Om ”cry it out” och avskiljande timeouter

År 2009 kom Folkhälsoinstitutet ut med uttalanden om timeouter. Det löd så här:

Begreppen “timeout” och “ignorering” förekommer i flera av de program för föräldrastöd som används i Sverige. Det har sitt ursprung i förhållningssätt som används i anglosaxiska länder. Begreppen har flera olika innebörder. En del är förenliga, och andra klart oförenliga med det sätt att se på barn som finns i Sverige.

– Timeout kan betyda att den vuxne tar hand om ett oroligt barn och går undan med barnet till en lugnare plats. Barnet lämnas således inte ensamt. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
– Timeout kan också betyda att barnet placeras ensamt i en särskild del av rummet (“skamvrå”) och i ett helt annat rum. Detta är ett helt oacceptabla sätt att behandla barn.
– Ignorering kan betyda att den vuxne inte svarar på tilltal från barnet när barnet upprepade gånger ber om något som är olämpligt, trots att föräldern förklarat att det inte går att tillmötesgå barnets önskemål. Det är en metod som kan vara lämplig om situationen kräver det.
– Ignorering kan också innebär att den vuxen låtsas som om barnet inte finns när barnet gjort något som den vuxne ogillar. Detta är ett helt oacceptabelt sätt att behandla barn.

Att placera barnet ensamt och att inte låtsas om dess reaktioner kallas oacceptabelt. Det är ovanligt hårda ord för att komma från en svensk myndighet. Utöver rent brottsliga handlingar vet jag inte om jag kan komma på något som fördöms så hårt.

Det finns en anledning till att metoder som går ut på att ignorera barns känslor och isolera dem från kontakt med vuxna fördöms som om det vore misshandel. Det är att det utifrån vad vi vet idag om barns utveckling inte är en lämplig metod. Barn är beroende av vuxna som bekräftar deras känslor för att utvecklas och må bra. Långvarig stress, upprepade traumatiska erfarenheter och föräldrar som inte svarar på barnets signaler i tidig ålder skadar anknytningen och leder till risker för väldigt många olika typer av psykiska sjukdomar i vuxen ålder. Skillnaden mellan det här och mycket annat som påstås om barn är att det här är något det finns stort vetenskapligt stöd för. Barn behöver föräldrar som svarar på deras signaler – det är inte ifrågasatt.

Det innebär att det troligen inte kommer gå att peka på välgjord forskning som berör metoder som går ut på att inte svara på barnets signaler. Sådana metoder bör betraktas som oetiska, eftersom allt vi vet idag tyder på att det skadar barnen på riktigt.

Men femminutersmetoden är väl inte en sådan metod? JO, det är den! Hela principen går ut på att barnet ska lämnas ensamt och inte tröstas eller bemötas. Läs gärna barnläkaren Lars H Gustafssons genomgång av varför femminutersmetoden är en oacceptabel form av timeout.

Barnakuten har också ett inlägg om femminutersmetoden. Även detta är skrivet av en barnläkare.

1177 kan man läsa om anknytning. Deras sömnråd för spädbarn är långt ifrån femminutersmetoden. Deras råd om samspel vid skrik och gråt är också tydliga.

Värt att notera är att mycket av det vi vet idag om barns utveckling inte var känt då gråtmetoder utvecklades – femminutersmetoden utvecklades till stor del på 70-talet. Barnaga förbjöds i Sverige 1979. Forskning om anknytningsteori blev stort långt senare. De flesta av de artiklar jag ser som försvarar gråtmetoder är skrivna i USA och Kanada. Där är barnaga fortfarande tillåtet inom visa ramar.

 

Annonser

1 thought on “Om ”cry it out” och avskiljande timeouter”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s