De ofrivilligt barnlösas dag

Idag är de ofrivilligt barnlösas dag. En dag där många, många ofrivilligt barnlösa berättar om sina upplevelser via bloggar och via Facebook. Jag hade velat skriva något bra, men tyvärr var allt som ville komma lite bitterhet.

Ofrivilligt barnlösa är många. Ofrivilligt barnlösa är också exceptionellt felbehandlade i vården. Men trots orättvisorna, trots att många inte har råd med vård, trots hur mycket hårdare den med dåliga ekonomiska förutsättningar drabbas är det nästan ingen som skriver om orättvisorna.

Som vanligt förundras jag över det. Det är den personliga berättelsen som är status i ofrivilligt barnlösas bloggosfär. Ju mer tragisk, desto mer populär. På ett sätt har det ett stort värde, eftersom identifikation och upplysning är viktigt. Men viljan att förändra politiskt är märkligt svag. Och stödet för de som kämpar för förändring är knappt märkbart. Under tiden jag satt i styrelsen för Barnlängtan tror jag att det var en enda person som mailade med beröm. Jag fick en del personligen riktat till mig själv, men även det var rätt lite. Några få bloggare har utmärkt sig, men tystnaden har förundrat mig. Och personer som vill engagera sig lyser med sin nära totala frånvaro, till den grad att Barnlängtan inte lyckas fylla sin styrelse.

Så det får mig att undra vad ofrivilligt barnlösa egentligen vill. Vill ofrivilligt barnlösa verkligen ha en förändring? Eller är det för mycket att utöver livskrisen dessutom behöva ta in att man dessutom är diskriminerad? Är man helt enkelt för deprimerad för att klara av att mer än sitt eget liv (om ens det)? Är det så att de flesta inte vet hur man gör? Eller vad beror bristen på förändringsvilja på?

Och så måste jag säga att Wilda Matilda, initiativtagare till dagen, är ett stort fett undantag. Tack för all energi du gett mig. Och tack för att du klarar att mobilisera och skriva på ett sätt som folk vill läsa (till skillnad från mig.)

Annonser

3 thoughts on “De ofrivilligt barnlösas dag”

  1. Den enklaste förklaringen är väl att när man är inne i barnlösheten är det just den och den egna situationen som har 100% fokus. Man har inte kraft för något annat. Många isolerar sig tom från de närmaste, man känner skam och politiskt engagemang ligger långt ner på dagordningen. När så barnen kanske kommer lägger man all tid på dem som varit så efterlängtade.

    För egen del är jag väldigt blyg och har svårt att uttrycka mig verbalt. Jag är inte heller helt övertygad om att Barnlängtans strategi att fokusera på barnlöshet som en sjukdom och den orättvisa vården. Jag tror att man kommer längre med argumentet att samhället tjänar ekonomiskt på att hjälpa de ofrivilligt barnlösa. Det är något som skulle hörsammas av fler. Och med enkla beräkningar skulle man komma fram till att tom fler försök än tre skulle vara lönsamt för samhället och även syskonförsök. Men visst är det då upp till mig att argumentera och påverka för det, något som jag inte gör mer än i debattforum på Internet.

    Jag vill gärna ha en fortsatt diskussion om vad man kan göra konkret för att påverka. Jag är så tacksam för vad du gör och vad du har gjort.

  2. Kan bara kort säga att när man är inne i det så orkar man inte. Det är för jobbigt. Man vill ha ändring, men orkar inte ta tag det. Samtidigt är det svårt att vara aktiv utan att tala om för hela världen att man har problem. Och när folk i en närhet vet frågar de en massa saker, En massa saker som är jobbiga att svara på. Saker man inte orkar prata om.

    man orkar inte…

  3. Åååh, tack! Nu rodnar jag! :o) Och vi ska ju faktiskt inte glömma vad DU har gjort. Enormt mycket! Så klappa dig själv på axeln!! TACK!

    Jo, jag säger som Sanna, det blir liksom 100% fokus på sig själv. Jag hade en tro att jag skulle orka engagera mig mer när jag äntligen blev gravid och fick barn men det gick inte. Inte så bra som jag ville i alla fall.
    Den största anledningen till det är nog att jag inte riktigt vågat ”komma ut” helt och hållet ännu. Eller, vågat och vågat, förresten. Jag vågar nog men jag går fortfarande och funderar kring hur rättvist det är gentemot Mini. Trots allt så är det hennes livsuppkomst jag kommer ut med och jag måste få ordning på de tankarna lite först. Det känns som om hon är den som borde få reda på det först.
    Samtidigt så tycker jag ju inte att man ska skämmas för sin barnlöshet. Det gör jag inte och ÄD för mig är helt naturligt, så jag BORDE kunna stå på barrikaderna mer än vad jag gör.
    Ja, du hör… Jag är lite velig just nu men VILL verkligen. Och behöver Barnlängtan någon i styrelsen så ställer jag gärna upp men behöver nog fundera på vad jag kan bidra med i så fall.

    Så förändringsvilja finns nog absolut. Det handlar nog bara om orken utöver den livskris man har när man är mitt uppe i det hela. Och när man väl kommer ut ur den så behöver man lite tid på sig att samla kraft igen kanske.

    Kram på’re!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s