Att fastna i en kris

En av de vanligaste frågorna kring ofrivilligt barnlösa rör varför de mår så dåligt. Att det är jobbigt att inte få barn förstår de flesta, men inte varför ofrivilligt barnlösa som grupp mår ungefär lika dåligt psykiskt som patienter med dödlig cancer. Dessutom att de mår så dåligt i år efter år.

Svaret på frågan om varför ligger enligt bland annat Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap, i hur människor hanterar kriser. Normalt sett sker krisbearbetning ungefär enligt samma mönster, exempelvis när en närstående dör.

Först kommer en chockfas. Den kan vara några minuter till några dygn. Då är man ofta väldigt känslomässigt frånkopplad, stum och förstår inte det som hänt. I fallet med barnlöshet inträffar chockfaserna exempelvis i samband med att behandlingar misslyckas, negativa läkarbesked och missfall.

Reaktionsfasen kommer efter chockfasen. Då längtar man ofta starkt efter att det som skett inte skulle skett eller förnekar det. Man är ofta fortfarande rätt förvirrad inför händelsen och har svårt att agera rationellt, då man fortfarande inte fullt ut accepterar det inträffade. Man kan ha svårt att acceptera att ett graviditetstest verkligen var negativt och hoppas intensivt att testet visar fel och kommer visa positivt imorgon eller att läkaren har fel om att det var ett missfall, eftersom man läst om sådana fall i tidningen.

Bearbetningsfasen kommer efter reaktionsfasen och handlar om att bearbeta sorgen och förstå det som inträffat. Saker som påminner om det man upplevt kan göra en intensivt ledsen, exempelvis en vän som väntar barn.

Slutligen kommer en nyorienteringsfas, där man väl börjar kunna lämna krisen bakom sig och hitta nya mål och ny mening i livet. Exempelvis när ett par fått barn eller bestämt sig för att adoptera istället för att ägna sig åt behandlingar.

Problemet för ofrivilligt barnlösa är att de ofta aldrig får ett avslut och därför har svårt att komma till bearbetnings- och nyorienteringsfasen. Det är väldigt få som får ett definitivt svar på varför det inte fungerar, utan oftast handlar det om sannolikheter som är mer eller mindre höga. För de flesta kan alltså det de önskar mest av allt inträffa idag, om 10 år eller aldrig. För att komma vidare till bearbetningsfasen krävs det att man vet vad man ska bearbeta. Är det ett barn som aldrig kommer att bli eller ett barn som bara inte kommer just nu? Man vet inte vad man ska sörja.

Följden blir att många fastnar mellan chock- och reaktionsfas. Varje misslyckat försök innebär en ny kris, med en ny chockfas. Den krisen läggs på alla de gamla kriserna och utan ett slutligt besked kan man inte komma vidare. Så även om den initiala krisen när man exempelvis förlorar en närstående eller upplever en trafikolycka kan vara akutare och smärtsammare när det upplevs blir ofta barnlöshetskrisen längre. Ju längre en kris pågår desto allvarligare konsekvenser får den för människors liv och ofrivillig barnlöshet varar ofta under flera år, vilket gör att ofrivilligt barnlösa överlag får väldigt låg livskvalitet och har en mycket hög risk för psykiska sjukdomar.

Det saknas i stort sett en röst för ofrivilligt barnlösa och organisationer som RFSU, som verkligen borde föra ofrivilligt barnlösas talan, driver inte frågan. Jag tror det är tydligt kopplat till hur barnlöshetskrisen ofta ser ut. Personer i en pågående kris har svårt att få resurser över till att engagera sig ideellt. Eftersom skuldkänslor och svårigheter att agera rationellt är en naturlig del av kriser pratar få ofrivilligt barnlösa om sin situation, trots att ofrivillig barnlöshet beräknas röra cirka 10%. För de som berörs blir det därför något som gör för ont och är för svårt. De som inte själva berörs förstår inte och tycker att frågan är skrämmande.

Annonser

6 thoughts on “Att fastna i en kris”

  1. Hej så bra du skriver, jag känner igen mig i många delar, har både förblivit barnlös och förlorat min älskade i dödsfall, jag har dock haft turen att få ett underbart bonus barnbarn. Angående de olika faserna så tror jag att man till viss del ocillerar fram och tillbaka genom faserna.
    Jag har t.ex. ytterst fragmentariska minnen från de första 6 månaderna efter min älskades död, ändå lyckades jag på nått vis ordna med alla formaliteter. Nu nästan 2 år senare pendlar jag mest mellan reaktionsfas och bearbetningsfasen med kortare turer in i nyorienteringsfasen. Det behövs inte så mycket grus på vägen för att man skall ramla tillbaka till tidigare faser.

  2. Det här är också varför det är svårt att jämföra ”vanliga” ofrivilligt barnlösa med personer som plötsligt blivit infertila genom t.ex. en sjukdom. Vid plötslig och tydlig infertilitet (t.ex. efter en hysterektomi) är vägen till bearbetningsfasen rakare. Det är kanske också anledningen till att jag har en lite annan syn än du på vilka behandlingsmöjligheter som bör erbjudas 🙂

    Jag säger inte att det är lättare i endera fallet. T.ex. får en kvinna som har haft gynekologisk cancer ofta brottas med hjärnspöken och rädsla för återfall under mycket lång tid. Sjukvårdens slappa inställning till problemet med infertilitet efter en sjukdom är inte direkt någon hjälp heller. ”De flesta kan leva ett helt normalt liv efter en sådan här behandling. Ja, infertilitet är tyvärr en bieffekt av behandlingen.” Ungefär så sa min onkolog. Jag fick inte riktigt ihop ekvationen ”normalt liv” = ”infertilitet”… (Att man dessutom inte kan leva ett helt normalt liv i övrigt är en fråga som jag förmodligen borde blogga om själv vid något tillfälle.)

  3. Jag tror att det är väldigt sant att vägen till bearbetningsfasen för just fertilitetsdelen är rakare för de som plötsligt, abrupt och definitivt blivit infertila. Däremot tror jag att det här med kris på kris ofta gäller då med.

    Jag tror situationen efter cancer liknar krisen vid barnlöshet när det inte finns ett definitivt besked och att det är därför det finns likheter i hur de grupperna mår psykiskt. Det är ofta svårt att sätta en gräns för när krisen efter cancer är över, framförallt innan friskförklaringen många år efter behandlingen. Då hamnar man i den besvärliga formen av kris som drar ut i åratal och är svår att komma förbi.

    Sen anser jag att adoptivföräldrar lever ”normala liv”. Surrogatmödraskap är som sagt redan möjligt, framförallt för kvinnor som inte vill/kan använda egna ägg, och jag anser att sjukvården aldrig bör ha krav på sig att erbjuda det som behandling i och med komplexiteten i att få fram surrogatmödrar.

    Men jag håller helt med om att sjukvården borde ta infertilitet på större allvar. En av de viktigaste delarna som sjukvården borde fokusera på är att hjälpa människor till avslut, med behandlingar när det går och med korrekt information i tid och terapi när det inte går. Att få korrekt information på vägen, så bra behandlingar som möjligt och att verkligen ha val i frågor som betyder något gör det lättare att komma till ett bra avslut. Det är betydligt svårare att få ett avslut om barnlösheten beror på att man fick diagnosen onödigt sent eller att det användes behandlingsmetoder med större konsekvenser än nödvändigt.

    I ditt fall låter det dessutom som att de inte förklarade biten med att frysa ägg ordentligt och inte gav dig ett val. Oavsett om det är livmodertransplantationer eller surrogatmödraskap man vill hoppas på i framtiden vill många människor få ha gjort sitt eget val. I majoriteten av fallen tror jag att valet ändå skulle bli att inte frysa, eftersom ägg och äggstocksvävnad i princip inte går att använda och att få ut mogna ägg som går att befrukta för att frysa embryon kräver många månaders process och höga hormondoser som får tumören att växa. (Östrogen är no-no vid majoriteten av gynekologisk cancer om jag fattat rätt och östrogennivåerna måste upp skyhögt för att få ut tillräckligt mogna ägg.) Så även om resultatet oftast skulle bli det samma – jag tror få skulle välja att riskera sina liv för att ta en miniliten chansning på biobarn – är det en stor skillnad på hur man får avslut om man själv valt eller inte.

  4. @Anders, tack! Jag tror du har rätt i att man alltid växlar fram och tillbaka mellan olika faser, men att man i extra hög utsträckning gör det när man har andra kriser i bagaget. Som du berättat har du också ett liv kantat av många kriser och det tror jag påverkar förloppet vid en så dramatisk kris som när ens livskamrat dör och gör det tyngre. Hoppas du snart får mer och mer stabil tid i nyorienteringsfasen och kommer vidare!

    @Sara, tack! Kommentarer som din gör det betydligt roligare att fortsätta! 😀 Stort lycka till med framtida behandlingar och jag hoppas att nya medicineringen mot missfall ska göra susen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s