Försvarsmakten: För dagens unga är fred, frihet, demokrati i Sverige tyvärr icke-frågor.

Jag har haft en mailväxling med Försvarsmakten angående deras kampanj där de bland annat påstår att jag inte vill skydda demokratin.

Jag:

Hej!

Jag har sett era affischer och gjort ert test ”Åsiktsprofilen” på nätet.

Jag antar att det officiella syftet är att öka intresset för
militärtjänstgöring nu när den allmänna värnplikten avskaffas samt att
öka kunskapen för vad Försvarsmakten gör.

Men det är valår just nu. Valupptakterna pågår för fullt och det som
sker nu kommer påverka innehållet i valrörelsen. Många av era
påståenden är väldigt subjektiva och många kan exempelvis anse att det
är viktigt att skydda demokratin, men att det skyddet inte ska ske med
kulsprutor. En annan åsikt kan vara att det är myndigheten för
samhällsskydd och beredskap som ska ha resurser för katastrofhjälp.

För mig, och många andra, blir er kampanj en positionering inför
valrörelsen. Det är ett perspektiv ni måste insett att man måste
betrakta kampanjen ur och jag vill därför veta mer hur ni har tänkt
kring just det.

För mig innebär att skydda demokratin bland annat att protestera när
Försvarsmakten lägger sig i politiken.

Vänliga hälsningar,
Johanna

Följande svar var det jag fick:

Hej Johanna

Tack för dina synpunkter.

Detta har ingenting med politik eller val att göra. Tvärtom är det olyckligt
att det sammanfaller men vi kan inte råda över detta. Våra politiker har
bestämt att värnplikten ska läggas vilande från 1 juli i år. Det är detta
datum som bestämmer när vi måste börja kommunicera för att nå de mål som
samma politiker har satt upp för oss. För dagens unga är fred, frihet,
demokrati i Sverige tyvärr icke-frågor. Man upplever inget hot vilket vi i
sig ska vara glada för men vad som händer i morgon är svårt att förutse. I
ett senare skede ska vi årligen anställa 4000 personer där majoriteten
kommer att vara unga. För att lyckas med detta måste vi få fler att
reflektera och starta en diskussion i samhället. Vårt samtal är en del av
den diskussionen.

Med vänliga hälsningar

FREDRIK SVAHN
Marknadschef

FW: Vb: Ang. Vb: Er kampanj Inbox X Reply | Fredrik Svahn to me, Info show details 10:53 AM (8 hours ago) Hej Johanna Tack för dina synpunkter. Detta har ingenting med politik eller val att göra. Tvärtom är det olyckligt att det sammanfaller men vi kan inte råda över detta. Våra politiker har bestämt att värnplikten ska läggas vilande från 1 juli i år. Det är detta datum som bestämmer när vi måste börja kommunicera för att nå de mål som samma politiker har satt upp för oss. För dagens unga är fred, frihet, demokrati i Sverige tyvärr icke-frågor. Man upplever inget hot vilket vi i sig ska vara glada för men vad som händer i morgon är svårt att förutse. I ett senare skede ska vi årligen anställa 4000 personer där majoriteten kommer att vara unga. För att lyckas med detta måste vi få fler att reflektera och starta en diskussion i samhället. Vårt samtal är en del av den diskussionen. Med vänliga hälsningar FREDRIK SVAHN Marknadschef FÖRSVARSMAKTEN 0733-206472 fredrik.x.svahn@mil.se —— Vidarebefordrat meddelande Från: Info <info@mil.se> Datum: Wed, 16 Jun 2010 11:32:42 +0200 Till: <fredrik.x.svahn@pub.mil.se> Ämne: Vb: Ang. Vb: Er kampanj Med vänliga hälsningar Försvarsmaktens informationsstab Tel: 08-788 88 88 Fax: 08-788 88 78 —– Vidarebefordrat av Lena Parkvall/lenpar01/MIL/SE   2010-06-16 11:32 —– INFOS/MIL@HKVMIL Sänt av: Mattias Robertson/MATROB0                                        Till 1/MIL/SE                  info@mil.se Kopia 2010-06-15 09:54                                       Ärende Vb: Ang. Vb: Er kampanj —– Vidarebefordrat av Mattias Robertson/MATROB01/MIL/SE   2010-06-15 09:54 —– EXP-HKV/MIL/SE@MIL Sänt av: André Bouget/andbou01/MIL/SE@MIL                                           Till INFO 2010-06-11 12:33                                                     S/MI L@HK VMIL Kopia Ärende Vb: Ang. Vb: Er kamp anj —– Vidarebefordrat av André Bouget/andbou01/MIL/SE   2010-06-11 12:32 —– HR-Direkt <hr-direkt@mil.se> Sänt av: Klara Flink <klara.flink@mil.se>                                                 Till exp@hkv.mil.se 2010-06-11 12:14                                                    Kopia Ärende Ang. Vb: Er kampanj Omlottas till Infostaben Vänliga hälsningar HR Direkt FM HR Centrum Sandhamnsgatan 63 B 107 86 STOCKHOLM 08-514 393 00 Besöksadress: Sandhamnsgatan 63 EXP-HKV/MIL/SE Sänt av: Elisabet Fröman/ELIFRO01/M                                        Till IL/SE                     HR-Direkt/MIL/SE@MIL Kopia 2010-06-11 08:31                                       Ärende Vb: Er kampanj —– Vidarebefordrat av Elisabet Fröman/ELIFRO01/MIL/SE   2010-06-11 08:31 —– Johanna Mannung <johanna@mannung. se>                                                      Till Sänt av:                  exp-hkv@mil.se johanna.mannung@g                                       Kopia mail.com Ärende Er kampanj 2010-06-10 23:24 Hej! Jag har sett era affischer och gjort ert test ”Åsiktsprofilen” på nätet. Jag antar att det officiella syftet är att öka intresset för militärtjänstgöring nu när den allmänna värnplikten avskaffas samt att öka kunskapen för vad Försvarsmakten gör. Men det är valår just nu. Valupptakterna pågår för fullt och det som sker nu kommer påverka innehållet i valrörelsen. Många av era påståenden är väldigt subjektiva och många kan exempelvis anse att det är viktigt att skydda demokratin, men att det skyddet inte ska ske med kulsprutor. En annan åsikt kan vara att det är myndigheten för samhällsskydd och beredskap som ska ha resurser för katastrofhjälp. För mig, och många andra, blir er kampanj en positionering inför valrörelsen. Det är ett perspektiv ni måste insett att man måste betrakta kampanjen ur och jag vill därför veta mer hur ni har tänkt kring just det. För mig innebär att skydda demokratin bland annat att protestera när Försvarsmakten lägger sig i politiken. Vänliga hälsningar, Johanna Mannung —— Slut på vidarebefordrat meddelande Reply Reply to all Forward

En ny avhandling om upplevelserna efter infertiliteten

Igår försvarades en avhandling av Marianne Johansson om mäns och kvinnors upplevelser efter ofrivillig barnlöshet. Resultatet var knappast oväntat: par som inte får barn mår dåligt. De som efter fem år inte fått barn mår väsentligt sämre än de som fått barn. Männen hade sämre livskvalitet än vad tidigare studier visat och de upplevde också förloppet annorlunda än kvinnorna. De kände sig ofta marginaliserade, eftersom så stort fokus lades på kvinnan.

De som var undersökta vad par med manlig faktor som avslutat de landstingsfinansierade försöken utan barn. 77% lever efter fem år med barn, varav en majoritet har egna biologiska barn som oftast kom efter egenfinansierad IVF och nästan lika många hade adopterat. De par som levde utan barn, både män och kvinnor, hade betydligt lägre livskvalitet än de som levde med barn

Sett ur prognos för IVF är manlig faktor en diagnos som ger väldigt bra prognos. Det här är alltså män som vet att det beror på dem och som ofta vet att de har goda chanser att lyckas, men som inte får behandlingar. Undra på att de mår dåligt. En av slutsatserna som Marianne Johansson drar är också uppenbar:

Jag anser även att sjukvården bör sträva efter att minska gruppen där IVF behandlingen inte lyckats. Detta kan ske genom att i vissa fall erbjuda paren ytterligare ett antal behandlingar.

Tyvärr har jag inte hittat en länk som fungerar till själva avhandlingen.

När ska doktorn inte hjälpa till?

Många som hängt på internetforum där ofrivilligt barnlösa samlas har mött dem. De där personerna där man känner att det nog vore bäst om behandlingarna inte lyckades.

Alla personer är inte lämpliga föräldrar. Alla miljöer är inte bra för ett barn att växa upp i. Men det är ett enormt svårt beslut att bestämma vem som ska få bli förälder och vem som inte ska få bli det. Väldigt olämpliga personer kan ju få till ett barn utan kontroller, så varför ska det finnas kontroller när det gäller att få hjälp på en fertilitetsklinik?

Jag tycker att svaret egentligen är rätt enkelt. Om samhället skulle ingripa om ett barn fanns i den miljön ska samhället inte medverka till att ett barn föds i den miljön. Samma regler bör gälla för privata kliniker.

Sen är det svårt att dra den gränsen, när är en miljö rimlig att tro att den blir bra nog och när är den inte det? Det är sällan svar som en läkare kan ge på några få undersökningar, även om de idag har ansvar för att se till att behandlingen är lämplig och att det är troligt att barnet kommer växa upp i en bra miljö. Ibland går det att sätta absoluta regler för personer som inte bör behandlas, exempelvis BMI-gränser där det genom vetenskapliga studier går att visa att behandlingen innebär kraftigt förhöjda risker och att chansen att lyckas är väldigt låg. De situationerna klarar också läkarna bra, när det finns regler och ”objektiva” kriterier som inte är upp till deras egna, personliga bedömning. Problemet är när exempelvis personer med förståndshandikapp, missbruk eller sociala problem söker hjälp med fertilitetsproblem. Något jag hört alldeles för ofta är läkare som ljugit – de har refererat till regler som inte finns och därefter inte gjort behandlingarna. Eller så har de gjort behandlingar som de själva borde insett var olämpliga.

Läkare har inte utbildningen, kompetensen eller förutsättningarna för att göra den typ av utredningar som krävs för att avgöra svåra fall. Det går inte heller sätta upp absoluta regler för vilka diagnoser som är okej och vilka situationer som inte är okej. Det måste ske individuella bedömningar, där situationen gås igenom i sin helhet. En person med på ytan svårare problem kanske har en fantastisk mamma och en fantastisk bror som gör att miljön skulle bli väldigt bra. Någon annan med en på ytan mindre allvarlig situation kanske helt saknar ett pålitligt nätverk.

Det är svåra frågor och när det finns tveksamheter behöver utredningen göras noggrant, respektfullt och sakligt. Personerna som blir utredda behöver få korrekt information och möjlighet att överklaga. Allt behöver dokumenteras på ett sätt som blir tydligt. De med bäst kompetens för den typen av frågor är socionomer som jobbar med familjerätt, det vill säga samma personer som är involverade när det uppstår problem i miljön för barn som redan finns. De är också utomstående, vilket är viktigt då patienter ofta bara har en fertilitetsklinik att välja på och det ofta bara finns ett fåtal läkare där. Om läkarna är de som behöver ta den aktiva konflikten och göra ifrågasättanden av personens lämplighet kan situationen bli dålig för alla inblandade om behandlingar därefter bedöms som lämpliga.

Jag skulle därför gärna se ett system där läkarna kan begära en utredning från socialnämnden i kommunen när de får in patienter som de tror skulle kunna ha problem med att erbjuda en tillräckligt bra miljö för ett barn. Familjerättssekreterarna får därefter genomföra en utredning som påminner om den som sker vid adoption och att besluts- och överklagandekedjan därefter blir den samma. På det sättet skulle mycket av godtycket försvinna, personer skulle få rakare svar och det skulle finnas en tydligare väg att överklaga.

Johanna skriver brev: Kära hovet

Kära Viktoria och Daniel,

Jag vill uttrycka min djupa tacksamhet över att ni tagit hänsyn till oss vanliga dödliga när ni valt ut er bröllopsserie. När jag först hörde talas om bröllopet tänkte jag att vi med begränsad ekonomi inte skulle få vara med och fira, men det verkar riktigt ekonomiskt överkomligt för oss att få lite kunglig festglans över er stora dag. Det är redan rea på vår lokala ICA. Chokladen från Cloetta var billig redan från början, men nu ligger den på runt 20 kronor asken. Det är den billigaste chokladen i affären! Glamourös cider går att köpa för det facila priset 2 för 20. Det är lite dyrare per liter än den billiga cidern på PET-flaskor, men fortfarande helt överkomligt. Dessutom har den 2% alkohol, vilket den billigare cidern inte har. Kronljusen, med guldfärgade kronor tryckta på kartongen, är nu nere i priser som konkurrerar med IKEA.

Det enda jag har synpunkter på är priset för servetterna. Per styck är de långt över dubbelt så dyra som IKEAs servetter.

Vänliga hälsningar,

Johanna

——-

Till skillnad från alla andra brev jag publicerat i den här bloggen är det här alltså bara ett skämt och inget jag skickat.

Vad vill du läsa?

Det är massor med människor som besöker den här bloggen varje dag, trots att den bara varit aktiv i drygt en vecka. Runt 100 besökare per dag, vilket jag tycker är jätteroligt!

Olika ämnen är olika mycket inom min komfortzon – frågor som rör hur fertilitetsvården och adoptioner fungerar är enkla och utrikespolitik är en jätteutmaning. Vissa frågor ligger däremellan, som de mer existensiella frågorna kring var gränserna går för när fertilitetsbehandlingar är rätt att genomföra.

Om jag bara ska se vad ni har läst tycker ni att adoption, krishantering för barnlösa och fördomar mot invandrare är intressantast. Vad tycker du är kul att läsa?

Några inlägg som jag funderar på att skriva:

• Mer om försvarets kampanj
• Genusarbete på förskolor
• Var jag anser gränserna går för när sjukvården ska respektive inte ska assistera vid befruktningar
• Hur hemutredningar inför adoptioner går till
• Lite om hur stödfamiljer, jourfamiljehem och familjehem fungerar
• Inhemska adoptioner
• Hur jag upplever att fördomar och en nykolonial attityd påverkar rapporteringen om det politiska läget i Thailand
• Äggdonationer och embryodonationer
• Varför it-pappor tar pappaledigt
• Förlossningsdepressioner som en feministisk fråga
• Mer om mig själv

Är det något av det här som låter intressant? Ge mig jättegärna feedback!

Kriget i Sudan och Carl Bildt, såsom jag förstått det.

Kriget i Sudan var en fruktansvärt historia. Det var ett inbördeskrig som varade mellan 1983 och 2005 och det var en stor humanitär katastrof där hundratusentals människor dog, svalt ihjäl, våldtogs och blev hemlösa.

I södra Sudan finns olja och det är en typ av naturresurs som ofta har en central roll i krig. 1997 tecknade bland annat Lundin Oil ett avtal med den sudanesiska regeringen, där Lundin Oil och några andra oljebolag gavs rätt till att exploatera oljan. För att företagen skulle få tillgång till oljefälten begick den sudanesiska regeringen massor av krigsbrott. Enligt raporten från ECOS var konsekvenserna av oljekontrakten bland annat 12 000 döda och 160 000 tvångsförflyttade. Utöver det här dog massor med fler människor, men det var inte direkt kopplat till oljekontrakten.

När ett oljebolag går in i en krigszon för att borra efter olja har man ett jättestort ansvar, både enligt internationell rätt och rent moraliskt. Bolaget är skyldigt att säkerställa att det man gör inte ställer till med skada. Det är framförallt här Lundin Oil brustit. Man hade en skyldighet att se till att oljeborrandet inte ledde till brott mot mänskligheten, men det var inte en skyldighet man uppfyllde.

Carl Bildt satt i styrelsen. Han var alltså en av de som var ansvariga för att säkerställa att Lundin Oils verksamhet inte ledde till oförsvarliga konsekvenser. Av vad jag har hört och sett finns det ingenting som tyder på att det var ett ansvar han tog på allvar.

Om man vill ha en bild av sig själv som en försvarare av mänskliga rättigheter borde man tänka sig för innan man sätter sig i styrelsen för ett företag som ägdes av Adolf H Lundin och som varit verksamt i Sydafrika under apartheidregimen. Man borde skämmas om man varit delaktig i verksamhet som ledde till krigsbrott.

Carl Bildt verkar istället stolt. Reinfeldt låter honom sitta kvar, men sparkade ministrar som inte betalt TV-licensen och som anlitat svart arbetskraft.

Någonstans är det dags för oss att hitta vår ryggrad och sätta en gräns. Det är inte okej att vår utrikesminister bidragit till att 12 000 människor dött.

Jag har inte det som krävs.

Runt om i tunnelbanan sitter det skyltar med texten ”Din mamma tycker inte att vår demokrati behöver skyddas”. Under sloganen ”Har du det som krävs för att ha en åsikt?” driver Försvarsmakten en kampanj för sin egen existens.

Enligt Försvarsmakten tillhör jag de som inte tycker att demokratin behöver skyddas. Dessutom vill jag enligt dem inte att samhället ska ha en beredskap vid katastrofer.

Jag tillhör nämligen en av de som anser att den allmänna värnplikten bör avskaffas. Att tvinga myndiga medborgare till att lägga ett helt år på något är en handling som så kraftigt kränker individens rättighet att bestämma över sitt eget liv att den endast får tas till i absoluta nödfall. Just nu är inte ett sådant nödfall och därför har riksdag och regering fattat det nödvändiga beslutet att avskaffa allmän värnplikt.

När nu den allmänna värnplikten tas bort kommer massor av gratisarbetskraft försvinna från försvaret. Det gör att försvaret inte på samma sätt kommer ha den uppenbart billigaste och tillgängligaste arbetskraften för att arrangera sökkedjor när personer försvunnit eller utföra snöröjning vid snökaos. Därför anser jag att det inte är uppenbart att det är just försvaret som ska ha den rollen, en sådan roll kan exempelvis på sikt ligga på myndigheten för samhällskydd och beredskap.

För mig är demokratin enormt viktig och jag ser att vi står inför stora utmaningar för att kunna säkra den – alltifrån att unga personer måste engageras i politiken till att integritet och demokratiska rättigheter måste garanteras på internet. Kulsprutor har en väldigt liten roll i det här.

Jag kan förstå och respektera att människor har andra åsikter. Men att de förolämpar mig genom att påstå att det innebär att jag anser att demokratin inte är värdefull gör mig förbannad.

Att fastna i en kris

En av de vanligaste frågorna kring ofrivilligt barnlösa rör varför de mår så dåligt. Att det är jobbigt att inte få barn förstår de flesta, men inte varför ofrivilligt barnlösa som grupp mår ungefär lika dåligt psykiskt som patienter med dödlig cancer. Dessutom att de mår så dåligt i år efter år.

Svaret på frågan om varför ligger enligt bland annat Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap, i hur människor hanterar kriser. Normalt sett sker krisbearbetning ungefär enligt samma mönster, exempelvis när en närstående dör.

Först kommer en chockfas. Den kan vara några minuter till några dygn. Då är man ofta väldigt känslomässigt frånkopplad, stum och förstår inte det som hänt. I fallet med barnlöshet inträffar chockfaserna exempelvis i samband med att behandlingar misslyckas, negativa läkarbesked och missfall.

Reaktionsfasen kommer efter chockfasen. Då längtar man ofta starkt efter att det som skett inte skulle skett eller förnekar det. Man är ofta fortfarande rätt förvirrad inför händelsen och har svårt att agera rationellt, då man fortfarande inte fullt ut accepterar det inträffade. Man kan ha svårt att acceptera att ett graviditetstest verkligen var negativt och hoppas intensivt att testet visar fel och kommer visa positivt imorgon eller att läkaren har fel om att det var ett missfall, eftersom man läst om sådana fall i tidningen.

Bearbetningsfasen kommer efter reaktionsfasen och handlar om att bearbeta sorgen och förstå det som inträffat. Saker som påminner om det man upplevt kan göra en intensivt ledsen, exempelvis en vän som väntar barn.

Slutligen kommer en nyorienteringsfas, där man väl börjar kunna lämna krisen bakom sig och hitta nya mål och ny mening i livet. Exempelvis när ett par fått barn eller bestämt sig för att adoptera istället för att ägna sig åt behandlingar.

Problemet för ofrivilligt barnlösa är att de ofta aldrig får ett avslut och därför har svårt att komma till bearbetnings- och nyorienteringsfasen. Det är väldigt få som får ett definitivt svar på varför det inte fungerar, utan oftast handlar det om sannolikheter som är mer eller mindre höga. För de flesta kan alltså det de önskar mest av allt inträffa idag, om 10 år eller aldrig. För att komma vidare till bearbetningsfasen krävs det att man vet vad man ska bearbeta. Är det ett barn som aldrig kommer att bli eller ett barn som bara inte kommer just nu? Man vet inte vad man ska sörja.

Följden blir att många fastnar mellan chock- och reaktionsfas. Varje misslyckat försök innebär en ny kris, med en ny chockfas. Den krisen läggs på alla de gamla kriserna och utan ett slutligt besked kan man inte komma vidare. Så även om den initiala krisen när man exempelvis förlorar en närstående eller upplever en trafikolycka kan vara akutare och smärtsammare när det upplevs blir ofta barnlöshetskrisen längre. Ju längre en kris pågår desto allvarligare konsekvenser får den för människors liv och ofrivillig barnlöshet varar ofta under flera år, vilket gör att ofrivilligt barnlösa överlag får väldigt låg livskvalitet och har en mycket hög risk för psykiska sjukdomar.

Det saknas i stort sett en röst för ofrivilligt barnlösa och organisationer som RFSU, som verkligen borde föra ofrivilligt barnlösas talan, driver inte frågan. Jag tror det är tydligt kopplat till hur barnlöshetskrisen ofta ser ut. Personer i en pågående kris har svårt att få resurser över till att engagera sig ideellt. Eftersom skuldkänslor och svårigheter att agera rationellt är en naturlig del av kriser pratar få ofrivilligt barnlösa om sin situation, trots att ofrivillig barnlöshet beräknas röra cirka 10%. För de som berörs blir det därför något som gör för ont och är för svårt. De som inte själva berörs förstår inte och tycker att frågan är skrämmande.

Surrogatmödraskap är inte svaret på frågan.

Med jämna mellanrum dyker debatten om surrogatmödraskap upp i Sverige, senast startad genom en artikel av Moderatmännen i Svenska dagbladet på mors dag. Jag har svårt att se att obetalt surrogatmödraskap någonsin skulle kunna bli en väg att få barn i Sverige, även om man bortser ifrån huruvida det är lämpligt.

Det är redan lagligt att få barn genom surrogatmödraskap i Sverige, men det är förbjudet för sjukvården i Sverige att hjälpa till med proceduren. Teoretiskt går det till ungefär så här:

Låt säga att Lisa och Anders önskar barn, men Lisa saknar livmoder efter att ha haft livmodercancer. Lisas syster Linda vill ställa upp som surrogatmor. Lisa, Anders och Linda åker till Cypern och pratar med en fertilitetsklinik och lägger upp den medicinska behandlingsplanen. Behandlingen påbörjas och när det börjar närma sig åker de tre tillbaka till Cypern, där ägg tas ut från Lisa och befruktas med Anders spermier. De befruktade embryona placeras sedan in i Linda.

När barnet föds avsäger sig Linda föräldraskapet. Eftersom Anders är pappa till barnet blir han ensam vårdnadshavare. Lisa och Anders ansöker sedan om en närståendeadoption och efter att den beviljas är de båda barnets föräldrar.

Rent praktiskt kommer det vara olika svårt beroende på var i Sverige man bor, men det är möjligt överallt om man är tillräckligt envis. Däremot görs det inte och av vad jag kunnat hitta rör det sig om några enstaka fall i Sverige. Om man ska lyssna på Moderatmännen så är det lite oklart varför, men oklart rättsläge tror jag är det som de skulle ange som huvudargument.

Desperata infertila par brukar fullständigt strunta i osäkra rättslägen, utan göra det som går och det som fungerar. Äggdonation var absolut ingen ovanlighet innan det legaliserades och man behöver inte titta länge på Familjelivs forum för att inse att äggdonationer utomlands för kvinnor över 40 och ensamstående inte är en ovanlighet.

Att surrogatmödraskap är ovanligt tror jag beror på en väldigt enkel sak. Surrogatmödrar vill ha betalt. Det är jättejobbigt att bära och föda barn, så andelen snälla systrar och idealister är så låg att den är i stort sett obefintlig. Efter ett eventuellt beslut om att svensk sjukvård ska assistera surrogatmödrskap skulle det bli ett bisarrt jobb för sjukvården att avgöra vilka par som ska bli de lyckliga vinnarna av de barn som faktiskt skulle bli. 3-4 frivilliga surrogatmödrar och 700 köande par är inte ett orimligt scenario.

Det är dessutom direkt olämpligt att genomföra surrogatmödraskap genom att en snäll syster eller vän bär mottagarens barn. På samma sätt som vid äggdonation blir de emotionella banden för starka och kommer orsaka problem oftare än vad som blir acceptabelt. Därför skulle ett system motsvarande korsdonation vid äggdonationer behöva genomföras. Ett exempel på hur surrogatmödraskap skulle kunna fungera om det genomfördes på svenska sjukhus:

Anders, Lisa och Linda kontaktar sjukvården och utreds. Linda kommer bära ett barn åt ett för henne okänt par. För att säkerställa att Linda genomför sin del av överenskommelsen och inte bara låtsas för att hjälpa Lisa och Anders kommer Lisa och Anders få vänta tills Linda ar fullföljt graviditeten.

Problemet är att det inte är rimligt att tro att det kommer att röra sig om mer än enstaka fall i landet per år och  sannolikheten är hög att ingen villig surrogatmamma kommer finnas tillgänglig i Lisas och Anders landsting de närmsta åren. För att lösa detta skulle samverkansavtal behöva existera mellan landstingen och ett nationellt register finnas.

Några månader efter att Linda fött barnet dyker en lämplig surrogatmor upp i ett annat landsting. Den medicinska processen inleds och efter ytterligare två månader planteras Lisa och Anders embryo in i surrogatmamman, som blir gravid på första försöket. Processen har varit snabb för Lisa och Anders och två och ett halvt år efter att den inleddes får de sitt barn.

Vidare påstås det att det här är en fråga som skulle röra ofrivilligt barnlösa kvinnor. Det är väldigt få heteropar som överväger surrogatmödraskap som alternativ. I USA, där surrogatmödraskap är tillåtet i flera delstater, föds cirka 55 000 barn varje år efter provrörsbefruktningar. Mindre än en procent av dessa blir till genom surrogatmödraskap, det vill säga 550 barn om året på en population på 309 miljoner människor. Det ska jämföras med 60 000 inhemska och 15 000 internationella adoptioner till USA varje år.

Det fåtal svenska heterosexuella par som genomför en sådan process i Sverige är enligt vad jag har läst framförallt par som inte fått genomföra en adoption av medicinska eller åldersrelaterade skäl, vilket gör att de sannolikt inte skulle få genomföra en sådan process i Sverige även om lagen ändras. I USA har kvinnor med svåra sjukdomstillstånd eller som är såpass gamla att deras egna ägg inte längre fungerar möjlighet att genomgå olika fertilitetsbehandlingar i många delstater. Surrogatmödrar i USA får i princip alltid betalt, runt 30 000 dollar.

En del av orsaken till heterosexuella par såpass sällan använder surrogatmödraskap är att graviditeter oftast är mycket psykologiskt påfrestande för ofrivilligt barnlösa kvinnor och att behöva relatera till andras graviditeter är en svår del av deras kris. En snabb sökning på Familjeliv ger en uppsjö av trådar om irrationellt hat, gråtattacker och andra reaktioner mot gravida vänner eller rent av fullständiga främlingar. Det blir då väldigt onaturligt att tänka sig att en annan kvinna skulle uppnå den efterlängtade graviditeten och bära det barn man själv aldrig lyckas bli gravid med.

Ett annat perspektiv är att barnlängtande par sällan vill utsätta någon annan för ett trauma och eftersom att lämna från sig ett barn skulle vara ett trauma för en själv vill man inte utsätta någon annan för det. Till det kommer ett stort antal skäl som gör att adoption blir ett betydligt attraktivare val.

Så oavsett om man anser att surrogatmödraskap ska vara tillåtet om man inte betalar surrogatmodern tycker jag att man ska vara ärlig i debatten. Det kommer framförallt handla om homosexuella män som vill få barn genom surrogatmödraskap och rent praktiskt kommer det röra sig om såpass få frivilliga surrogatmödrar att det kommer bli en extremt orättvis och absurd process inom sjukvården.

Min personliga åsikt är att risken för att surrogatmödrarna skulle må dåligt av processen är för hög för att den ska vara acceptabel. Kostnaden för samhället för att införa ett sjukvårdssystem som assisterar vid surrogatmödraskap skulle vara hög och ett väldigt litet antal individer skulle bli hjälpta av ett sådant system. De pengarna går att använda mycket bättre, exempelvis genom att satsa på existerande metoder för att hjälpa ofrivilligt barnlösa, minska fördomarna mot homosexuella i adoptivbarnens ursprungsländer och ett system för inhemska adoptioner av barn som verkligen behöver en kärleksfull familj. Mer välfungerande adoptionsverksamhet där adoptioner framförallt skulle vara vägen för de som verkligen vill adoptera och de som saknar biologiska möjligheter att föda barn skulle hjälpa fler homosexuella och ensamstående män att få en familj.

Man kan ju alltid adoptera…

Jag vet inte hur många gånger jag hört ”Varför göra nya barn när det finns så många barn i världen som behöver föräldrar?”.

Tanken är god, men det är inte så verkligheten ser ut. Det finns fler personer som vill adoptera än vad det finns barn tillgängliga för adoption. Kötiderna för adoption är långa och kraven är hårda, vilket är en väldigt bra utveckling. I Sverige föds cirka 3000 barn om året efter provrörsbefruktningar och 800 får sina föräldrar genom adoption.

Enligt Haagkonventionen ska barnets bästa stå i centrum vid internationella adoptioner och enligt den är barnets bästa att växa upp i en familj. I första hand ska det vara den biologiska familjen, i andra hand nära släktingar, i tredje hand en inhemsk adoptivfamilj och i fjärde hand internationell adoption. Alla andra alternativ än barnhem betraktas alltså som bättre än internationella adoptioner.

Bara för att ett barn saknar föräldrar kan det inte vara tillgängligt för internationella adoptioner hur som helst. Ofta är det inte enkelt att fastställa att barnet är föräldralöst, man måste försöka spåra föräldrarna och göra en utredning om de eller någon annan nära släkting finns i livet och har möjligheter att ta hand om barnet. En sådan utredning kräver en hel del resurser och därför är det svårt med internationella adoptioner i krisdrabbade områden. Alternativet är dock sämre – barn som adopteras bort trots att föräldrarna finns i livet och både vill och kan ta hand om barnet är helt oacceptabelt.

Ju bättre det går för ett land desto färre adoptioner sker. Adoption är en sista utväg, något som sker när det redan gått väldigt fel. Familjeplanering, säkra aborter, socialförsäkringar och stöd till familjer i kris kan i stort sett ta bort behovet av adoptioner.

För att ett land ska adoptera bort barn internationellt ska det alltså vara ett land som både har en motsvarighet till våra socialsekreterare och som har fler föräldralösa barn än vad det finns familjer för inom landet. För att de här två punkterna ska uppfyllas samtidigt krävs i princip en familjeplaneringspolitik som vi i Sverige ser som oacceptabel. Jämför man listan över länder där abort är förbjudet hos Women on Waves (organisation som hjälper kvinnor med aborter där det är illegalt) och Adoptionscentrums lista över länder de är auktoriserade för så är det ett nära nog totalt överlapp. Många länder från Adoptionscentrum återfinns på listan över länder där abort inte ens är tillåtet för att skydda kvinnans hälsa.

De länder som inte har ett totalförbud mot aborter, men som ändå har internationella adoptioner är i princip Kina och östeuropa. Kina har en unik familjeplaneringspolitik, där regler för att begränsa familjers storlek till ett barn blandas med ett socialt och kulturellt tryck att vilja få en son. De barn som adopteras från östeuropeiska länder till Sverige är i hög utsträckning lite äldre barn med olika former funktionsnedsättningar eller andra komplikationer. Även om människor kan bli fantastiska föräldrar behöver de inte ha självförtroendet som krävs för att adoptera en femåring med alkoholskador.

Adoption kan vara en fantastisk lösning för enskilda barn och resultera i underbara, varma och kärleksfulla familjer. Det gör dock inte adoption till en långsiktig och strukturellt lämplig ersättning för medicinska behandlingar för ofrivilligt barnlösa.