Surrogatmödraskap är inte svaret på frågan.

Edit: Det här är ett 4 år gammalt inlägg och jag är idag inte helt nöjd med formuleringarna. Mycket är funderingar kring det förvånandsvärt låga antalet heteropar som använder surrogatmödraskap och det blev väl lite väl spekulativt. Det är sant att heterosexuella par oerhört sällan väljer surrogatmödraskap, men jag vet inte med någon säkerhet vad orsaken till det är utöver just delen med att avsaknad av livmoder är en ovanlig orsak till infertilitet för kvinnor utan barn. Dessutom hade jag gjort en grov missränkning på hur många samkönade par som använder fertilitetsbehandlingar i svensk regi. Huvudpoängen, att jag inte tror att det skulle bli mer än några enstaka barn via altruistiskt surrogatmödraskap och att de barnen skulle riskera att födas till ett orimligt högt pris, står jag fast vid.

Med jämna mellanrum dyker debatten om surrogatmödraskap upp i Sverige, senast startad genom en artikel av Moderatmännen i Svenska dagbladet på mors dag. Jag har svårt att se att obetalt surrogatmödraskap någonsin skulle kunna bli en väg att få barn i Sverige, även om man bortser ifrån huruvida det är lämpligt.

Det är redan lagligt att få barn genom surrogatmödraskap i Sverige, men det är förbjudet för sjukvården i Sverige att hjälpa till med proceduren. Teoretiskt går det till ungefär så här:

Låt säga att Lisa och Anders önskar barn, men Lisa saknar livmoder efter att ha haft livmodercancer. Lisas syster Linda vill ställa upp som surrogatmor. Lisa, Anders och Linda åker till Cypern och pratar med en fertilitetsklinik och lägger upp den medicinska behandlingsplanen. Behandlingen påbörjas och när det börjar närma sig åker de tre tillbaka till Cypern, där ägg tas ut från Lisa och befruktas med Anders spermier. De befruktade embryona placeras sedan in i Linda.

När barnet föds avsäger sig Linda föräldraskapet. Eftersom Anders är pappa till barnet blir han ensam vårdnadshavare. Lisa och Anders ansöker sedan om en närståendeadoption och efter att den beviljas är de båda barnets föräldrar.

Rent praktiskt kommer det vara olika svårt beroende på var i Sverige man bor, men det är möjligt överallt om man är tillräckligt envis. Däremot görs det inte och av vad jag kunnat hitta rör det sig om några enstaka fall i Sverige. Om man ska lyssna på Moderatmännen så är det lite oklart varför, men oklart rättsläge tror jag är det som de skulle ange som huvudargument.

Desperata infertila par brukar fullständigt strunta i osäkra rättslägen, utan göra det som går och det som fungerar. Äggdonation var absolut ingen ovanlighet innan det legaliserades och man behöver inte titta länge på Familjelivs forum för att inse att äggdonationer utomlands för kvinnor över 40 och ensamstående inte är en ovanlighet.

Att surrogatmödraskap är ovanligt tror jag beror på en väldigt enkel sak. Surrogatmödrar vill ha betalt. Det är jättejobbigt att bära och föda barn, så andelen snälla systrar och idealister är så låg att den är i stort sett obefintlig. Efter ett eventuellt beslut om att svensk sjukvård ska assistera surrogatmödrskap skulle det bli ett bisarrt jobb för sjukvården att avgöra vilka par som ska bli de lyckliga vinnarna av de barn som faktiskt skulle bli. 3-4 frivilliga surrogatmödrar och 700 köande par är inte ett orimligt scenario.

Det är dessutom direkt olämpligt att genomföra surrogatmödraskap genom att en snäll syster eller vän bär mottagarens barn. På samma sätt som vid äggdonation blir de emotionella banden för starka och kommer orsaka problem oftare än vad som blir acceptabelt. Därför skulle ett system motsvarande korsdonation vid äggdonationer behöva genomföras. Ett exempel på hur surrogatmödraskap skulle kunna fungera om det genomfördes på svenska sjukhus:

Anders, Lisa och Linda kontaktar sjukvården och utreds. Linda kommer bära ett barn åt ett för henne okänt par. För att säkerställa att Linda genomför sin del av överenskommelsen och inte bara låtsas för att hjälpa Lisa och Anders kommer Lisa och Anders få vänta tills Linda ar fullföljt graviditeten.

Problemet är att det inte är rimligt att tro att det kommer att röra sig om mer än enstaka fall i landet per år och  sannolikheten är hög att ingen villig surrogatmamma kommer finnas tillgänglig i Lisas och Anders landsting de närmsta åren. För att lösa detta skulle samverkansavtal behöva existera mellan landstingen och ett nationellt register finnas.

Några månader efter att Linda fött barnet dyker en lämplig surrogatmor upp i ett annat landsting. Den medicinska processen inleds och efter ytterligare två månader planteras Lisa och Anders embryo in i surrogatmamman, som blir gravid på första försöket. Processen har varit snabb för Lisa och Anders och två och ett halvt år efter att den inleddes får de sitt barn.

Vidare påstås det att det här är en fråga som skulle röra ofrivilligt barnlösa kvinnor. Det är väldigt få heteropar som överväger surrogatmödraskap som alternativ. I USA, där surrogatmödraskap är tillåtet i flera delstater, föds cirka 55 000 barn varje år efter provrörsbefruktningar. Mindre än en procent av dessa blir till genom surrogatmödraskap, det vill säga 550 barn om året på en population på 309 miljoner människor. Det ska jämföras med 60 000 inhemska och 15 000 internationella adoptioner till USA varje år.

Det fåtal svenska heterosexuella par som genomför en sådan process i Sverige är enligt vad jag har läst framförallt par som inte fått genomföra en adoption av medicinska eller åldersrelaterade skäl, vilket gör att de sannolikt inte skulle få genomföra en sådan process i Sverige även om lagen ändras. I USA har kvinnor med svåra sjukdomstillstånd eller som är såpass gamla att deras egna ägg inte längre fungerar möjlighet att genomgå olika fertilitetsbehandlingar i många delstater. Surrogatmödrar i USA får i princip alltid betalt, runt 30 000 dollar.

En del av orsaken till heterosexuella par såpass sällan använder surrogatmödraskap är att graviditeter oftast är mycket psykologiskt påfrestande för ofrivilligt barnlösa kvinnor och att behöva relatera till andras graviditeter är en svår del av deras kris. En snabb sökning på Familjeliv ger en uppsjö av trådar om irrationellt hat, gråtattacker och andra reaktioner mot gravida vänner eller rent av fullständiga främlingar. Det blir då väldigt onaturligt att tänka sig att en annan kvinna skulle uppnå den efterlängtade graviditeten och bära det barn man själv aldrig lyckas bli gravid med.

Ett annat perspektiv är att barnlängtande par sällan vill utsätta någon annan för ett trauma och eftersom att lämna från sig ett barn skulle vara ett trauma för en själv vill man inte utsätta någon annan för det. Till det kommer ett stort antal skäl som gör att adoption blir ett betydligt attraktivare val.

Så oavsett om man anser att surrogatmödraskap ska vara tillåtet om man inte betalar surrogatmodern tycker jag att man ska vara ärlig i debatten. Det kommer framförallt handla om homosexuella män som vill få barn genom surrogatmödraskap och rent praktiskt kommer det röra sig om såpass få frivilliga surrogatmödrar att det kommer bli en extremt orättvis och absurd process inom sjukvården.

Min personliga åsikt är att risken för att surrogatmödrarna skulle må dåligt av processen är för hög för att den ska vara acceptabel. Kostnaden för samhället för att införa ett sjukvårdssystem som assisterar vid surrogatmödraskap skulle vara hög och ett väldigt litet antal individer skulle bli hjälpta av ett sådant system. De pengarna går att använda mycket bättre, exempelvis genom att satsa på existerande metoder för att hjälpa ofrivilligt barnlösa, minska fördomarna mot homosexuella i adoptivbarnens ursprungsländer och ett system för inhemska adoptioner av barn som verkligen behöver en kärleksfull familj. Mer välfungerande adoptionsverksamhet där adoptioner framförallt skulle vara vägen för de som verkligen vill adoptera och de som saknar biologiska möjligheter att föda barn skulle hjälpa fler homosexuella och ensamstående män att få en familj.

Annonser

8 thoughts on “Surrogatmödraskap är inte svaret på frågan.”

  1. Jag känner flera unga kvinnor som har haft gynekologisk cancer som plockade ut ägg och frös in dem innan livmoder + äggstockar opererades bort, trots risken att cancern hinner sprida sig under tiden (läkarna rekommenderar ju att behandling mot cancer sätts in så fort som möjligt). Om jag hade trott att det fanns nån som helst chans att äggen kommer till användning skulle jag ha gjort detsamma. Nu hann jag knappt reagera och läsa på mer än att lagen inte tillåter surrogatmammor i Sverige innan strålbehandlingarna påbörjades (vilket ganska effektivt pajar äggstockarna), och då blev det inget av den saken.

    Även adoption kostar mycket pengar och för en cancerdrabbad är processen dubbelt så svår eftersom de flesta länder inte godkänner någon som har haft cancer som adoptivförälder.

    Den emotionella aspekten är också annorlunda för oss som aldrig hann försöka bli gravida innan det blev omöjligt. Jag längtar inte efter att bli gravid, men jag hade gärna sett mina och Olas barn. För mig är inte adoption samma sak, oavsett vad folk säger.

    Att väldigt få skulle få nytta av lagen är inte någon bra anledning att vara emot lagen.

    1. Först vill jag säga att jag tycker att det är fruktansvärt och sorgligt att du har haft cancer med de konsekvenserna. Det var inte något jag visste innan och jag förstår att det måste vara en väldigt tung upplevelse.

      Generellt sett kan sägas att det inte bara är ursprungsländerna som stoppar adoptioner, finns en återfallsrisk stoppas en adoption även under hemutredningen. Samma typer av prövning skulle antagligen göras vid surrogatmödraskap i Sverige.

      Adoption är inte samma sak som biobarn. Men det jag försökte skriva är att du troligen inte skulle fått barn via surrogatmödraskap, även om du hade haft egna ägg, ingen återfallsrisk och det hade varit tillåtet på sjukhus i Sverige. Surrogatmödraskap med betalning debatteras inte och utan betalning är chansen att få hjälp väldigt liten. Det jag menar är alltså att det skulle hjälpa väldigt få, till ett mycket högt pris och vara våldsamt orättvist – inte bara att det skulle hjälpa väldigt få.

      Sen har jag full förståelse för de som väljer att göra processer med surrogatmödraskap utomlands. Barnlöshet kan innebära en väldigt djup förtvivlan och jag hoppas du hittar en väg förbi det och till ett liv och en familjeform du trivs med.

      1. Tack 🙂 Jag hade livmoderhalscancer och behandlades med strålning och sedan operation där livmoder och äggstockar togs bort. Det är c:a 3 år sedan nu. Behandlingen gick bra och läkarna ser ingen återfallsrisk. Om inget ändras ska jag gå på kontroller i två år till, sen är jag helt ”fri”.

        Jag känner till andra som har haft samma diagnos, behandling och resultat och har fått hemutredningen för adoption godkänd. Adoption är alltså inte omöjligt för en cancerdrabbad och då borde det inte vara omöjligt att få en surrogatmamma om samma kriterier skulle tillämpas. Nu vet jag inte vad som debatteras, men ett totalförbud som idag är sämre än ett litet steg i rätt riktning. Jag anser att det redan nu är orättvist att de medicinska möjligheter som finns inte får utnyttjas alls inom landet.

      2. Skönt att höra att du har en så bra prognos!

        Vi har nog lite olika syn på bästa vägen att gå. Jag tror att åren där man står i kö och hoppas på att få hjälp även om det är osannolikt bara för att till sist nekas på grund av ålder kommer vara inhumana och grymma. Det är det jag tror kommer hända för de flesta och att det kommer leda till att många stannar i krisreaktioner i flera år längre än vad de skulle gjort utan en sådan lagstiftning.

        Jag tror att den bästa vägen för kvinnor utan möjlighet att bli gravida ligger i kirurgiska metoder och transplantationer av livmödrar, vilket är en teknik som jag tror är betydligt mer möjlig att uppnå och dessutom ligger relativt nära i tiden. Min övertygelse är därför att det för kvinnor utan fungerande livmoder är viktigare att motarbeta de personer som vill stoppa livmodertransplantationer än vad det är viktigt att göra det möjligt att få surrogatmödrar befruktade på svenska sjukhus (http://www.dn.se/debatt/transplanterad-livmoder-ett-steg-mot-fullt-konsbyte-1.960302). Jag tror att den absoluta majoriteten av kvinnor utan egen livmoder skulle föredra att själva bära sitt barn framför det man skulle riskera att göra mot en surrogatmamma och rent krasst finns det en påse pengar som inte är större än vad den är. Att genomföra surrogatmödraskap innebär något som är etiskt tveksamt, juridiskt komplicerat och jättedyrt för samhället för några få barn om året. Samma personer och många fler kan få hjälp andra vägar för samma summa pengar.

        När det gäller önskan om genetisk koppling till barnet är det något som är individuellt, men jag har sett det förändras hos många. I början av krisen kring ofrivillig barnlöshet är önskan om en genetisk koppling till barnet ofta väldigt stark för de flesta jag mött. Ju längre tiden går och det i slutänden handlar om hur ens vardag ska se ut – om man ska hämta barn på dagis eller leva barnlös – tror jag ofta önskan om att vara genetiskt kopplad till barnet minskar och själva biten med att vara förälder blir mer central. Min vardag om fem år påverkas faktiskt inte så mycket om barnet har min dna eller inte, men min vardag påverkas enormt av om det finns ett barn där eller inte.

        Även om adoption och biobarn inte är samma sak så innebär ett liv som adoptivförälder att man blir förälder och kommer leva ett liv med barn. Cancerpatienter som varit friska i flera år och som har god prognos har ofta möjlighet att adoptera idag, vilket dessutom innebär att människor som skulle kunna bli lyckliga som adoptivföräldrar missar den chansen för att de spenderat tiden med något som inte kunde hända. Och att hjälpa människor med dålig prognos och hög återfallsrisk, alternativt personer som är långt över åldern där kvinnor kan bli gravida på naturlig väg, med surrogatmödraskap ser jag som väldigt etiskt tveksamt.

        Om du inte redan står i kön vill jag starkt rekommendera dig att ställa dig i adoptionskön hos BFA, FFIA och AC. Oavsett om du vill och kan adoptera eller inte i framtiden är det skönt att ha ett val utan att stoppas av just kombinationen av kötider och åldersregler. Vilka organisationer som har vilka länder ändras snabbt och det är därför bra att helgardera med att köa i alla de tre stora organisationerna.

        Jag har av olika skäl haft anledning att lära mig väldigt mycket om olika lösningar för att få barn. Om någon av den kunskapen kan hjälpa dig någon dag är det bara att säga till.

  2. Det ena behöver inte utesluta det andra 🙂 Varför inte tillåta så många metoder som möjligt?

    Livmodertransplantation är också beroende av att man hittar en lämplig donator. Resultatet är inte garanterat och det är inte bara att koppla in den och köra på. Men självklart ska den möjligheten också tas tillvara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s