Ekonomi och SFOG

Av någon orsak hade jag lyckats missa den här rapporten från SFOG.

Jag har inte läst hela än, men avsnittet kring ekonomi är intressant tycker jag. Även om det inte innehåller några nyheter så är det i någon form ett ställningstagande.

”Ekonomi
Svenska studier har visat att assisterad befruktning är samhällsekonomiskt lönsam, d.v.s. att kostnaden för ett barn som tillkommit genom assisterad befruktning är lägre än nyttan för samhället (2).

Trots restriktioner och begränsade resurser har antalet kliniker och antalet utförda behandlingar ökat sedan början av 1980-talet, både offentligt och privat finansierade. De senare utgör cirka hälften av behandlingarna. Samhällets kostnader för IVF har också ökat. Från 1994 till 2001 ökade andelen med nästan femtio procent av den totala sjukvårdskostnaden som spenderades på IVF i Sverige. Orsaker till kostnadsökningen var förutom det ökande antalet behandlingar, nya möjligheter att behandla manlig infertilitet (ICSI) och nya, dyrare läkemedel. I och med införandet av ettembryotransfer och sjunkande kostnader för flerbördsgraviditeter, ses dock ett trendbrott i kostnadsökningen (3-4).

Vid beräkning av den hälsoekonomiska kostnaden för ett IVF-barn använder man som regel en beräkning av alternativkostnaden, dvs.den samlade kostnaden för de resurser som använts oberoende av var i  samhället (eller inom sjukvården) de uppstått eller vem som bekostat dem. I alternativkostnaden ingår de
samlade resurserna för alla åtgärder inklusive läkemedel och alla kostnader för graviditet och förlossning.

Beroende på om beräkningen har ett samhälls- eller sjukvårdsperspektiv, ingår även resurser som använts utanför sjukvården såsom parets egna kostnader i samband med behandling och eventuell graviditet och förlossning och samhällets kostnader för sjukskrivning etc. Den samlade mängden resurser divideras med antalet barn (eller ”lyckade förlossningar”) för att få ett mått på kostnadseffektiviteten.

I ett internationellt perspektiv, har vi i Sverige en hög kostnadseffektivitet för IVF-behandling.  Sjukvårdskostnaden för ett barn tillkommet efter IVF är några år in på 2000-talet cirka 200 000 kronor. Av denna summa utgör endast drygt hälften av kostnaderna själva IVFbehandlingen. Resterande summa är alltså kostnader för läkemedel och för graviditet och förlossning, dvs. kostnader som betalas av landstingen oberoende av om behandlingen genomförts i offentlig eller privat regi. Landstingens restriktioner för behandling kan alltså endast påverka en mindre del av den totala sjukvårdskostnaden för IVF. Om ett par väljer att själva bekosta en behandling i privat regi och blir gravida, uppstår ändå kostnader för landstinget i form av läkemedel, mödrahälsovård, förlossning och BB-vård.

Till sjukvårdskostnaden för IVF-barnet tillkommer, om man ser alternativkostnaden ur ett samhällsperspektiv, också parets egna kostnader och andra samhällskostnader. I en utredning från 1999 beräknades familjens och samhällets kostnader fram till barnets 18-årsdag till c. 1,7 miljoner kronor (5). Investeringskostnaden i form av sjukvårdens kostnad för IVF behandlingen utgör alltså en mindre del av den totala samhällskostnaden, som sammantaget blir cirka 2 miljoner kronor. Denna totala samhällskostnad skall sedan ställas i relation till nyttan för samhället av en ny individ för att avgöra om nyttan med IVF är större än kostnaden för samhället, d.v.s. om IVF är samhällsekonomiskt lönsamt. Att sätta en siffra på värdet av ett liv kan av många anses som oetiskt, men är ändå det som görs i många sammanhang när beslut skall fattas om aktiviteter och investeringar i samhället. Som exempel kan nämnas vägverkets byggande av planfria korsningar eller införandet av screeningmetoder för cancer. Det värde på ett liv som då ofta ligger till grund för beräkningarna är mellan 16 och 18 miljoner kronor. Tillämpas ett sådant resonemang är även IVF samhällsekonomiskt lönsamt.”


Jag hade inte alls missat rapporten… Jag hade bara läst den med helt andra glasögon förra gången. Den innehåller en rad tveksamheter, som t.ex. följande:

”Personer med missbruk, begåvningshandikapp
eller tung psykiatrisk sjukdom bör inte
erbjudas fertilitetsbehandling. Data från epidemiologiska
studier visar en överrepresentation
av störningar hos barn till föräldrar med
psykiska sjukdomar och aktivt missbruk. På
samma sätt har studier visat samvariation mellan
socialt underprivilegierad situation för
familjen och ökad risk för ohälsa och psykiska
störningar hos barnet (7). Finns kännedom
eller misstanke om psykosociala problem
måste dessa utredas först, ofta tillsammans med
beteendevetare, innan man tar ställning till
utredning av infertiliteten.

Även vid allvarlig somatisk sjukdom hos
någon i paret bör man börja med en bedöm-
ning av sjukdomens prognos och betydelse för
föräldraskap, gärna i samråd med berörd
organspecialist.”

Det där är i princip olagligt och IVF-klinikerna har fått skäll i flera vändor för att de t.ex. hindrar par där mannen har cancer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s