00-talets gråa dimma

00-talet är för mig täckt av en grå dimma. En ständig sorg över barnet som aldrig kom, behandlingarna, komplikationerna och livet som aldrig blev som det skulle.

Sen kom hon, min fantastiska första dotter. Den gråa, ständiga sorgen försvann och ersattes av en glödande röd ilska. En vilja att kämpa för förändring och en kraft som tog mig genom syskonbehandlingarna på ren vrede, nästan utan barnlöshetens sorg.

Sen kom min andra dotter. Lika fantastisk. Livet blev allt mer som det skulle. Ilskan falnade. Allt jag har kvar är minnet av förtvivlan och minnet av ilskan. Men till och med minnet börjar bli svagare.

Jag tror att jag kommer fortsätta att skriva om ofrivillig barnlöshet av och till. Det finns fortfarande ämnen att prata om som jag aldrig berört. Men ilskan är inte kvar och därigenom inte kraften.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s