Barnen som dör i onödan

När jag var gravid i vecka 16 började jag känna värkar. Det var på midsommarafton och jag försökte lugna paniken och intala mig att det var inbillning, men det var nära nog omöjligt. Jag minns att jag kände mig generad inför mina kompisar, som alla sa att det inte var någon fara. Dagen efter åkte jag till akuten och skickades hem med lite lugnande ord. Jag tjatade på min barnmorska på Mamma Mia om att något var fel, men hon verkade mest ointresserad.

En fredagsmorgon två veckor senare vaknade jag med panik. Jag visste att något var käpprätt åt helvete. Jag fick komma in till läkare ett par timmar senare  och hon inledde med att förklara att ”Här ser jag att det du känner stämmer.” Min livmodertapp var förkortad och då föder en fjärdedel eller så för tidigt. Jag var i vecka 18, så det hade blivit ett missfall. Ett missfall på ett väldigt efterlängtat, sparkande barn som blivit till efter 9:e embryoåterförandet efter IVF.

På kvällen åkte jag in till akuten igen. Då skrev de ut antibiotika för säkerhets skull. Ett urinprov hade tagits på specialmödravården tidigare den dagen, men de vågade inte vänta på det.

Utan den antibiotikan hade min dotter kanske inte funnits idag. Värkarna lugnade sig och livmodertappen återhämtade sig lite. Några dagar senare fick jag veta att det var fel antibiotika, men det hade i alla fall hjälpt lite grand och det kan ha varit skillnaden.

Efter det följde veckor av ett helvete som få kan förstå. Värkarna kom ibland var fjärde minut och jag kunde i stort sett knappt ens hämta mat ur kylen åt mig själv. Jag höll andan och väntade på 22 fulla veckor – då vi skulle få komma till förlossningen, då de skulle försöka stoppa förloppet om det började gå riktigt åt skogen. Innan vecka 22 gör man ingenting.

Sedan fortsatte det i princip så graviditeten ut. Värkar som kom och gick och bitvis regelbundet. Speciellt på natten. Det var därför jag var sjukskriven – foglossningen och kryckorna var det mindre problemet.

En tredjedel av alla för tidiga födslar och sena missfall orsakas av urinvägsinfektioner. Hade jag haft en observantare läkare på akuten, hade min barnmorska brytt sig, hade någon i kedjan gjort en urinodling hade det nog aldrig gått så långt som det gjorde. Jag hade antagligen fått ha en normal graviditet. Och hade mödravården varit bättre på att reagera på urinvägsinfektioner skulle alltså inte en tredjedel av de sena missfallen och för tidiga förlossningarna behöva ske.

Urinvägsinfektioner är inte det enda där antibiotika kan göra hela skillnaden. GBS är en bakterie man också kan upptäcka i urinen. Om man inte behandlar med antibiotika kan det leda till svår sjukdom hos nyfödda barn. I värsta fall dör de. Skulle mödravården göra en urinodling för att upptäcka GBS skulle några barn varje år räddas till livet. Jag har inte sett något argument för att inte göra det – det verkar mest handla om att ingen fått tummen ur.

Så svensk mödravård kanske är bland de bästa i världen – men det är en lång, lång bit kvar tills jag är nöjd.

Annonser

1 thought on “Barnen som dör i onödan”

  1. Jag blir väldigt illa berörd av det du berättar och tycker väldigt synd om dig som fick genomgå något sådant. Tar man inte regelbundna urinprov på mödrarvården i Sverige? Här, i det landet där jag bor, tar man urinprov vid varje besök, dock vet jag inte om man gör odling på rutin eller bara vid misstanke om infektion, jag ska fråga min läkare vid nästa besök.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s