Att tvångstestas för HIV

För ett par år sedan höll en av mina IVF-behandlingar på att avbrytas. Jag hade börjat med medicineringen och allt verkade gå bra, ända tills kliniken upptäckte att giltighetsdatumet på mitt HIV-test hade gått ut och att jag inte fick fortsätta utan ett nytt test. Jag fick ta ledigt halva dagen för att ta mig till ett sjukhus som kunde akutanalysera testet och till slut fick vi fortsätta.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag tvingats ta HIV-tester på grund av att jag är ofrivilligt barnlös. När jag räknar på det kommer jag på minst fyra tillfällen, men givet alla blodprov jag tagit kan det säkert vara fler. Det finns ingen sans i det – jag tillhör ingen riskgrupp och sannolikheten att jag skulle få sjukdomen inom det år eller så testet var giltigt måste vara i princip så nära noll man kan komma. Ändå ska testen tas gång på gång. Vissa kliniker är pragmatiska och håller sig till vart tredje år och ställer bara kravet när ägg tas ut för att frysas. Andra vill ta om testet varje år (eller om det nu är ännu oftare) och följer Socialstyrelsens riktlinjer om att giltiga test ska finnas även vid frysförsök.

Även om man vet att man inte är smittad väcker ett test tankar. Vissa blir irrationellt stressade – även om de är säkra på att de inte har HIV. Andra upplever det som ett ifrågasättande av relationen. Det är inte något man borde utsätta personer för bara för att man kan tvinga fram det och ett enda test vid barnlöshetsutredningen borde räcka utmärkt för alla rimliga syften.

Egentligen är det inte något som stör mig särskilt mycket, då det finns andra frågor som är viktigare. Men det säger samtidigt rätt mycket om hur ofrivilligt barnlösa behandlas – jag känner inte till någon annan grupp som tvingas till regelbundna HIV-test utan annan orsak än att man kan tvinga fram det.

Annonser

Och vad ska en bröstpump vara bra för?

Bröstmjölk är inte magisk, den innehåller inga mirakelämnen som gör den livsnödvändig och omöjlig att ersätta på syntetisk väg. Tvärt om är det fullt möjligt att det bästa är att kombinera bröstmjölksersättning och bröstmjölk, eftersom många av de miljögifter vi får i oss är fettlösliga och utsöndras via mjölken. Idag är det bland annat bromerade flamskyddsmedel och vissa tungmetaller som finns i bröstmjölken.

Det som bröstmjölk innehåller som är svårt att kopiera är antikroppar och vita blodkroppar, men det är saker som inte passerar hur som helst genom magen till barnets blod. Skulle det passera ut i blodet skulle vi exempelvis bli allergiska mot allt som kor inte tål om vi äter nötkött.

Det stämmer också bra med vilka fördelar bröstmjölk ger. Den stora fördelen med bröstmjölk i Sverige är framförallt lite färre infektioner i övre luftvägarna, det vill säga färre förkylningar. I övrigt är skillnaderna extremt små om de ens finns. Tar man två barn, ett uppfött på ersättning och ett på bröstmjölk, är det helt omöjligt att avgöra vilket barn som fått vad.

Börjar man dessutom hantera bröstmjölken och tappa upp den på flaska, frysa den och så kan man inte utan vidare förutsätta att det fortfarande finns lite fördelar med bröstmjölk framför ersättning. Mig veterligen har ingen testat om bröstmjölk på flaska fortfarande ger lite mer skydd mot infektioner.

Så det saknas helt enkelt bevis för att utpumpad bröstmjölk ska vara bättre för barnet än ersättning. Det en pump är bra för är om man vill ta en tillfällig paus från amningen, men fortsätta helamma. Om man inte pumpar ut då, utan bara ger ersättning, kommer mjölkmängden minska och det tar någon eller några dagar att få upp den igen. Det kan också spänna och göra ont i brösten när de blir fulla.

Mjölkproduktionen slutar dock inte hux-flux och många kan gå rätt länge utan att det blir obekvämt, så oftast går det bra att ersätta ett enstaka mål med ersättning utan att pumpa. Och är det många mål som ska ges på flaska är det nog smidigare och bättre för alla inblandade att skippa pumpen då med och satsa på delvis amning och delvis ersättning.

Pumpandet tror jag därför bara är ett sätt att få ihop en önskan om frihet med den amningshets som många barnmorskor och andra sprider. Tyvärr tror jag det resulterar i ett meningslöst slitande som bara leder till stress utan någon fördel för varken mamman eller barnet.

—-

Efter att jag skrivit det här inlägget blev jag påmind om något som jag helt glömt bort: vid mjölkstockning är en pump jätteanvändbar.

Amningspropaganda och SVTs utfrågning

Jag har bara sett delar av SVT-utfrågningen av Ohly, men biten om amning var bland det mer bisarra jag hört.

Idag är rekommendationerna från Livsmedelsverket att helamma i sex månader. Det är en rekommendation som i sig helt bygger på moral, vilket framgår rätt tydligt av Livsmedelsverkets egen website. Argumenten för amning är i grova drag:

Det är fördelaktigt om bröstmjölk utgör en del av maten under hela första levnadsåret eller längre. Enbart amning under de första sex månaderna medför många fördelar för såväl barnet  som modern. Bröstmjölken ger skydd mot infektioner, är perfekt sammansatt, hygieniskt förpackad, alltid färdiglagad, lagom varm, lättillgänglig och dessutom billig. Bröstmjölken är anpassad efter barnets behov och dess sammansättning ändras i takt med att barnet växer.

Utöver det är högst subjektivt om bröstmjölk är lättillgängligt (utöver pappor är det många kvinnor med blödande bröstvårtor som inte håller med) finns det inga vetenskapliga belägg för att amning i sex månader är bättre än amning i fyra månader i Sverige. Efter fyra månader slutar nämligen amning att ge skydd mot övre luftrörsinfektioner. Det går till och med att hitta i livsmedelsverkets egna länkar:

För industriländerna idag finns ingen vetenskaplig evidens för att introduktion av tillägg till amning mellan 4 och 6 mån är skadlig eller ogynnsam jämfört med introduktion efter 6 månader.

Efter 6 månader är det till och med rekommenderat att barn inte ska helamma, eftersom de har ett järnbehov som kan vara svårt att tillgodose vid helamning. Fördelarna för mamman är enligt livsmedelsverket att hon inte ska få tillbaka sin mens (det finns gott om preventivmedel i Sverige som löser det problemet) och att hon ska gå ned i vikt (många kvinnor som helammar har tvärt om svårt att inte gå ned för mycket). Utöver detta tillkommer en del argument kring risk för övervikt hos barnet, där det vetenskapliga stödet är ytterst svagt och det definitivt inte finns stöd för att helamning efter sex månader skulle vara en lämplig rekommendation.

Argumentet att kvinnor ska vara hemma mer än sju månader för att amma är därför inget som på något sätt handlar om vad som är bra för vare sig barnet eller mamman. Att SVT försöker få frågan om individualiserad föräldraförsäkring att bli något som handlar om amning är därför både märkligt och fel.

Aborter, ofrivillig barnlöshet, Marcus Birro och Linda Skugge.

Det här är ett gammalt inlägg från en för länge sedan nedlagd blogg, men det får äran av att få ett andra liv. Anledningen till det är att flera av mina vänner på Facebook har ondgjort sig över Marcus Birro de senaste dagarna. Jag vet inte vad det egentligen är han hittat på nu, men han och Linda Skugge är två personer som jag anser verkligen har skadat synen på ofrivilligt barnlösa.

I Marcus fall finns det en oerhört tragisk historia och jag kan oerhört starkt känna för honom och Jonna i deras kamp. Att gränsen för när ett barn blir ett barn bör sänkas till vecka 22 håller jag också med om. Det är en förändring som också har skett, bland annat baserat på yttrandet från Statens Medicinetiska råd som jag tycker är tydligt med varför en sådan ändring inte kolliderar med abortlagstiftningen. Att däremot använda en historia om en personlig tragedi för att misstänkliggöra och skuldbelägga andra som ofta genomgått lika tragiska historier känns i mitt tycke osmakligt.

Andelen aborter per graviditet efter vecka 14 ser ungefär likadan ut i länder där det krävs en särskild prövning som i Sverige. Anledningen till det är att människor fattar kloka och genomtänkta beslut om sin egen situation. I Sverige litar lagstiftningen på det, men i andra länder kontrolleras valen av en myndighet.

Aborter efter att det är för sent för skrapning i vecka 13-14 innebär att det krävs en förlossning, vilket både är smärtsamt och psykiskt påfrestande. Det är nästan alltid en historia om en tragedi och det är ofta en abort på ett foster som var önskat. Det går att upptäcka vissa grava missbildningar på ultraljud väldigt tidigt och de som gjort moderkaksprov och fostervattenprov får sina resultat som tidigast i vecka 13. Människor som tvingas fatta sådana beslut mår oftast väldigt dåligt. De allra flesta av de allra senaste aborterna är inte från rutinfostervattenprov som upptäcker Downs Syndrom, för de är klara långt innan vecka 21. De är resultaten från upptäckter från runtinultraljudet i vecka 18-19 och då är det ofta svåra missbildningar med allvarliga konsekvenser som upptäcks. De besluten granskas också redan som det är.

Att ”våga diskutera” abortlagstiftningen i det här fallet blir en diskussion om huruvida vi ska lita på att kvinnor i vecka 14-18 kan fatta ett klokt beslut om sin egen situation eller om det måste dubbelkollas och extra byråkrati ska kopplas in i en situation som redan är hemsk och plågsam som den är. Eller en diskussion om vi ska tillåta aborter på grund av fosterskador eller sjukdom hos mamman. Jag hoppas inte Marcus Birro menar att diskutera någon av de frågorna, utan jag hoppas att han helt enkelt kan för lite om sena aborter.

Linda Skugge däremot begriper jag inte alls. För det första är jag osäker på om hon ens någonsin uppfyllt kriterierna för ofrivillig barnlöshet ur ett medicinskt perspektiv, inget av det jag läst som hon skrivit tyder på det. Och att därifrån gå till att för att hon ville ha barn så är abort fel för andra är ett tankehopp jag inte alls hänger med på. För den som vill ha barn är en utebliven graviditet tragisk. Men för den som inte vill ha barn är en ofrivillig graviditet lika hemsk. Barn är stort och livsförändrande och det måste de få vara – oavsett åt vilket håll det sker och när i livet beslut om graviditeter eller längtan efter ett barn inträffar. Sena aborter kan hon uppenbarligen inte ett jota om, men hon uttalar sig glatt om dem ändå.

Att vara ofrivilligt barnlös innebär att man lever med en sorg och att man värderar en graviditet väldigt högt, men det betyder inte att man per automatik tror att alla andra tänker som en själv. Det innebär inte heller att man börjar se på embryon som barn. I många fall är det snarare tvärt om – ett embryo blir ofta något väldigt kliniskt när de räknas, fryses och studeras i mikroskop på sjukhus. Så att ha varit ofrivilligt barnlös leder absolut inte till att man per automatik blir mot aborter, trots att vi ofrivilligt barnlösa alldeles för ofta används som slagträ åt det hållet.

Näthat och att kuva feministerna

I mitt förra inlägg publicerade jag ett par kommentarer jag fått angående sexköpslagen. Det finns flera skäl till att jag valde att lägga ut dem på bloggen istället för att bara radera dem.

Det främsta är att jag vill visa hur verkligheten ser ut för kvinnor som sticker ut hakan på nätet. Kommentarerna är inte unika eller ovanligt grova – jag har fått säkert ett hundratal under de 15 år jag hängt på internet. Det finns många typer av inlägg som provocerar, men precis som för Eric verkar det mest provocerande vara när en kvinna påpekar sexuella trakasserier och övertramp. Beskriver någon ett fall av sexuella trakasserier eller övergrepp på nätet kan man ge sig tusan på att det dyker upp en eller flera män som fortsätter övergreppen på nätet.

Jag tror det är avsiktligt och jag tror att det handlar om att tysta de som talar. Jag tror det är män som känner sig träffade, som själva begått den typ av trakasserier som beskrivs, och därför har ett starkt intresse av att de som drabbas inte ska våga öppna munnen i rädsla för mer kränkningar. Därför kommer jag aldrig någonsin låta det stoppa mig. Jag kommer vara den som publicerar personens IP-adress, kontaktar hans ISP och i relevanta fall polisanmäler. Ju fler vi som agerar blir, desto större blir risken med att kränka andra på nätet. Till sist kommer risken bli tillräckligt stor för att göra skillnad.

Reaktioner som talar för sig själva

Eric har varit vänlig att kommentera min blogg och informera om hur sexköpslagen ska se ut. Jag tror hans inlägg talar för sig själva och jag lägger upp dem så här istället för att han ska få glädjen av att få sin IP-adress publicerad:

Författare: Eric (IP: 83.255.48.84, c83-255-48-84.bredband.comhem.se)
E-post: xxx@yyy.se
URL    :
Whois  : http://ws.arin.net/cgi-bin/whois.pl?queryinput=83.255.48.84 http://en.utrace.de/?query=83.255.48.84
Kommentar:
Ska vi ha en sexköpalag för att du ska slippa erbjudanden på krogen, och därmed inskaränka ALLA människors sexuella handlingsfrihet. Du är ta mig fan inte riktigt navlad. Lagar ska inte stiftas av folk vars fitta knastrar som fnöske.

Författare: Eric (IP: 83.255.48.84, c83-255-48-84.bredband.comhem.se)
E-post: xxx@yyy.se
URL    :
Whois  : http://ws.arin.net/cgi-bin/whois.pl?queryinput=83.255.48.84
Kommentar:
Drinkar, taxi och andra mutor är ju fortfarande ok på krogen. Varför inte vara rättfram och ärlig. Gillar du uppmärksamhet och att lura killar får du betala priset.

Själv ragar jag aldrig mer på krogen, utan jag köper sex. Snyggare tjejer, bättre sex, mindre krångel. Marknaden blommar mer än någonsin, din tantmorallag till trots, men det fattar väl inte du?

Typiskt kvinnor som börjat passera strecket att börja motsätta sig den fria sexualiteten bara för att män inte attraheras av er längre. Bitterfittor!

Vem är stakeholder i sexköpsdebatten?

Sexköpslagen trädde i kraft 1999. Då var jag 22 år gammal och hade därför ett antal år på nacken i utelivet.

Jag minns fortfarande alldeles för väl de olika tillfällen då olika män försökt erbjuda mig pengar för sexuella tjänster. Händelseförloppet var nästan alltid det samma. Jag hade nobbat någon jag upplevde som påträngande och obehaglig, för att mötas av ett ”men om du får 500 spänn då?”. Jag minns känslan av att känna mig kränkt och hur mina gränser behandlades som luft. Vreden och förnedringen. Nästan allra värst var reaktionerna från alla som tyckte att det hela var rimligt och okej.

Efter ett par år försvann de här händelserna helt. Delar av det beror säkert på att jag blivit äldre, men delar tror jag också beror på att beteendet blev olagligt. Blir man nobbat av en tjej på krogen får man inte längre erbjuda pengar. Jag är helt övertygad om att samma händelse idag skulle väcka starka reaktioner från omgivningen.

För mig är det viktigt och värdefullt. Det illustrerar också varför sexköpslagen inte bara angår köpare och säljare – den angår alla. Avskaffar vi sexköpslagen kommer det återigen vara tillåtet att erbjuda pengar till dem man träffar på krogen, oavsett hur kränkande den tillfrågade uppfattar frågan.