kliniker. Deras statistik kan därför antas hålla god kvalitet.

Ministry of justice, MoJ, har öppen statistik över alla domstolsbeslut för att fastställa föräldraskap efter surrogatmödraskap. Dessa fastställelser kallas parental orders.

  2014 2015 2016 2017
HFEA, antal födda efter behandling på klinik 59 101 (+<5) 79 ?
MoJ, antal föräldraskapsbeslut efter surrogatmödraskap 243
331 400 331

Det finns alltså en mycket stor skillnad mellan antal födda barn efter behandlingar av surrogatmödrar på brittiska kliniker och antalet barn som får föräldrarna fastställda i domstol.

Är den verkliga summan skillnaden mellan de som föds på klinik och de som får föräldraskap fastställt?

Nej! Det finns flera skäl till detta.

En fråga är att det verkar finnas ett relativt utbrett förfarande med heminseminationer, där surrogatmödraskapet sker utifrån helt andra principer än vad som brukar beskrivas vid altruistiskt surrogatmödraskap. Lämpligheten i detta kan därför kraftigt ifrågasättas. 2013/14 utgjorde detta cirka en tredjedel av alla inhemska behandlingar i storbritannien enligt myndigheten som utreder lämpligheten inför domstolsbesluten för att fastställa föräldraskap (Cafcass).

Denna grupps existens är dessutom  lite förvånande, eftersom de inte alls avspeglas i statistiken över inseminationer från HFEA. Väsentligen alla behandlingar på klinik görs med andra ägg än surrogatmammans. Kostnaden för att göra en insemination på klinik är relativt låg i jämförelse med IVF, så om kostnadsbesparing var argumentet borde det finnas någon form av korrelation mellan antalet heminseminationer och antalet sjukhusinseminationer. Surrogatmammorna borde exempelvis ha starka incitament att vilja att sperman kontrolleras mot sjukdomar.

Vidare är det mycket långt ifrån alla föräldraskap som fastställs i domstol. Om föräldrarna åker till länder med surrogatmödraskap som är att klassa som människohandel kommer föräldrarna hamna på födelseattesten. De behöver då inte ett domstolsbeslut för att få vårdnaden. Här finns ett mycket stort möjligt mörkertal. I den här gruppen gömmer sig också alla singlar och alla som inte kan bevisa att de inte betalat surrogatmamman, eftersom dessa inte kan godkännas enligt lag.

Vidare har datat från Ministry of Justice kring plats för surrogatmödraskap mycket allvarliga kvalitetsproblem, vilket gör att detta data inte kan användas. Cafcass har däremot relativt kvalitativt data, men enbart för de som faktiskt söker om föräldraskapsbeslut. Utifrån den här informationen framgår dock att en majoritet av de som ansöker om föräldraskapsbeslut gör så efter surrogatbehandling utomlands.

Sanningen är alltså att ingen vet hur stor andel som åker utomlands. Det man däremot kan säga är att mindre än en tredjedel av alla föräldraskapsbeslut efter surrogatmödraskap sker efter välreglerat, altruistiskt surrogatmödraskap via kliniker inom landet.

Finns det någon oro för att oönskade former av surrogatmödraskap ökar? Nedan finns en graf över antalet barn som fötts efter surrogatmödraskap på klinik (blå) och antalet föräldraskapsbeslut efter surrogatmödraskap året efter (röd) sedan 2010 i Storbritannien. Att jag tagit året efter för föräldraskapsbesluten är att graviditet och beslut tar såpass lång tid att mycket få beslut kommer att komma samma år som behandlingen. Jag har inte data för år innan 2011 för föräldraskapsbesluten, vilket gör att grafen inte går längre tillbaka i tiden.

Kontrollerat surrogatmödraskap på klinik och antal föräldraskapsbeslut i Storbritannien.png

Den här bilden ger argument för att undersöka tesen om utlandsresor och problematiska arrangemang ökar mer än de altruistiska. Samtidigt finns ett flertal andra faktorer som kan påverka. Den största frågan rör att antalet som åkt utomlands till länder där det går att hoppa över föräldraskapsbeslut är okänt.

Nu har vi vrålat. Vad gör vi sen?

Med anledning av #metoo har ett antal personer och organisationer fått en inbjudan till Rosenbad. Jämställdhetsminister Åsa Regnér vill prata med bland annat några av oss bakom uppropen.

Så nu börjar det svåra. Hur formulerar vi politiska krav som leder till verklig förändring? Att ställa krav är lätt, tyvärr har många av de krav som den feministiska rörelsen ställt inte gett de effekter vi önskat.

Några saker jag tänkt på, som jag gärna hör dina tankar kring är:

Allmänt

  • Mer forskning kring metoder för att förebygga sexuella övergrepp.
  • Kontinuerliga utvärderingar av alla insatser som görs, samt löpande korrigeringar av lagstiftning och ekonomiska satsningar när önskad effekt inte uppnås.
  • En myndighet bör tilldelas ett tydligt samordningsansvar för att förebygga och utbilda om sexuellt våld

Yrkesliv och skola

  • Stärk skyddet i arbetslivet. Frågan är hur? Ska det bli personligen straffbart för chefer som uppenbart missköter sitt ansvar? Striktare krav på att inte bara ha en likabehandlingsplan, utan även konkreta resultat? Inrapporteringsplikt på alla handlagda fall av sexuella trakasserier till en tillsynsmyndighet? Eller hur gör man? En statlig utredning av möjliga åtgärder kanske är rätt sak att kräva?
  • Starkare skydd för elever i grundskola och skola. Även här finns samma utmaningar som i arbetslivet kring hur det praktiskt genomförs.
  • Utbildning kring sexuella trakasserier för fackligt förtroendevalda.
  • Mer resurser till tillsyn av arbetsplatser och fler besök som är oannonserade på arbetsplatser med exempelvis rapporter om synlig pornografi eller med mycket sned könsfördelning.
  • Mer undervisning om samtycke för män och bättre sexualundervisning i skolan.
  • Stärka förståelsen kring rätten till kroppslig integritet i skolan och förskolan. Dels inom personalgruppen, där kommentarer som ””han gillar dig därför drar han dig i håret” fortfarande förekommer. Dels genom stärkt tillsyn av att skolor och förskolor sköter sitt uppdrag att skapa en trygg miljö.

Rättsväsende

  • Samtyckeslag nu!
  • Irrelevanta uppgifter om brottsoffret ska inte förekomma i brottsutredningar och i domstol. (”Vilken färg på trosorna hade du?”)
  • Obligatorisk utbildning kring sexualbrott för bland annat poliser, advokater, domare, nämndemän och åklagare. Den bör ske även för yrkesverksamma, för vi vill se förändringen nu och inte när dagens studenter nått medelåldern.
  • Mer resurser och prioritet för utredning av sexualbrott. Fler specialutbildade poliser och kontinuerliga granskningar av hur utredningsmetoder med mer förbättras.
  • Skärpning av straffen för sexualbrott.

Vård

  • Utbildning kring sexuellt våld för personal inom vård och omsorg.
  • Förbättrad tillgång till psykologer för kvinnor som utsatts för övergrepp.
  • Mottagningar för sexuella och gynekologiska problem som uppstått till följd av sexuella övergrepp.

Det finns säkert oerhört mycket annat. Vilka förslag tycker du är viktiga?

Howto #metoo (and how not to): erfarenheter från en uppropssamordnare

Det som hänt de senaste veckorna har varit mäktigt. #metoo har exploderat med den kraft som frågan förtjänar och jag tror att vi står mitt i en revolution. Våldtäktskulturen kommer inte få leva i samma tysta acceptans längre.

Som många av er redan vet är jag en av personerna bakom #teknisktfel, det sjätte stora uppropet inom #metoo. Jag följer också många av de efterföljande uppropen, samt att jag hört mycket klokt från de som kom innan.

I det här inlägget tänker jag sammanfatta saker jag upplevt eller sett som kan vara bra att känna till för er som vill starta upprop:

Att nå ut

En av de första sakerna att ta tag i inför att ordna ett upprop är att nå ut. Finns det en separatistisk facebookgrupp för din bransch? Det brukar vara ett superbra ställe att börja! Om den inte finns är det här ett bra tillfälle att starta en.

Att starta en generell grupp är bra av flera skäl. Dels är det en bra grund för #metoo-upprop, men också en grupp som kan leva vidare i framtiden.

Var ett gäng

Det är tungt att driva ett upprop och för att det ska bli bra krävs det i princip att man är några stycken. Försök samla ihop en mindre admingrupp som hjälps åt att stötta varandra, mota troll, hitta intervjupersoner, korrläsa texter, samla människor och allt annat som behövs. Det är väldigt bra om gruppen kan träffas IRL eller åtminstone samverka via telefon.

Facebookgrupper är bra till mycket. De är däremot INTE bra för känslig information.

Standardsättet för många #metoo-upprop är att samla in berättelserna i en facebookgrupp. Det är effektivt, men tyvärr också en farlig metod. De män som är förövare är rädda nu och det på goda grunder. Kulturen som går ut på att alltid skydda förövaren är plötsligt inte där längre och de kan inte längre räkna med att klara sig undan så länge det inte leder till en fällande dom.

Därigenom är risken för att kvinnor blir hotade om de börjar dela berättelser väldigt hög. Det har också förekommit. Ju större en grupp är desto större är sannolikheten att berättelser läcker, eller att fel personer kommer in.

Som initiativtagare tycker jag att man är skyldig att skydda de kvinnor som vill dela sin berättelse. För #teknisktfel är vi två personer som fått läsa berättelserna när de varit kopplade till namn.

Att dela berättelser i en facebook kan också vara starkt och viktigt, men det är i så fall väldigt viktigt att det inte är ett krav för att kunna delta i uppropet. Och att de som gör det är medvetna om risken.

Ett praktiskt och pragmatiskt sätt är att starta en Facebookgrupp, samt uppmana deltagare att lämna berättelser via mail eller ett formulär som sätts upp i Google forms. Att inte ha berättelserna i facebookgruppen innebär också att gruppen kan vara mer synlig och att både gruppen och länken till uppropet kan delas på sociala medier.

Utöver att det skyddar de som delar berättelser är det också mycket mer lätthanterat för admins. Förutom att spridningen blir enklare blir också berättelserna sammanställda och mer lättadministrerade.

Om man av olika skäl ändå vill samla berättelserna enbart i en facebookgrupp är mina råd:

  • Håll gruppen hemlig, så att bara den som känner någon kan komma med.
  • Var en aktiv moderator för gruppen!
  • Tänk igenom hur du ska agera om det kommer in personer som skapar problem, exempelvis personer som är elaka mot personer som delar sina berättelser eller chefer från verksamheter med problem
  • Var tydlig mot medlemmarna om att de delar berättelser på egen risk. Berättelserna kan spridas utanför gruppen tillsammans med namn.

Skriv texten först, samla in namn sen

Att enas om texten till uppropet tidigt är viktigt. Det är bra för alla att vara tydliga med det budskap som namnen hör till. Dessutom är det också lättare för de som skriver under att veta vad de skriver under på. Slutligen är risken för konflikt mindre, eftersom man är överens innan mycket är investerat.

Det som är viktigt att enas om är budskapet och eventuella krav. Berättelserna kan däremot absolut samlas in samtidigt med underskrifterna. #teknisktfel gav möjlighet att lämna berättelser samtidigt med underskriften.

Styr ert utspel

#metoo är unikt i att man plötsligt har medier som slåss om uppropen. Jag har aldrig tidigare upplevt att de utspel jag varit inblandad i har varit så eftertraktade.

Därigenom har man en stor möjlighet att ställa krav. Fundera exempelvis på:

  • Om ni vill ställa upp i media som initiativtagare, vill ni då berätta era personliga erfarenheter? Berättelsen blir starkare så, men det är också psykiskt tungt att göra.
  • Om ni inte vill vara med som initiativtagare, har ni andra som tidningen kan intervjua? Intervjuer med drabbade kommer göras oavsett. Om ni som initiativtagare är med och förmedlar kontakten får ni möjlighet att läsa intervjuerna innan de publiceras.
  • Paywall, vill ni ställa krav på att artikeln ska vara läsbar även för personer som inte prenumererar på tidningen?
  • Finns det särskilda personer som ni vill ska bli intervjuade/grillade i samband med uppropet? Myndighetschefer, politiker, företag?
  • Var vill ni få ert upprop publicerat? Bland tidningarna är dagstidningar de traditionellt tyngsta, men för mindre branscher kan facktidningar vara bättre. TV får stort genomslag, men kräver att initiativtagarna är med.

Erfarenheten är fortfarande att det är vanligt att olika tidningar själva tar kontakt för publicering under insamlingens gång. Om det finns en tydlig kontakt-email på namninsamlingssidan eller liknande underlättar man bland annat för det. I större facebookgrupper finns det ofta någon med kontakter som går att använda. Om det inte går kan man maila redaktionerna för de tidningar man är intresserad av. De som redan publicerat upprop har ofta kontakter de delar med sig av.

Inför intervjuer

Det är många som vill intervjua personer i samband med utspelen. De frågor jag fått är framförallt:

  • Vad har du för personlig erfarenhet?
  • Varför var det viktigt för dig?/Varför var du med och startade uppropet?
  • Hur var det att läsa berättelserna?
  • Hur tror du vi ändrar det här?
  • Vad är det värsta du upplevt?
  • Hur påverkar sexuella trakasserier dig i yrkesrollen?
  • Hur ska arbetsgivare göra för att minska problemen?

Kom ihåg att du aldrig är skyldig att svara! Att välja hur mycket man delar om sig själv och styra det är viktigt. Att berätta är själva kraften i hela #metoo. Samtidigt är det tungt att dela. Där tror jag att det är viktigt att själv verkligen tänka igenom sina gränser innan man är med på intervjun. Känner du dig tveksam går det utmärkt att sitta tyst och tänka en stund. Till och med i TV kan man ta längre pauser än man tror.

Vill man inte berätta är det bra att meddela journalisten om det innan. Inför en intervju kom jag överens med journalisten att jag kunde tänka mig att nämna att jag utsatts för händelser på min arbetsplats, men att jag inte vill gå in på detaljer. I intervjun sa jag sedan att jag själv var drabbad, men gick sedan vidare till att själva kärnan i #metoo att det gäller nästan alla kvinnor.

Vi valde också några få budskap vi ville få fram (max 2-3 stycken). Dessa upprepade jag sedan i alla intervjuer jag gjorde.

Efter utspelet

Tänk gärna på vad ni vill göra efter utspelet. Vill ni publicera berättelserna på webben? Skriva en bok? Tänk i så fall på att begära tillstånd till det redan när ni samlar in berättelserna. Starta en dialog med facket? Ha en nätverksgrupp för kvinnor i er bransch?

Just efter uppropet publicerats finns mycket kraft. Lyckas man samla den kan man skapa en rörelse som fortsätter förändra långt in i framtiden.

Det finns oerhört mycket klokskap hos alla fantastiska kvinnor jag fått möta genom samordnandet av #metoo. Funderar du på att starta ett upprop får du gärna pinga mig på facebook, så sätter jag dig gärna i kontakt med andra med mer erfarenhet.

Vill du byta ditt BankID mot mobilens fingeravtrycksläsare?

Du ska betala i kassan på ICA. Eftersom du godkänt betalningar på ICA med fingeravtryck dras köpet direkt från ditt konto. Inget behov av att skriva en kod eller ta fram ett kort. Supersmidigt, eller hur?

För några månader sedan var jag på en workshop. En utredning beställd via Näringsdepartementet skulle analysera framtidens e-legitimationer. Konsulten som ledde arbetet beskrev en framtid där biometri (som fingeravtryck, ansiktsigenkänning eller andra liknande saker) ska spela allt större roll. Liknande resonemang återkommer ofta bland personer som har olika grader av politiska roller kring e-legitimationer. Man vill komma bort från svåra saker som kryptografi och ersätta det med något lättare, något man kan ta på.

Det bygger på en okunskap om hur datorer fungerar och det är inte bra om det kommer få påverkan på hur staten i framtiden ska hantera legitimering.

Tänk dig att du har en hemlig klubb. För att komma in i klubblokalen måste man säga det hemliga lösenordet. Om man har ett vanligt lösenord räcker det att någon står nära och hör lösenordet, så kommer hen också kunna säga det vid dörren och bli insläppt. Därför är lösenord inte särskilt bra. Då är det bättre med en kod, där alla som ska komma in vet att om den som står i dörren säger A ska man säga B, om den säger B ska man säga C osv. Då behöver den som står och lyssnar stå mycket längre innan hen förstår.

Det är ungefär så (fast krångligare och på ett sätt som inte går att lista ut om man tjyvlyssnar jättemånga gånger) som datorer tar reda på vem som är i andra änden. Den som ska bevisa vem den är har ett certifikat med en publik nyckel och en privat nyckel, som är en massa siffror. Sen har man en komplicerad algoritm där den som har den publika nyckeln kan ställa en fråga som bara den med den privata nyckeln kan besvara. För att det inte ska vara lätt att räkna ut den privata nyckeln behöver talen ha en massa speciella egenskaper.

Problemet med fingeravtryck är att de är som lösenord. De är inte en kombination siffror med en publik och en privat del och en komplicerad algoritm. De är ett exakt mönster som alltid är likadant. Den som har en tillräckligt bra bild på ditt fingeravtryck har ditt fingeravtryck för alltid. Du kan inte byta.

Det går dessutom inte att göra någon form av hemlig utmaning baserat på fingeravtrycket, eftersom det är konstant. Så fingeravtrycket går därför att spela in, och skicka samma sak till en dator långt borta gång på gång eftersom den inte kan veta om det är ett inspelat fingeravtryck eller ett alldeles nytaget.

Dessutom lämnar du ditt fingeravtryck lite här och var. Här finns en video som visar hur en person kopierar ett fingeravtryck från glaset på en iPhone och sedan kan logga in på iPhonen med det fingeravtrycket.

För den som lever under hot behövs ibland en ny identitet. Om fingeravtrycket används som identifiering innebär det att alla ställen där fingeravtrycket används kommer kunna koppla ihop personen med den gamla identiteten. Ett byte av identitet blir en omöjlighet.

Ett fingeravtryck kan därför aldrig ersätta ett certifikat. Datorkommunikation är helt centrerad kring certifikat och kryptografi. Att vilja ta bort dem är som att vilja ta bort el för datorer.

Det betyder däremot inte att fingeravtryck alltid är fel. De kan vara ett bra alternativ för att låsa ett certifikat eller en telefon (videon ovan till trots). För enheten som har kameran finns det fler parametrar att titta på, t.ex. om fingret har de färgskiftningar som kommer av blod som pulserar. Jämför med att identifiera någon genom att titta på den. Det är lätt att veta att du står framför rätt person om ni är i samma rum. Däremot går det inte att använda för att veta om du pratar med rätt person via en mobiltelefon – bilden personen skickade via MMS kan ju vara tagen vid ett helt annat tillfälle. Och även om fingeravtrycket inte är perfekt, som i videon ovan, så är det betydligt svårare att fejka än att tjyvkika på någons pin-kod över axeln. Dessutom är fingeravtryck lättare att använda än pin-koder.

Därför kan Windows Hello och iPhones touch ID  vara utmärkta lösningar för det de används för, men otänkbara för att ersätta e-legitimationer. Däremot kan fingeravtryck spela en roll för e-legitimationer i framtiden. Ditt mobila BankID är idag ett certifikat, låst av en pin-kod. Den koden kan bytas mot eller kompletteras med ett fingeravtryck – men det betyder inte att din e-legitimation blir ditt fingeravtryck.

Om myndigheter reste som de bygger IT

För att myndighetens jourpersonal ska kunna åka från Eskilstuna till Norrköping har en projektgrupp utformats hos Myndigheten för samhällsverksamhet. Den består av en programledare, en projektledare, en biträdande projektledare, en kravanalytiker och en driftsansvarig person med körkort.

Efter åtta månader av planering har gruppen hyrt en minibuss, som nu ska tankas. Personen med körkort säger ”undrar om tanklocket sitter på höger eller vänster sida? Jag får kolla på det när jag kommer tillbaka från toaletten” och går för att uträtta sina behov.

Resten av gruppen åker tillbaka till kontoret och sätter sig i ett mötesrum för att ta fram en alternativplan.

Programledaren ger order till biträdande projektledaren att genast ringa bilfirman och fråga om man kan vara framme i Norrköping under nästa vecka.

Projektledaren börjar försöka få tag på en projektgrupp för att bygga en flotte.

På radion rapporteras om en trafikolycka utanför Köpenhamn. Efter två timmars krismöte får kravanalytikern i uppdrag att analysera trafikolyckors påverkan på projektets krav.

Personen med körkort kommer tillbaka till bilen efter att ha gått vilse på bensinmacken i två timmar, eftersom hen inte hade fått en karta. Eftersom ingen är där går hen in på macken och köper 50 torkarblad, eftersom det kan vara bra att ha under färden.

Programledaren ringer inköpsavdelningen och frågar hur man köper bensin till en vagn som dras av tre fjordhästar med slarvigt klippt man.

Projektledaren börjar skissa en flotte i PowerPoint.

Vid ett projektmöte framkommer att bilen ska lämnas tillbaka om fyra timmar. Programledaren tar på sig att meddela ledningen om dem kommande förseningsavgiften.

Personen med körkort får i uppdrag att börja bygga flotten. Eftersom flotten är grå på skissen tror hen att flotten ska tillverkas i metall. Hen konstaterar att den aldrig kommer flyta och går därför och köper en biltidning.

Inköpsavdelningen svarar att man inte får köpa morötter på Ica på grund av att ramavtal saknas. Programledaren suckar över inköpsavdelningens inkompetens.

I museiavdelningen hittas en gammal lastbil och en vagn som kan dras av en häst.

En av myndighetens ingenjörer tillkallas och får i uppdrag att svetsa en koppling mellan lastbilen och vagnen. Hon frågar först varför och får till svar att lastbilen bara har två sittplatser och att ramavtal för morötter saknas. Ingenjören ger upp och bygger en multikoppling som gör att vagnen kan bytas mot en släpkärra om någon ändrar sig.

En beskrivning av ekipaget lämnas in för granskning och får nedslag på att det är olagligt att köra utan dubbdäck. Driftsansvarig tar därför och slår i spikar i däcken på lastbilen. Hjulen på vagnen var däremot metallskodda, varför det inte gick att slå i spikar.

Under det efterföljande krismötet påpekar ingenjören att det finns en snabbkoppling för att byta vagnen.  Projektledaren får i uppdrag att ta fram en alternativ släplösning.

Programledaren suckar och säger att han redan från början sagt att man borde haft en flotte. Projektledaren och driftsansvarig spikar ihop några PET-flaskor och plankor och fäster dem med snabbkopplingen.

Efter en lyckad tankning driftsätts projektet. Åtta timmar senare bogseras lastbilen in i Norrköping, med jourpersonalen och flotten på flaket. Utvecklingsavdelningen bjuder på tårta för att fira en framgångsrik och säker projektleverans.

Vi måste verkligen prata om vad våra myndigheter kostar. Och varför.

IT-budgeten för staten ligger på mellan 24 och 30 miljarder per år. Det är som Södersjukhuset, Danderyds sjukhus och Karolinska unversitetssjukhuset tillsammans. Eller ett Nya Karolinska om året.

Det är också i samma storleksordning som samtliga landstings skattefinansierade del för kollektivtrafiken i hela Sverige.

Ekonomistyrningsverket beskriver läget så här: ”Den mognadsmätning som ESV genomfört pekar på att många myndigheter inte uppvisar acceptabla resultat inom tre centrala områden som ska hantera relationen mellan ledning, verksamhet och it: strategi för it-försörjning, portföljhantering och nyttorealisering. ESV:s kartläggning av it-kostnader visar att alltför få av de deltagande myndigheterna har god kontroll på sina kostnader för it. ”

IT-projekt drar notoriskt över budget. Anledningen till att man drar över budget är enligt Riksrevisionen att ”myndighetsledningarna inte förmår att skapa beställarfunktioner som kan sätta tydliga mål och krav för utvecklingsarbetet, samt skapa en relevant riskhantering eller göra rimliga resurskalkyler.” Myndigheternas förmåga att driva IT-projekt enligt budget hade inte förbättrats mellan 1999 och 2011. Jag tvivlar starkt att det förbättrats sedan dess.

Inlägget som försvann

Det fanns ett inlägg här som försvann. Jag hade räknat fel. Jag hatar verkligen att ha fel. Så till den milda grad att varje gång jag gör något där jag kanske kan ha fel så dubbelkollar jag mig själv femton gånger efteråt. Och de absolut flesta faktafel jag gör upptäcker jag själv. Och rättar. Sen skäms jag lite över att jag är slarvig med fakta.

Site stats

Om jag ändå ska vara igång och skriva om oviktigheter kan jag berätta att Surrogatmödraskap – problematiskt och förståeligt bara är runt 60 visningar från att vara det tredje mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Runt 140 visningar från plats två. Jag har också fått väldigt fin feedback, där människor sagt att det varit första gången de känt att de läst något i frågan som träffar rätt genom att klara av att balansera linjen mellan att vara kritisk och inte kränkande. Det gör mig väldigt glad, eftersom det är ett inlägg där jag själv kände att jag hade något att säga men där jag undrade om någon verkligen skulle vilja läsa en så lång text. Det är också utifrån det som jag känner mig väldigt motiverad att ta upp bloggandet igen.

Det mest lästa inlägget på bloggen någonsin är otippat nog Fänkål och amning, ett inlägg som bara drog 90 visningar första månaden. Däremot har det legat stadigt på siffror i det häradet sedan dess via folk som googlar, vilket gör att statistiken klättrar uppåt.

Titta, en bild!

Jag har gjort något så ovanligt som att uppdatera Om bloggen-sidan och påstår därför inte längre att jag är 34 år. Jag la dessutom till en bild, vilket är bloggens första bild på mig som inte ingår i ett pressklipp.

Och det här inlägget kvalar nog dessutom in som det mest innehållslösa inlägget jag skrivit. Så två nyheter på en dag!

Att skriva om sitt barns sjukdom

Frågor som rör hälsa är känsligt. Människor har rätt att hålla uppgifter som rör sjukdomar med mer privat och det gäller även barn. Överlag anser jag därför att man som förälder därför i normalfallet bör vara restriktiv med att skriva om sina barns sjukdomar på nätet.

Samtidigt kan en sådan sak vara svår – omvärlden behöver låta bli att ge det jordnötsallergiska barnet en jordnöt. Den som ofta har barn på sjukhus behöver emellanåt be om hjälp. Den med ett barn med särskilda behov kan behöva att alla i omgivningen vet vad behoven är. Ibland behöver man också emotionellt stöd i överdos.

Det här har varit en balansgång för oss att gå, där man måste väga de olika behoven mot varandra. Sitter man i en ambulans och det andra barnet ska hämtas på förskolan om två timmar tänker jag att det sjuka barnets behov av att ha föräldrarna med sig är betydligt större än barnets behov av att få hålla information om sjukdomen privat, vilket gör att det kan vara väldigt rimligt att be hela facebookbekantskapskretsen om hjälp om det är det man behöver göra för att hitta en barnvakt.

I det andra extremen ligger bilden på febrigt, sovande barn och bildtexten ”Idag är vi hemma och vabbar och äter glass”. Här finns det få eller inga tungt vägande skäl att dela.

När man skriver om ett barns sjukdomar finns det därför två vågskålar. I den ena skålen ligger barnets integritet och rätt att sin hälsa privat. I den andra skålen ligger exempelvis förälderns behov av emotionellt stöd eller praktisk hjälp. För att det ska bli rimligt att lägga upp det på Facebook eller liknande krävs att vågskålarna väger relativt jämt eller att det finns en övervikt för argument att skriva.

För oss, som behövt mobilisera människor vi knappt känner för att få ihop hämtningar av det friska syskonet, känns det som vi har fått det stöd vi behövde för att överleva genom att vara öppna på Facebook. Samtidigt har jag varit öppen med restriktioner – jag har låst ned det mesta till en fjärdedel av mina vänner. Den vägen har jag mer kontroll över vilka som läser och andra kan inte göra tanklösa delningar. Jag har också generellt sett undvikit att dela bilder på sjuka barn, utöver några undantag för bilder på när hon ser relativt pigg och glad ut efter att det varit riktigt jobbigt.

Jag hoppas jag kommer få medhåll om att det var en rimlig bedömning när hon blir större, men det är inget jag kan veta förrän då.

Just eftersom det mesta jag skriver är relativt övervägt (men tyvärr inte allt… jag är en människa som glömmer att starta hjärnan ibland) blir jag ganska ledsen av många forum på nätet, där läget är relativt mycket det motsatta. Föräldrar under riktiga namn spekulerar vitt och brett om sina barns (emellanåt av föräldrarna inbillade) sjukdomar, delar bilder på nakna barn med prickar inför fullkomliga främlingar och allt möjligt annat. Oftast är sådana grupper skapade av privatpersoner. Men i vissa fall, exempelvis Astma- och allergiförbundets facebookgrupp för föräldrar, är det stora föreningar som ligger bakom. Här behöver verkligen föräldrar till barn med sjukdomar lära sig att tänka till. Och intresseorganisationer för barn med kroniska sjukdomar behöver ha tydliga policies. Finns det en verklig och genomtänkt anledning att dela väldigt privat information om barnet med tusentals främlingar? Eller går det att lösa på något annat sätt?