Inlägget som försvann

Det fanns ett inlägg här som försvann. Jag hade räknat fel. Jag hatar verkligen att ha fel. Så till den milda grad att varje gång jag gör något där jag kanske kan ha fel så dubbelkollar jag mig själv femton gånger efteråt. Och de absolut flesta faktafel jag gör upptäcker jag själv. Och rättar. Sen skäms jag lite över att jag är slarvig med fakta.

Annonser

Site stats

Om jag ändå ska vara igång och skriva om oviktigheter kan jag berätta att Surrogatmödraskap – problematiskt och förståeligt bara är runt 60 visningar från att vara det tredje mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Runt 140 visningar från plats två. Jag har också fått väldigt fin feedback, där människor sagt att det varit första gången de känt att de läst något i frågan som träffar rätt genom att klara av att balansera linjen mellan att vara kritisk och inte kränkande. Det gör mig väldigt glad, eftersom det är ett inlägg där jag själv kände att jag hade något att säga men där jag undrade om någon verkligen skulle vilja läsa en så lång text. Det är också utifrån det som jag känner mig väldigt motiverad att ta upp bloggandet igen.

Det mest lästa inlägget på bloggen någonsin är otippat nog Fänkål och amning, ett inlägg som bara drog 90 visningar första månaden. Däremot har det legat stadigt på siffror i det häradet sedan dess via folk som googlar, vilket gör att statistiken klättrar uppåt.

Titta, en bild!

Jag har gjort något så ovanligt som att uppdatera Om bloggen-sidan och påstår därför inte längre att jag är 34 år. Jag la dessutom till en bild, vilket är bloggens första bild på mig som inte ingår i ett pressklipp.

Och det här inlägget kvalar nog dessutom in som det mest innehållslösa inlägget jag skrivit. Så två nyheter på en dag!

Att skriva om sitt barns sjukdom

Frågor som rör hälsa är känsligt. Människor har rätt att hålla uppgifter som rör sjukdomar med mer privat och det gäller även barn. Överlag anser jag därför att man som förälder därför i normalfallet bör vara restriktiv med att skriva om sina barns sjukdomar på nätet.

Samtidigt kan en sådan sak vara svår – omvärlden behöver låta bli att ge det jordnötsallergiska barnet en jordnöt. Den som ofta har barn på sjukhus behöver emellanåt be om hjälp. Den med ett barn med särskilda behov kan behöva att alla i omgivningen vet vad behoven är. Ibland behöver man också emotionellt stöd i överdos.

Det här har varit en balansgång för oss att gå, där man måste väga de olika behoven mot varandra. Sitter man i en ambulans och det andra barnet ska hämtas på förskolan om två timmar tänker jag att det sjuka barnets behov av att ha föräldrarna med sig är betydligt större än barnets behov av att få hålla information om sjukdomen privat, vilket gör att det kan vara väldigt rimligt att be hela facebookbekantskapskretsen om hjälp om det är det man behöver göra för att hitta en barnvakt.

I det andra extremen ligger bilden på febrigt, sovande barn och bildtexten ”Idag är vi hemma och vabbar och äter glass”. Här finns det få eller inga tungt vägande skäl att dela.

När man skriver om ett barns sjukdomar finns det därför två vågskålar. I den ena skålen ligger barnets integritet och rätt att sin hälsa privat. I den andra skålen ligger exempelvis förälderns behov av emotionellt stöd eller praktisk hjälp. För att det ska bli rimligt att lägga upp det på Facebook eller liknande krävs att vågskålarna väger relativt jämt eller att det finns en övervikt för argument att skriva.

För oss, som behövt mobilisera människor vi knappt känner för att få ihop hämtningar av det friska syskonet, känns det som vi har fått det stöd vi behövde för att överleva genom att vara öppna på Facebook. Samtidigt har jag varit öppen med restriktioner – jag har låst ned det mesta till en fjärdedel av mina vänner. Den vägen har jag mer kontroll över vilka som läser och andra kan inte göra tanklösa delningar. Jag har också generellt sett undvikit att dela bilder på sjuka barn, utöver några undantag för bilder på när hon ser relativt pigg och glad ut efter att det varit riktigt jobbigt.

Jag hoppas jag kommer få medhåll om att det var en rimlig bedömning när hon blir större, men det är inget jag kan veta förrän då.

Just eftersom det mesta jag skriver är relativt övervägt (men tyvärr inte allt… jag är en människa som glömmer att starta hjärnan ibland) blir jag ganska ledsen av många forum på nätet, där läget är relativt mycket det motsatta. Föräldrar under riktiga namn spekulerar vitt och brett om sina barns (emellanåt av föräldrarna inbillade) sjukdomar, delar bilder på nakna barn med prickar inför fullkomliga främlingar och allt möjligt annat. Oftast är sådana grupper skapade av privatpersoner. Men i vissa fall, exempelvis Astma- och allergiförbundets facebookgrupp för föräldrar, är det stora föreningar som ligger bakom. Här behöver verkligen föräldrar till barn med sjukdomar lära sig att tänka till. Och intresseorganisationer för barn med kroniska sjukdomar behöver ha tydliga policies. Finns det en verklig och genomtänkt anledning att dela väldigt privat information om barnet med tusentals främlingar? Eller går det att lösa på något annat sätt?

Cornelia

Det finns en person jag känner behöver hyllas lite extra när det kommer till det ändrade regelverket. Det är Cornelia. Hon har varit en sammanhållande och drivande kraft för ofrivilligt barnlösa sedan innan jag kom in i bilden. Och hon tuffade på efter att jag har lämnat.

Cornelias styrka är en förmåga att mobilisera människor. Även om jag fixade tekniken och texten för mailbombningen i norr, var det hon som fick människor att skriva under. Det var hon som spred våra artiklar. Underhöll vår Facebook. Fick med nya människor. Hittade sponsorer.

Cornelia regerar. Nu vet ni. 🙂

Vem har rätt att bestämma över en bild på ditt barn?

Du har tagit en bild på ditt barn som du tycker är vansinnigt charmig och du vill dela den på Facebook. Barnet säger nej. Vem bestämmer?

Jag tycker att svaret är enkelt. Barnet bestämmer.

Barn ska ha rätt att ha inflytande över frågor som rör dem själva. Det står i Barnkonventionen bland annat. Huruvida en bild på ett barn ska delas eller inte berör barnet i högre grad än föräldern och är därför något där barnet bör ha en rättighet att säga nej. 

Dessutom är det vansinnigt dålig stil att publicera en bild på någon som säger att den inte vill ha bilden delad. Det är få personer som kommer på tanken att göra så mot sina vänner, men av någon orsak gör föräldrar det ibland mot sina barn. Trots att föräldrar borde vara de som är allra mest måna om sina barns rättigheter och integritet.

Uppemot en tredjedel av alla föräldrar har ingen dialog alls med barnet om att de publicerar bilder. När barnet kommer upp i lite högre ålder och upptäcker att hela ens liv är fotograferat och delat med hundratals andra utan att man vetat om det kan det bli en ganska obehaglig chock.

Barnkonventionen är inte en lag och föräldrar som publicerar söta bilder mot barnets vilja begår inte ett brott. Det som är lagstyrt däremot är att det är olagligt att posta bilder som är kränkande. Vad som är kränkande är en svår fråga och det finns inte några enkla svar. En bild på ett gråtande barn och texten ”Ibland orkar jag bara inte med ungen” skulle jag tro är över gränsen, eftersom det är en bild på en person i en utsatt situation, syftet är att hänga ut personen och det inte finns något annat berättigande syfte. Men det är en gissning från min sida.

I praktiken spelar det väldigt liten roll om föräldern är över eller under gränsen för vad som är olagligt. Små barn kommer av naturliga skäl aldrig anmäla sina föräldrar. Föräldrar är därigenom i praktiken fria att publicera nära nog vad som helst om sina barn, hur kränkande det än är.

Det lägger ett stort ansvar på föräldrarna. Det finns två acceptabla sätt att handskas med det ansvaret enligt mig. Det ena är att låta bli att publicera bilder. Det andra sättet är att se till att barn så snart de är stora nog förstår vad delning av foton innebär och därefter ha en ständig dialog om vilka bilder som är okej och inte. Samt att alltid låta barnet själv bestämma. Jag tror personligen på det senare. Barn kommer förr eller senare ge sig ut i sociala nätverk på egen hand och ju mer man tänkt och diskuterat innan dess desto större är sannolikheten att barnet själv kommer hantera det bra.

Matchen är avgjort – jag vann

Det här är ett inlägg jag borde skrivit för länge sedan. Men nu kommer det.

Jag vann. Vi vann. Norrlandslandstingen har gett sig. Alla landsting ger numer 3 IVF-behandlingar.

Det är många som var med och gjorde det möjligt. Många som kämpade och slet. Men jag tror att jag spelade en avgörande roll, i att formulera och utföra en form av taktik som barnlösa inte kört förut.

Det första var att höja målet. Istället för att kämpa för 3 försök i hela landet ändrade vi kravet till vård efter behov. Att öka skillnaden mellan vad som begärs (och är rimligt) och vad som finns ökade möjligheten att ändra regelverket. Det gamla målet gick från en utopi till en kompromiss.

Det andra var att vi körde så många fronter samtidigt. Jag skrev smått omöjligt många debattartiklar och kan i efterhand inte riktigt fatta hur jag gjorde det parallellt med jobbet (där jag bland annat drev en väldigt framgångsrik förstudie med ett par miljoner i budget…). Samtidigt spökskrev jag riksdagsmotioner åt riksdagsledamöter, vilket gjorde att det kom motioner i riksdagen från ledamöter från flera partier med liknande krav på att gå in och styra upp just behandlingar mot ofrivillig barnlöshet.

Det sista var att analysera varför vi inte hade det vi ville. Det fanns många röster för att ha likvärdig vård i hela landet och att SKL skulle fixa det regelverket. Det fanns många landsting som skulle behöva ge mer vård åt ofrivilligt barnlösa den vägen, men många av de landstingen verkade inte blockera satsningar på ett nationellt regelverk. Så även om Kronoberg var lika dåliga som norrlandslandstingen var det inte meningsfullt att sikta in sig på dem – det verkade inte vara de som blockerade. Därför la vi allt krut norrut.

När det sedan till slut blev dags för Norrlandsregionens regionsförbund att förnya regelverket la vi allt vi hade på det enda mötet, med debattartiklar i stora lokaltidningar i stort sett alla landstingen. Och vi gjorde saker som var relativt kontroversiella – som att mailbomba alla politikerna med hundratals mail från enskilda och kräva en ny handläggare för regelverken. Det mötet slutade i att Norrlandstingens regionsförbund vände sig till SKL och bad om ett nationellt regelverk för IVF. Det ledde sedan fram till de nationella riktlinjerna om att alla landsting ska ge tre försök, inklusive alla frys.

Utan Barnlängtan tror jag inte regelverket hade ändrats. Och utan mig hade nog inte Barnlängtan kunnat kraftsamla på det väldigt strategiska sätt vi gjorde. Så yay me. Och yay oss. 🙂

Edit: Och yay Cornelia! Och yay Lina! Och yay Jannica! Och yay Malin! Och yay Evelina! Och yay Wilda Matilda! Och yay Zandra! Och yay Jenny! och yay…! Nu kommer jag ju ha glömt massor med asviktiga personer. Men yay er!