Att tvångstestas för HIV

För ett par år sedan höll en av mina IVF-behandlingar på att avbrytas. Jag hade börjat med medicineringen och allt verkade gå bra, ända tills kliniken upptäckte att giltighetsdatumet på mitt HIV-test hade gått ut och att jag inte fick fortsätta utan ett nytt test. Jag fick ta ledigt halva dagen för att ta mig till ett sjukhus som kunde akutanalysera testet och till slut fick vi fortsätta.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag tvingats ta HIV-tester på grund av att jag är ofrivilligt barnlös. När jag räknar på det kommer jag på minst fyra tillfällen, men givet alla blodprov jag tagit kan det säkert vara fler. Det finns ingen sans i det – jag tillhör ingen riskgrupp och sannolikheten att jag skulle få sjukdomen inom det år eller så testet var giltigt måste vara i princip så nära noll man kan komma. Ändå ska testen tas gång på gång. Vissa kliniker är pragmatiska och håller sig till vart tredje år och ställer bara kravet när ägg tas ut för att frysas. Andra vill ta om testet varje år (eller om det nu är ännu oftare) och följer Socialstyrelsens riktlinjer om att giltiga test ska finnas även vid frysförsök.

Även om man vet att man inte är smittad väcker ett test tankar. Vissa blir irrationellt stressade – även om de är säkra på att de inte har HIV. Andra upplever det som ett ifrågasättande av relationen. Det är inte något man borde utsätta personer för bara för att man kan tvinga fram det och ett enda test vid barnlöshetsutredningen borde räcka utmärkt för alla rimliga syften.

Egentligen är det inte något som stör mig särskilt mycket, då det finns andra frågor som är viktigare. Men det säger samtidigt rätt mycket om hur ofrivilligt barnlösa behandlas – jag känner inte till någon annan grupp som tvingas till regelbundna HIV-test utan annan orsak än att man kan tvinga fram det.

Och vad ska en bröstpump vara bra för?

Bröstmjölk är inte magisk, den innehåller inga mirakelämnen som gör den livsnödvändig och omöjlig att ersätta på syntetisk väg. Tvärt om är det fullt möjligt att det bästa är att kombinera bröstmjölksersättning och bröstmjölk, eftersom många av de miljögifter vi får i oss är fettlösliga och utsöndras via mjölken. Idag är det framförallt bromerade flamskyddsmedel som finns i bröstmjölken.

Det som bröstmjölk innehåller som är svårt att kopiera är antikroppar och vita blodkroppar, men det är saker som inte passerar hur som helst genom magen till barnets blod. Skulle det passera ut i blodet skulle vi exempelvis bli allergiska mot allt som kor inte tål om vi äter nötkött.

Det stämmer också bra med vilka fördelar bröstmjölk ger. Den stora fördelen med bröstmjölk i Sverige är framförallt lite färre infektioner i övre luftvägarna, det vill säga färre förkylningar. I övrigt är skillnaderna extremt små om de ens finns. Tar man två barn, ett uppfött på ersättning och ett på bröstmjölk, är det helt omöjligt att avgöra vilket barn som fått vad.

Börjar man dessutom hantera bröstmjölken och tappa upp den på flaska, frysa den och så kan man inte utan vidare förutsätta att det fortfarande finns lite fördelar med bröstmjölk framför ersättning. Mig veterligen har ingen testat om bröstmjölk på flaska fortfarande ger lite mer skydd mot infektioner.

Så det saknas helt enkelt bevis för att utpumpad bröstmjölk ska vara bättre för barnet än ersättning. Det en pump är bra för är om man vill ta en tillfällig paus från amningen, men fortsätta helamma. Om man inte pumpar ut då, utan bara ger ersättning, kommer mjölkmängden minska och det tar någon eller några dagar att få upp den igen. Det kan också spänna och göra ont i brösten när de blir fulla.

Mjölkproduktionen slutar dock inte hux-flux och många kan gå rätt länge utan att det blir obekvämt, så oftast går det bra att ersätta ett enstaka mål med ersättning utan att pumpa. Och är det många mål som ska ges på flaska är det nog smidigare och bättre för alla inblandade att skippa pumpen då med och satsa på delvis amning och delvis ersättning.

Pumpandet tror jag därför bara är ett sätt att få ihop en önskan om frihet med den amningshets som många barnmorskor och andra sprider. Tyvärr tror jag det resulterar i ett meningslöst slitande som bara leder till stress utan någon fördel för varken mamman eller barnet.

—-

Efter att jag skrivit det här inlägget blev jag påmind om något som jag helt glömt bort: vid mjölkstockning är en pump jätteanvändbar.

Amningspropaganda och SVTs utfrågning

Jag har bara sett delar av SVT-utfrågningen av Ohly, men biten om amning var bland det mer bisarra jag hört.

Idag är rekommendationerna från Livsmedelsverket att helamma i sex månader. Det är en rekommendation som i sig helt bygger på moral, vilket framgår rätt tydligt av Livsmedelsverkets egen website. Argumenten för amning är i grova drag:

Det är fördelaktigt om bröstmjölk utgör en del av maten under hela första levnadsåret eller längre. Enbart amning under de första sex månaderna medför många fördelar för såväl barnet  som modern. Bröstmjölken ger skydd mot infektioner, är perfekt sammansatt, hygieniskt förpackad, alltid färdiglagad, lagom varm, lättillgänglig och dessutom billig. Bröstmjölken är anpassad efter barnets behov och dess sammansättning ändras i takt med att barnet växer.

Utöver det är högst subjektivt om bröstmjölk är lättillgängligt (utöver pappor är det många kvinnor med blödande bröstvårtor som inte håller med) finns det inga vetenskapliga belägg för att amning i sex månader är bättre än amning i fyra månader i Sverige. Efter fyra månader slutar nämligen amning att ge skydd mot övre luftrörsinfektioner. Det går till och med att hitta i livsmedelsverkets egna länkar:

För industriländerna idag finns ingen vetenskaplig evidens för att introduktion av tillägg till amning mellan 4 och 6 mån är skadlig eller ogynnsam jämfört med introduktion efter 6 månader.

Efter 6 månader är det till och med rekommenderat att barn inte ska helamma, eftersom de har ett järnbehov som kan vara svårt att tillgodose vid helamning. Fördelarna för mamman är enligt livsmedelsverket att hon inte ska få tillbaka sin mens (det finns gott om preventivmedel i Sverige som löser det problemet) och att hon ska gå ned i vikt (många kvinnor som helammar har tvärt om svårt att inte gå ned för mycket). Utöver detta tillkommer en del argument kring risk för övervikt hos barnet, där det vetenskapliga stödet är ytterst svagt och det definitivt inte finns stöd för att helamning efter sex månader skulle vara en lämplig rekommendation.

Argumentet att kvinnor ska vara hemma mer än sju månader för att amma är därför inget som på något sätt handlar om vad som är bra för vare sig barnet eller mamman. Att SVT försöker få frågan om individualiserad föräldraförsäkring att bli något som handlar om amning är därför både märkligt och fel.

Aborter, ofrivillig barnlöshet, Marcus Birro och Linda Skugge.

Det här är ett gammalt inlägg från en för länge sedan nedlagd blogg, men det får äran av att få ett andra liv. Anledningen till det är att flera av mina vänner på Facebook har ondgjort sig över Marcus Birro de senaste dagarna. Jag vet inte vad det egentligen är han hittat på nu, men han och Linda Skugge är två personer som jag anser verkligen har skadat synen på ofrivilligt barnlösa.

I Marcus fall finns det en oerhört tragisk historia och jag kan oerhört starkt känna för honom och Jonna i deras kamp. Att gränsen för när ett barn blir ett barn bör sänkas till vecka 22 håller jag också med om. Det är en förändring som också har skett, bland annat baserat på yttrandet från Statens Medicinetiska råd som jag tycker är tydligt med varför en sådan ändring inte kolliderar med abortlagstiftningen. Att däremot använda en historia om en personlig tragedi för att misstänkliggöra och skuldbelägga andra som ofta genomgått lika tragiska historier känns i mitt tycke osmakligt.

Andelen aborter per graviditet efter vecka 14 ser ungefär likadan ut i länder där det krävs en särskild prövning som i Sverige. Anledningen till det är att människor fattar kloka och genomtänkta beslut om sin egen situation. I Sverige litar lagstiftningen på det, men i andra länder kontrolleras valen av en myndighet.

Aborter efter att det är för sent för skrapning i vecka 13-14 innebär att det krävs en förlossning, vilket både är smärtsamt och psykiskt påfrestande. Det är nästan alltid en historia om en tragedi och det är ofta en abort på ett foster som var önskat. Det går att upptäcka vissa grava missbildningar på ultraljud väldigt tidigt och de som gjort moderkaksprov och fostervattenprov får sina resultat som tidigast i vecka 13. Människor som tvingas fatta sådana beslut mår oftast väldigt dåligt. De allra flesta av de allra senaste aborterna är inte från rutinfostervattenprov som upptäcker Downs Syndrom, för de är klara långt innan vecka 21. De är resultaten från upptäckter från runtinultraljudet i vecka 18-19 och då är det ofta svåra missbildningar med allvarliga konsekvenser som upptäcks. De besluten granskas också redan som det är.

Att ”våga diskutera” abortlagstiftningen i det här fallet blir en diskussion om huruvida vi ska lita på att kvinnor i vecka 14-18 kan fatta ett klokt beslut om sin egen situation eller om det måste dubbelkollas och extra byråkrati ska kopplas in i en situation som redan är hemsk och plågsam som den är. Eller en diskussion om vi ska tillåta aborter på grund av fosterskador eller sjukdom hos mamman. Jag hoppas inte Marcus Birro menar att diskutera någon av de frågorna, utan jag hoppas att han helt enkelt kan för lite om sena aborter.

Linda Skugge däremot begriper jag inte alls. För det första är jag osäker på om hon ens någonsin uppfyllt kriterierna för ofrivillig barnlöshet ur ett medicinskt perspektiv, inget av det jag läst som hon skrivit tyder på det. Och att därifrån gå till att för att hon ville ha barn så är abort fel för andra är ett tankehopp jag inte alls hänger med på. För den som vill ha barn är en utebliven graviditet tragisk. Men för den som inte vill ha barn är en ofrivillig graviditet lika hemsk. Barn är stort och livsförändrande och det måste de få vara – oavsett åt vilket håll det sker och när i livet beslut om graviditeter eller längtan efter ett barn inträffar. Sena aborter kan hon uppenbarligen inte ett jota om, men hon uttalar sig glatt om dem ändå.

Att vara ofrivilligt barnlös innebär att man lever med en sorg och att man värderar en graviditet väldigt högt, men det betyder inte att man per automatik tror att alla andra tänker som en själv. Det innebär inte heller att man börjar se på embryon som barn. I många fall är det snarare tvärt om – ett embryo blir ofta något väldigt kliniskt när de räknas, fryses och studeras i mikroskop på sjukhus. Så att ha varit ofrivilligt barnlös leder absolut inte till att man per automatik blir mot aborter, trots att vi ofrivilligt barnlösa alldeles för ofta används som slagträ åt det hållet.

Näthat och att kuva feministerna

I mitt förra inlägg publicerade jag ett par kommentarer jag fått angående sexköpslagen. Det finns flera skäl till att jag valde att lägga ut dem på bloggen istället för att bara radera dem.

Det främsta är att jag vill visa hur verkligheten ser ut för kvinnor som sticker ut hakan på nätet. Kommentarerna är inte unika eller ovanligt grova – jag har fått säkert ett hundratal under de 15 år jag hängt på internet. Det finns många typer av inlägg som provocerar, men precis som för Eric verkar det mest provocerande vara när en kvinna påpekar sexuella trakasserier och övertramp. Beskriver någon ett fall av sexuella trakasserier eller övergrepp på nätet kan man ge sig tusan på att det dyker upp en eller flera män som fortsätter övergreppen på nätet.

Jag tror det är avsiktligt och jag tror att det handlar om att tysta de som talar. Jag tror det är män som känner sig träffade, som själva begått den typ av trakasserier som beskrivs, och därför har ett starkt intresse av att de som drabbas inte ska våga öppna munnen i rädsla för mer kränkningar. Därför kommer jag aldrig någonsin låta det stoppa mig. Jag kommer vara den som publicerar personens IP-adress, kontaktar hans ISP och i relevanta fall polisanmäler. Ju fler vi som agerar blir, desto större blir risken med att kränka andra på nätet. Till sist kommer risken bli tillräckligt stor för att göra skillnad.

Reaktioner som talar för sig själva

Eric har varit vänlig att kommentera min blogg och informera om hur sexköpslagen ska se ut. Jag tror hans inlägg talar för sig själva och jag lägger upp dem så här istället för att han ska få glädjen av att få sin IP-adress publicerad:

Författare: Eric (IP: 83.255.48.84, c83-255-48-84.bredband.comhem.se)
E-post: xxx@yyy.se
URL    :
Whois  : http://ws.arin.net/cgi-bin/whois.pl?queryinput=83.255.48.84 http://en.utrace.de/?query=83.255.48.84
Kommentar:
Ska vi ha en sexköpalag för att du ska slippa erbjudanden på krogen, och därmed inskaränka ALLA människors sexuella handlingsfrihet. Du är ta mig fan inte riktigt navlad. Lagar ska inte stiftas av folk vars fitta knastrar som fnöske.

Författare: Eric (IP: 83.255.48.84, c83-255-48-84.bredband.comhem.se)
E-post: xxx@yyy.se
URL    :
Whois  : http://ws.arin.net/cgi-bin/whois.pl?queryinput=83.255.48.84
Kommentar:
Drinkar, taxi och andra mutor är ju fortfarande ok på krogen. Varför inte vara rättfram och ärlig. Gillar du uppmärksamhet och att lura killar får du betala priset.

Själv ragar jag aldrig mer på krogen, utan jag köper sex. Snyggare tjejer, bättre sex, mindre krångel. Marknaden blommar mer än någonsin, din tantmorallag till trots, men det fattar väl inte du?

Typiskt kvinnor som börjat passera strecket att börja motsätta sig den fria sexualiteten bara för att män inte attraheras av er längre. Bitterfittor!

Vem är stakeholder i sexköpsdebatten?

Sexköpslagen trädde i kraft 1999. Då var jag 22 år gammal och hade därför ett antal år på nacken i utelivet.

Jag minns fortfarande alldeles för väl de olika tillfällen då olika män försökt erbjuda mig pengar för sexuella tjänster. Händelseförloppet var nästan alltid det samma. Jag hade nobbat någon jag upplevde som påträngande och obehaglig, för att mötas av ett ”men om du får 500 spänn då?”. Jag minns känslan av att känna mig kränkt och hur mina gränser behandlades som luft. Vreden och förnedringen. Nästan allra värst var reaktionerna från alla som tyckte att det hela var rimligt och okej.

Efter ett par år försvann de här händelserna helt. Delar av det beror säkert på att jag blivit äldre, men delar tror jag också beror på att beteendet blev olagligt. Blir man nobbat av en tjej på krogen får man inte längre erbjuda pengar. Jag är helt övertygad om att samma händelse idag skulle väcka starka reaktioner från omgivningen.

För mig är det viktigt och värdefullt. Det illustrerar också varför sexköpslagen inte bara angår köpare och säljare – den angår alla. Avskaffar vi sexköpslagen kommer det återigen vara tillåtet att erbjuda pengar till dem man träffar på krogen, oavsett hur kränkande den tillfrågade uppfattar frågan.

Jag har hittat en lycklig hora, alltså är alla horor lyckliga.

Jag vet inte hur många gånger jag hört resonemanget från olika sexualliberaler. De har hittat någon, eller några, som trivs med ett liv som prostituerade och eftersom de hittat en eller flera sådana personer är den svenska sexköpslagen fel.

Det där är trasig logik. Det enda existensen av personer som trivs med att vara prostituerade säger är att alla prostituerade inte mår dåligt. Inget mer. Det säger ingenting om huruvida sexköpslagen är bra eller dålig och det säger inget om huruvida prostitution är något vi vill ha i samhället.

På samma sätt är det fel av de som stödjer sexköpslagen att gå in och ifrågasätta de personernas berättelser. De människor som säger att de trivs som prostituerade säger det – låt det stanna där. Att ifrågasätta trovärdigheten hos individer i en utsatt samhällsposition blir bara smaklöst.

Sexköpslagen går att försvara ändå. Det mest grundläggande argumentet för rör tillgång och efterfrågan. I ett samhälle där normen säger att det är okej att köpa sex tyder erfarenheten på att det blir större efterfrågan än vad de som trivs som prostituerade räcker till för. Det gör att det finns en stor efterfrågan och därigenom en stor, lönsam marknad för de som kan få fram sexsäljare. Det blir alltså lönsammare med trafficking och andra former av sexuellt slaveri ju mer efterfrågan ökar.

Det enda svar jag hört på det argumentet från de som vill avskaffa sexköpslagen är att trafficking och prostitution inte är samma sak. Det är helt sant. Prostitution är i någon grad frivilligt, men trafficking är rent slaveri. Men ökad efterfrågan på sex för pengar leder till ökad efterfrågan på sexslavar också. En viss, i min tro väldigt hög, andel av sexköparna kommer inte bry sig om att kolla ifall det är någon som hålls som sexslav eller inte.

Att ökad efterfrågan leder till ökad marknad för trafficking är ett argument som måste bemötas. Ändå verkar de som vill avskaffa sexköpslagen knappt ens förstå argumentet, exempelvis i den här tv-intervjun där CUFs Hanna Wagenius helt saknar argument och börjar blanda in att man kan se sexsäljande som en krydda av sitt sexliv som ett svar på en fråga om trafficking.

Sen handlar också frågan om prostitution om vad man har för vision för samhället. För mig är inte en attraktiv värld en plats där man som arbetssökande på arbetsförmedlingen tvingas söka tjänster som prostituerad på bordell, men uppenbarligen är det så för andra. För mig är det viktigt och värdefullt att människors sexualitet ska få vara privat och utanför vad som ska tvingas ut till prissättning och värdering på en arbetsmarknad. Den rätten att få skyddas är viktigare och mer brännande för mig än vad rätten för de som känner ett behov av att leva ut önskan om att sälja sex för pengar är.

En persons frihet att sälja sex får inte bli alla andras ofrihet att hålla sin sexualitet privat och utan prislapp.

—-

Andra inlägg som inspirerat mig: Marika Lindgren Åsbrink Dreadnallen Niklas Hellgren

Eftersom det här inlägget tydligen är så provocerande att folk inte kan sköta sig har jag stängt av kommentarsfunktionen och raderat personangrepp.

En ny avhandling om upplevelserna efter infertiliteten

Igår försvarades en avhandling av Marianne Johansson om mäns och kvinnors upplevelser efter ofrivillig barnlöshet. Resultatet var knappast oväntat: par som inte får barn mår dåligt. De som efter fem år inte fått barn mår väsentligt sämre än de som fått barn. Männen hade sämre livskvalitet än vad tidigare studier visat och de upplevde också förloppet annorlunda än kvinnorna. De kände sig ofta marginaliserade, eftersom så stort fokus lades på kvinnan.

De som var undersökta vad par med manlig faktor som avslutat de landstingsfinansierade försöken utan barn. 77% lever efter fem år med barn, varav en majoritet har egna biologiska barn som oftast kom efter egenfinansierad IVF och nästan lika många hade adopterat. De par som levde utan barn, både män och kvinnor, hade betydligt lägre livskvalitet än de som levde med barn

Sett ur prognos för IVF är manlig faktor en diagnos som ger väldigt bra prognos. Det här är alltså män som vet att det beror på dem och som ofta vet att de har goda chanser att lyckas, men som inte får behandlingar. Undra på att de mår dåligt. En av slutsatserna som Marianne Johansson drar är också uppenbar:

Jag anser även att sjukvården bör sträva efter att minska gruppen där IVF behandlingen inte lyckats. Detta kan ske genom att i vissa fall erbjuda paren ytterligare ett antal behandlingar.

Tyvärr har jag inte hittat en länk som fungerar till själva avhandlingen.

När ska doktorn inte hjälpa till?

Många som hängt på internetforum där ofrivilligt barnlösa samlas har mött dem. De där personerna där man känner att det nog vore bäst om behandlingarna inte lyckades.

Alla personer är inte lämpliga föräldrar. Alla miljöer är inte bra för ett barn att växa upp i. Men det är ett enormt svårt beslut att bestämma vem som ska få bli förälder och vem som inte ska få bli det. Väldigt olämpliga personer kan ju få till ett barn utan kontroller, så varför ska det finnas kontroller när det gäller att få hjälp på en fertilitetsklinik?

Jag tycker att svaret egentligen är rätt enkelt. Om samhället skulle ingripa om ett barn fanns i den miljön ska samhället inte medverka till att ett barn föds i den miljön. Samma regler bör gälla för privata kliniker.

Sen är det svårt att dra den gränsen, när är en miljö rimlig att tro att den blir bra nog och när är den inte det? Det är sällan svar som en läkare kan ge på några få undersökningar, även om de idag har ansvar för att se till att behandlingen är lämplig och att det är troligt att barnet kommer växa upp i en bra miljö. Ibland går det att sätta absoluta regler för personer som inte bör behandlas, exempelvis BMI-gränser där det genom vetenskapliga studier går att visa att behandlingen innebär kraftigt förhöjda risker och att chansen att lyckas är väldigt låg. De situationerna klarar också läkarna bra, när det finns regler och ”objektiva” kriterier som inte är upp till deras egna, personliga bedömning. Problemet är när exempelvis personer med förståndshandikapp, missbruk eller sociala problem söker hjälp med fertilitetsproblem. Något jag hört alldeles för ofta är läkare som ljugit – de har refererat till regler som inte finns och därefter inte gjort behandlingarna. Eller så har de gjort behandlingar som de själva borde insett var olämpliga.

Läkare har inte utbildningen, kompetensen eller förutsättningarna för att göra den typ av utredningar som krävs för att avgöra svåra fall. Det går inte heller sätta upp absoluta regler för vilka diagnoser som är okej och vilka situationer som inte är okej. Det måste ske individuella bedömningar, där situationen gås igenom i sin helhet. En person med på ytan svårare problem kanske har en fantastisk mamma och en fantastisk bror som gör att miljön skulle bli väldigt bra. Någon annan med en på ytan mindre allvarlig situation kanske helt saknar ett pålitligt nätverk.

Det är svåra frågor och när det finns tveksamheter behöver utredningen göras noggrant, respektfullt och sakligt. Personerna som blir utredda behöver få korrekt information och möjlighet att överklaga. Allt behöver dokumenteras på ett sätt som blir tydligt. De med bäst kompetens för den typen av frågor är socionomer som jobbar med familjerätt, det vill säga samma personer som är involverade när det uppstår problem i miljön för barn som redan finns. De är också utomstående, vilket är viktigt då patienter ofta bara har en fertilitetsklinik att välja på och det ofta bara finns ett fåtal läkare där. Om läkarna är de som behöver ta den aktiva konflikten och göra ifrågasättanden av personens lämplighet kan situationen bli dålig för alla inblandade om behandlingar därefter bedöms som lämpliga.

Jag skulle därför gärna se ett system där läkarna kan begära en utredning från socialnämnden i kommunen när de får in patienter som de tror skulle kunna ha problem med att erbjuda en tillräckligt bra miljö för ett barn. Familjerättssekreterarna får därefter genomföra en utredning som påminner om den som sker vid adoption och att besluts- och överklagandekedjan därefter blir den samma. På det sättet skulle mycket av godtycket försvinna, personer skulle få rakare svar och det skulle finnas en tydligare väg att överklaga.