Om att hålla med…

Jag snubblade förbi Familjeliv och såg en tråd där någon skrev att hon inte höll med mig i allt jag skrev, men att hon höll med om det mesta. Det fick mig att fundera på om jag håller med mig själv i allt jag skriver.

Det gör jag inte. Ibland skriver jag inlägg bara för att testa om en åsikt håller när jag skriver ned den. Ofta skriver jag om ämnen där jag är osäker på vad jag tycker, för att processen att skriva ska få mig att klara ut tankarna. Ibland, som i fallet med surrogatmödraskap, blir min åsikt svajig. Ibland undrar jag rent av ifall jag var en dogmatisk, omedkännande bitch som kunde ha en så hård åsikt.

Men det får tankarna och argumenten att bli tydligare och det gör att det oftast blir rätt när det verkligen gäller – när jag står med en politiker och behöver förklara mig snabbt och koncist.

När jag kom fram till det kom jag fram till en sak till. Jag måste berätta mer om vad jag gör, för jag har ju faktiskt glömt att berätta om de största framstegen och de viktigaste mötena.

Annonser

3 reaktioner på ”Om att hålla med…

  1. Det var lilla jag som skrev i den tråden (för att stilla din eventuella nyfikenhet) och det var faktiskt just surromödrar jag tänkte på för där håller jag inte med dig. Men du har helt rätt i att det är bra att vädra sina åsikter så att man kan få dem granskade inför sig själv. Ibland ändrar man sig och ibland inte.

    Hoppas det var okej att jag länkade till din blogg och ditt braiga brev.

    Jag har inte riktigt fattat vad du gör (läs hur det kommer sig att du träffar politiker och myndigheter) men det kanske framgår i bloggen utan att jag har hittat det.

  2. Hej

    Hastigt och inte jättevälformulerat svar: Jag tycker att surrogatmödraskap ska vara lagligt i Sverige och att vård och lagar förenklas så att tex biomamman slipper adoptera sitt barn som den FRIVILLIGA surromamman har fött och att man slipper åka utomlands vilket många gör idag om de har pengar. Skulle gärna se att FK ersätter kostnader för surromamman (inkomstbortfall mm). Surromödraskap som det fungerar idag är en klassfråga vilket jag tycker är fel.

    Jag tror även att behovet är underskattat eftersom det långt ifrån är bara de utan livmoder och homosexuella män som behöver surromamma. Det kan tex vara den grupp jag själv tillhör: de immunologiskt infertila. Tyvärr är denna diagnos inte riktigt erkänd i Sverige ännu men I USA, Tyskland och England är den det sedan länge. Där behandlas patienter med mediciner som inte har immunologisk infertilitet som indikationsområde (dvs medicinerna finns här men används till annat).

    Immunologiskt infertilitet leder till att proppar bildas i moderkaka/navelsträng. Kan i bästa fall botas med Innohep/Fragmin och kortison och andra preparat men långt i från alla har min tur och lyckas få barn även om de behandlas. De som inte lyckas har bara en chans till biologiskt barn och det är just surro. Att hänvisa till adoption är inte hållbart då många inte får adoptera, tex jag själv då min man är över 45. Folk tycks tro i gemen i debatten att det är så enkelt att adoptera men många immunologiskt infertila jag känner har inte den utvägen. Dörren är stäng. Oj nu spårade jag visst in på ett sidospår som inte frågan gällde. Bäst att sluta 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s