Man kan ju alltid adoptera…

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”Varför göra nya barn när det finns så många barn i världen som behöver föräldrar?”.

Tanken är god, men det är inte så verkligheten ser ut. Det finns fler personer som vill adoptera än vad det finns barn tillgängliga för adoption. Kötiderna för adoption är långa och kraven är hårda, vilket är en väldigt bra utveckling. I Sverige föds cirka 3000 barn om året efter provrörsbefruktningar och 800 får sina föräldrar genom adoption.

Enligt Haagkonventionen ska barnets bästa stå i centrum vid internationella adoptioner och enligt den är barnets bästa att växa upp i en familj. I första hand ska det vara den biologiska familjen, i andra hand nära släktingar, i tredje hand en inhemsk adoptivfamilj och i fjärde hand internationell adoption. Alla andra alternativ än barnhem betraktas alltså som bättre än internationella adoptioner.

Bara för att ett barn saknar föräldrar kan det inte vara tillgängligt för internationella adoptioner hur som helst. Ofta är det inte enkelt att fastställa att barnet är föräldralöst, man måste försöka spåra föräldrarna och göra en utredning om de eller någon annan nära släkting finns i livet och har möjligheter att ta hand om barnet. En sådan utredning kräver en hel del resurser och därför är det svårt med internationella adoptioner i krisdrabbade områden. Alternativet är dock sämre – barn som adopteras bort trots att föräldrarna finns i livet och både vill och kan ta hand om barnet är helt oacceptabelt.

Ju bättre det går för ett land desto färre adoptioner sker. Adoption är en sista utväg, något som sker när det redan gått väldigt fel. Familjeplanering, säkra aborter, socialförsäkringar och stöd till familjer i kris kan i stort sett ta bort behovet av adoptioner.

För att ett land ska adoptera bort barn internationellt ska det alltså vara ett land som både har en motsvarighet till våra socialsekreterare och som har fler föräldralösa barn än vad det finns familjer för inom landet. För att de här två punkterna ska uppfyllas samtidigt krävs i princip en familjeplaneringspolitik som vi i Sverige ser som oacceptabel. Jämför man listan över länder där abort är förbjudet hos Women on Waves (organisation som hjälper kvinnor med aborter där det är illegalt) och Adoptionscentrums lista över länder de är auktoriserade för så är det ett nära nog totalt överlapp. Många länder från Adoptionscentrum återfinns på listan över länder där abort inte ens är tillåtet för att skydda kvinnans hälsa.

De länder som inte har ett totalförbud mot aborter, men som ändå har internationella adoptioner är i princip Kina och östeuropa. Kina har en unik familjeplaneringspolitik, där regler för att begränsa familjers storlek till ett barn blandas med ett socialt och kulturellt tryck att vilja få en son. De barn som adopteras från östeuropeiska länder till Sverige är i hög utsträckning lite äldre barn med olika former funktionsnedsättningar eller andra komplikationer. Även om människor kan bli fantastiska föräldrar behöver de inte ha självförtroendet som krävs för att adoptera en femåring med alkoholskador.

Adoption kan vara en fantastisk lösning för enskilda barn och resultera i underbara, varma och kärleksfulla familjer. Det gör dock inte adoption till en långsiktig och strukturellt lämplig ersättning för medicinska behandlingar för ofrivilligt barnlösa.

Annonser

2 thoughts on “Man kan ju alltid adoptera…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s