Obligatorisk pappaledighet!

Om det blir så att Sverige kommer behöva införa obligatorisk mammaledighet i sex veckor tycker jag gott att vi i så fall kan införa en lika lång, obligatorisk ”pappa”-ledighet att gå hand i hand med den.

Ett nyfött barn behöver ofta äta var tredje timme. Däremellan är det inte ovanligt att ätandet tar en halvtimme och lägger man till ett blöjbyte på det blir det drygt två timmar åt gången man får sova. Det är få människor som mår bra under sådana sömnförhållanden. Att få möjlighet att dela på sömnen utan stressen av att den ena personen ska iväg och jobba tidigt på morgonen tror jag leder till mer välmående föräldrar, tryggare barn och mindre konflikter i relationen.

Sömnbrist är en stor riskfaktor för depression och 10-15% av alla kvinnor får en förlossningsdepression. Depression är en allvarlig sjukdom och jag ser den sjukdomsfrekvensen som ett stort jämställdhetsproblem. Ett av de bästa sätten att undvika en sådan depression är att få sova ordentligt och få bra stöd av omgivningen – något som en förlängd ledighet för partnern vid födseln onekligen hjälper till med.

10 dagar är en väldigt kort tid att få vara med i början av sitt barns liv. I Sverige är det ändå förhållandevis lång tid – i många länder är det väsentligt kortare än så. Det är svårt att hinna med att knyta an till barnet och att känna sig redo och att livet är under kontroll innan det är dags att börja jobba. Ju mer partnern hinner knyta an till barnet i början och ju mer det initiala ansvaret delas, desto jämställdare tror jag det framtida föräldraskapet blir.

Även om jag egentligen inte stöjder en obligatorisk ledighet för vare sig mammor eller pappor, ser jag stora poänger med att föräldraförsäkringen ska vara utformad på ett sådant sätt att två personer kan vara hemma under de första 1-2 månaderna. Och även om två fel sällan gör ett rätt så blir det i mitt tycke snarare bättre än sämre om vi gör pappaledighet obligatorisk den också i början i just det här fallet.

Annonser

Fött barn? Stanna hemma ett tag.

Att mammadirektivet med obligatorisk ledighet är galet tar inte bort det faktum att ett samhälle där mer än en pytteliten minoritet av kvinnorna är tillbaka i arbetslivet inom sex veckor har ett  jämställdhetsproblem. Det är jättejobbigt att föda barn och att inte erkänna det är att inte respektera kvinnors rätt till hälsa. Det är bara i storleksordningen 58% av alla graviditeter som är komplikationsfria. Tiden innan förlossningen är det bara 20% av kvinnorna som jobbar i Sverige och runt 40% är sjukskrivna. Ryggont, sömnproblem, värkar med mer räknas som normalt är inte grund för sjukskrivning under slutet av en graviditet, men det betyder inte att det är möjligt att jobba med de symptomen.

Det är vanligt och inget konstigt alls att förlora upp till en liter blod vid förlossningen, men det betyder inte att det är en behaglig upplevelse som man inte känner av ett tag efteråt. Runt 7% av de som föder vaginalt och 13% av de som föder med kejsarsnitt blöder mer än så. Runt 20% föder genom kejsarsnitt, varav ungefär hälften är akuta, och har alltså genomgått en stor operation. 85% av de som föder vaginalt får någon form av bristningar. 50-70% av alla kvinnor mår psykiskt dåligt veckorna efter en förlossning, med gråtattacker, ångest, oro, sömnproblem och liknande. 10-15% får en förlossningsdepression.

Det är alltså vanligare än inte att man inte mår något vidare efter en förlossning och att det tar tid att återhämta sig. Det är ingen feministisk dygd eller ett främjande av jämställdheten att vara tillbaka på jobbet innan läkningen fått ta sin tid, som jag sett flera debattörer antyda. Det går inte heller att innan förlossningen varit bestämma sig för att man ska må fysiskt bättre och komma i form snabbt. Det kanske man gör – men det är slumpen och inte en jämställd livsåskådning som avgör det.

Så även om EUs mammadirektiv förtjänar kritik för sin normativa effekt tror jag inte det spelar någon egentlig roll för hur länge kvinnor är hemma efter förlossningen i Sverige. Eftersom de närmsta månaderna efter en förlossning måste få vara en fredad zon för kvinnor kan läkningsperiodens längd inte få avgöra kvinnors möjlighet att få toppositioner i samhället. Resultatet av något sådant skulle bli vansinnigt – ska toppositioner endast vara öppna för kvinnor som genomgår okomplicerade vaginala förlossningar? Och hur ska man veta det i förväg?

Att göra frågan om huruvida kvinnor ska vara hemma ett tag efter förlossningen till en politisk fråga istället för en medicinsk tror jag därför är att göra feminismen en björntjänst. Kvinnor har nog med omöjliga krav att brottas med för att behöva ytterligare onåbara ribbor att nå upp till.

Att lagstifta om det goda moderskapet

Många har skrivit om EUs ”mammadirektiv” som röstats igenom i kvinnoutskottet. Det enda som i Sverige fått någon uppmärksamhet är det i vår kontext märkliga förslaget om obligatorisk mammaledighet i 6 veckor efter förlossningen. I ett land med ett generöst system för föräldraledighet och där rätten att vara ledig efter förlossningen ses som en självklarhet slår något sådant fel. Den normativa effekten är att ansvaret för barn är endast kvinnors uppgift – för kvinnor är det lag och för män är det valfritt.

Minimi-tid för mammaledighet och skydd mot uppsägningar under graviditeten och bebistiden är stora steg i rätt riktning för jämställdheten i EU. Att försöka minska skillnaden mellan en lagstadgat rättighet och en faktisk möjlighet att vara hemma under den period som följer närmast efter förlossningen är i sig inte dåligt. Jag har inte hittat något underlag för det, men min gissning är att det kommer skydda betydligt fler kvinnor mot att tvingas tillbaka i arbetslivet för tidigt än vad det kommer hindra kvinnor som skulle må bra av att arbeta från att arbeta.

Då är det tråkigt att förslaget istället för att sätta fokus på det som förslaget antagligen handlade om från början, att skydda kvinnor från att tvingas tillbaka till arbetslivet alltför tidigt och därigenom hamna utanför arbetsmarknaden mer långsiktigt, blir det en dörröppnare för allsköns uttalanden om biologi, stenålder och hur kvinnor ska vara som mödrar för att inte skada sina barn.

Jag skulle föredra ett system där det är arbetsgivarens ansvar att garantera att arbetssituationen under graviditeten och perioden efter förlossningen är säker för den anställda och om säkerheten inte kan garanteras ska det finnas sociala trygghetssystem och föräldra/havandeskapspening. Om kvinnan får komplikationer som kan kopplas till att hon började jobba för tidigt anser jag att arbetsgivaren ska vara skadeståndsskyldig och att det gärna ska råda omvänd bevisbörda – det är upp till arbetsgivaren att bevisa att komplikationerna inte är kopplade till arbetet.

Ett sådant system skulle i princip få samma effekt – näst intill inga kvinnor skulle återgå till arbetet inom sex veckor efter en förlossning. Men det skulle sätta fokus på rätt sak, nämligen kvinnans hälsa och säkerhet, och inte som det nuvarande förslaget lämna öppet för allsköns tolkningar kring att föreställningen kring den självuppoffrande modern ska vara lag.